Där jag bor går det lång tid mellan första frosten och det att marken är frusen och hård. När pumporna är inplockade, fröna torkade och halloweengubbarna har skrumpnat och åkt ner i komposten känns det som att säsongen är slut. Det finns fortfarande kvar att göra.
Alltid massor av rotogräs att gräva upp, vitlöksland att ordna och ett och annat att laga och reparera. Men lusten har tagit semester.
Mina tankar är någon annanstans. Jag har under året blivit med torp. På gränsen till det småländska höglandet ligger ett litet rött hus med bara skog som närmaste granne. Jag har under säsongen iakttagit vad som finns och försökt fundera ut vad som skulle kunna finnas. Och min första dröm är att gräva upp ett grönsaksland.
Men varför? När jag äntligen har blivit med plats. När jag inte måste utnyttja varje kvadratcentimeter så som man måste när man odlar i stan på en odlingslott. Ja, då tänker jag inte på stora rabatter. Inte på trädgårdsrum. Inte på uteplatser och annat som hör trädgårdar till. Jag tänker på potatis, morötter, bönor och krusbär.
Det som gör att jag odlar, det är den känsla av total rikedom som odling kan ge. Det är en kick, ett flyt, en eufori. Att får sätta grepen i jorden och vända upp de första potatisarna. Att göra den första salladen på nyskördade blad. Att äta sockerärter direkt från plantan. Samma känsla som ett fält trattkantareller kan ge eller en vägkant full med smultron. Eller för all del skogens mossa som när jag kom på att den är bra till julpynt. Jag var ute en kort promenad häromdagen, hittade några trattkantareller som klarat frosten, ryckte med mig några tuvor med vit och grön mossa, hittade en vacker kotte och gick hem med hela famnen full. Som att jag bar på en skatt.
Jorden där är usel. Bara sten och sand. På en gammal karta vi hittat i huset är de gamla åkerlapparna utmärkta. Mellan skog och sankmark, och jag tänker på de som försökt leva på den här marken. Jag förstår att de drog så långt bort de bara kunde, de som fick chansen. Det kan inte ha varit lätt att få jorden att ge tillräckligt.
Men för mig som jobbar med människor, som gör ett jobb till vardags som bara syns om jag inte gör det, för mig finns det en tillfredsställelse i att odla. Att göra ett arbete och se ett resultat och sedan kunna nöjesäta frukten av detta arbete.
Det är drivkraften. I stan som på landet. Det som fattas på landet är inte växter, spaljéer och upphöjda rabatter. Det är stallgödsel. Till våren ska jag göra jord. Mullrik bördig jord och ett grönsaksland.
