Att borra i det socialt sjuka

Vi trodde vi utrotade fattigdomen redan på 1960-talet. Vi hade tyvärr fel. På senare år har den dessutom ökat. Arbetarens Beata Hansson har träffat Susanna Alakoski för att prata om hennes senaste bok Oktober i fattigsverige som först och främst handlar om resursfördelning.

Böcker
”Kränkta, bortglömda människor, ökade löneskillnader, vad ska hända med vår sociala tillvaro?” Susanna Alakoskis nya bok handlar om dagens fattigsverige.
Foto: Henrik Montgomery / SCANPIX

En dagbok. En berättelse om Susannas Alakoskis ungdom. En inblick i nutid. Korta stycken om väder, vind, minnen och ögonblicksiakttagelser varvas med journalanteckningar från förr: ”Kom 77.08.18 till Ystad lasarett djupt medvetslös. Hade hittats av dottern på kvällen. Har legat intuberad fyra dagar på intensiven och haft hallucinationer.” 

Författaren, ett barn av kött och blod. Barnet som måste ta hand om sina olyckliga missbrukande föräldrar. Barnet som blir en mästare på att överleva att överlista det tunga. Barnet som någonstans hoppas att det ska finnas en väg ut. 

Det är en kväll i oktober. Vi befinner oss i Dramatens målarsal. Stolarna är upptagna till sista plats. På scenen sitter ett antal inbjudna debattörer. En av dem är Susanna Alakoski. De ska diskutera fattigdom ur ett speciellt perspektiv. Ur en ”vanlig” svensk ung människas synvinkel. Publiken har just lyssnat på radiodokumentären Ingen älskar en fattig. Den har berättat för oss om 25-åriga skånska Frida. Frida berättar om sin vardag i nyfattigsverige. Hur hon går omkring i en sparsamt möblerad lägenhet och undrar vad hon nu kan sälja. Hon är sen med hyran, igen. Hon är hungrig och arbetslös. Får bara ströjobb, några timmar här och där och lever på just ingenting. Hon blir alltmer desperat. Efter radioprogrammets slut får publiken en scenisk framställning av lyssnarnas reaktioner när chatten på Sveriges Radio  öppnar.

Och det är otäcka anonyma kranar som öppnas. Chatten är full av bitska repliker. Det så kallade näthatet är påtagligt. Men varför är man så hatisk mot en liggande? Åsikterna lyder på ett ungefär: ”Hon är förstås för fin för att ta vilka jobb som helst”, ”Hon kan inte vara svensk, hon måste vara romer eller nåt”, ”Dessa lata ungdomar som bara tror att de ska bli matade”, ”Allt är sossarnas fel”, ”Alla journalister är vänsterkorrupta, vilken dålig och vinklad radiodokumentär”. ”Man behöver aldrig vara pank om man är tjej. Man behöver ju inte ens gå på gatan, det finns ju webbkameror.” Allt med en slags underton att man inte ska skylla andra för sin olycka. 

Panelen får nu den delikata frågan att försöka diskutera var denna bitterhet vi just lyssnat till bottnar i. Vad människans behov av distans till det hemska egentligen beror på. 

För folk står inte ut med att höra att faktiskt vem som helst kan hamna där, i fattigdom, riskera sitt hem, sina vänner, sina drömmar. Vi vill inte känna igen oss. Hatet är uttryck för desperation. Att slå någon svagare för att själv må bättre, att se folk som far illa som en slags tröst. ”Det har inte drabbat mig i alla fall”

Susanna Alakoski säger att vi är rädda för skammen över fattigdomen. Hon är inte förvånad över att vi ser så många unga fattiga idag.

– Men jag är skitskraj för framtiden om det fortsätter så här. Kränkta, bortglömda människor, ökade löneskillnader, vad ska hända med vår sociala tillvaro? 

Hon saknar det socialpolitiska samtalet som undersöker desperationen som en del grupper uttrycker. 

Förnekar man eller är man bara ointresserad?

– Samtidigt gryr desperationen och man tuttar på bilar i förorten. Vi talar ofta politik. Men inte socialpolitik. Det är viktigt att se komplexiteten, undersöka varför samhället blir ”socialt sjukt”. Vilka förutsättningar kräver en fattigdom? Vad är fattigdom ett symptom på?

Vi måste våga se konsekvenserna av den politik vi för, att människor som drabbas av den kan fara illa.

Susannas Alakoski om någon borde veta. En uppväxt i social misär. Missbruk. En yrkesbakgrund som socionom. Flyktingsamordnare. Politiskt engagerad som pressekreterare hos Gudrun Schyman. Och nu författare och föreläsare på heltid. Hon finns i nuet. Mitt bland oss. Hon observerar, diskuterar och drar slutsatser. Förundras och oroas.

– Fattigdom påverkar jaget. Jag tror att chattdeltagarna i programmet möjligen dessutom hatade Fridas dröm. Att hon drömde om att få jobba med media. 

Tre timmar senare är paneldebatten slut. Men vårt samtal fortsätter. 

Varför får Susanna Alakoski så strålande kritik och förståelse, när inte Frida fick det i sitt program? Handlar det om att författarens samhällskritik kommer ”ovanifrån”,  och Fridas kommer ”underifrån”, från den utsatte? 

– Det handlar kanske om framställningen. Att det är skillnad på bok och radioprogram?

Susanna Alakoski spekulerar i att om Fridas berättelse hade varit mer indirekt, en välgestaltad bok, film, pjäs eller poesi, då kanske något annat hade hänt.

– Läsandet är långsamt, personligt, man måste läsa klart innan man reagerar, det blir ett annat sorts samtal… ett längre samtal…

Från början var delar av texten till boken en del av en brevväxling mellan henne och författaren Kristian Lundborg. En mycket personlig bok. Nära. Närmast privat. Det är Susanna i samtal med den som vill lyssna. Den som öppnar boken får finna sig att bli tilltalad. Så angeläget är författarens ämne. Så mycket hon vill att vi ska höra, att vi ska förstå. 

– Boken handlar om mina personliga upplevelser av fattigdom som barn. För att begripa det jag var med om har jag tittat tillbaka på min familjs historia i början av 1900-talet. Genom min berättelse kanske det går att förstå även ett nu? 

När Susanna Alakoski växte upp var fattigdomen stor även då. Det finns alltid någon som står nederst på stegen. Då var det finnarna, polackerna, grekerna. Men i dag då? Ännu värre. 

Någon ur panelen hade talat om att vi har fått ett så sofistikerat samhälle att det bara finns plats för de utvalda. Liksom resten av Europa. Ett finrum med nolltolerans. Där vi människor måste ha ett starkare pansar för att orka stå emot flyktingströmmar, tiggande barn och vår egen granne som blivit av med jobbet, eller sitt hem. Susanna Alakoski noterar nya vindar i samhället. Hon skriver: ”Barnvräkningar, ett nytt horribelt ord har börjat användas. Att vräkas från sin bostad är en av de mest omvälvande händelser en människa kan råka ut för. Hur ska du som liten förstå att du inte kan bo kvar hemma? Hur ska du få tillit för samhället?” 

Hon blandar glasklara fakta med egna reflektioner. Hennes egen vardag. Och det är ofta klockren ironi jag läser. ”Vips när kostymklädda män lägger sig i frågan om barnfattigdom blir barnfattigdomen ett argument för att inte höja minimilöner. Kostymer har aldrig egenintressen. De refererar alltid till objektiva studier och presenterar sanna siffror.” Här berättas det att svaret på fattigdom är enkelt. Det som gör att människor undgår fattigdom är enkelt – arbete”. Hon skriver också att enligt många nationalekonomer, så speglar lönen hur produktiv en människa är. Därför används speciella kriterier när lönen för en vd sätts. Används samma kriterier när man kontrollerar produktiviteten i kvinnodominerade låglöneyrken? Är till exempel förskolelärare mind­re produktiva än en vd, är det därför de får lägre lön? Vem avgör?

Susanna Alakoski ville inte skriva denna bok. Men hon kom inte undan sig själv. Hon var tvungen att ta sig igenom sorgen. Och skammen. Självföraktet och osynligheten. Inga Puss & Kram-jeans, inga Pumaskor, inga semesterberättelser efter sommarlovet, ingen cykel, ingen bilskjuts, inga kalas. Inga utflykter.

Som 14-åring flyttade hon hemifrån, blev med barn, gjorde abort. Stal för sin överlevnad. Det var många saker som är svåra att minnas. Men nu ser hon att tiden är kommen att plocka fram sina tonår. Syna dem och plåstra om dem. Hela sin barndom lite. Våga stirra skammen i vitögat. Skammen av att vara den som är utsatt. Och det värsta av allt. ”Att ha föräldrar som inte tror att de kan förändra vår situation.” 

Någonstans reste den unga Susanna Alakoski iväg, påbörjade en planlös klassresa som av en slump ledde till Socialhögskolan. Gjorde karriär. Började skriva böcker. Fick Augustpriset för Svinalängorna. Fick se sin bok bli film. Blev hyllad. Reser nu land och rike runt för att tala om de ämnen hon kan så väl. En kändis.

En kändis med stor sorg. För kring henne har folk farit illa. Folk har dött i förtid. Vad fick de för ett liv? Hon går inte förbi tiggarna. Hon känner dem. Hon ser dem. Hon ser något hos dem som är henne alldeles för välbekant. 

De fattigas skam. Det är den vi skyr när vi går förbi de bedjande ögonen med orden ”de tillhör ändå en organiserad liga som skor sig på detta vis” Hon är helt förvissad om att vi alla far illa av att se andra fara illa, som vi i teorin skulle kunna hjälpa. I alla fall på något sätt.

I dag är Susanna Alakoski ”maskerad i kavaj och läppstift”, har studerat genusvetenskap och är vänsterintellektuell. En duktig tjej som sprang snabbt när de andra joggade. Men att bygga upp sig själv från ingenting kostar. Det kostar en orolig mage. En ond rygg. En arbetsiver utöver det vanliga. Och en ilska. Hennes liv har handlat om olika sorters tystnader, språkbyte, skoltiden, skammens tystnad, orons. Till slut bröt hon ihop. 

Det var kanske då hon började arbeta med tanken på denna bok. Oktober i fattigsverige känns som en vidöppen dörr in till smärtan. Tonåren, sveken, frågorna, kampen. Hon skriver om när känslan plötsligt kom att hon inte klarade av livet längre. Som läsare håller man andan. Tar sig igenom panikattacker och hennes kropps försök att förklara för henne att något inte är rätt. Det är en väldig tur att hon även är försedd med en befriande svartfernissad humor som gör att man faktiskt orkar läsa ut boken. 

– Jag har skämts färdigt nu. I dag vill jag föra det lilla barnets talan för när man är liten vet man inte vad man är utsatt för. Men jag är ingen politiker, ingen socialarbetare. Jag är författare. Det här är vad jag kan göra. Jag kan berätta. Resten är upp till läsaren. 

I februari 2011 släppte Rädda Barnen en rapport om svensk barnfattigdom. Efter det skrevs det i media. Susanna Alakoski blev inbjuden att både tala och skriva. Hon talar gärna om barnen som saknar intresseföreningar och starka föräldragrupper som för deras talan. Hon har själv varit ett av dem.

Hon är numera en van föreläsare. Hennes böcker tycks ha fört ut henne i ett oändligt och efterlängtat samtal om sociala problems uttryck och uppkomst. Hennes uppväxtsituation var inte unik på något vis. Igenkännandet är stort bland läsarna. Genom alla de brev hon får, förstår hon hur utsatta en del lever och har levt. Det är tabu att ha det svårt, men människor vill berätta, och bli sedda. Susanna Alakoski tror att hennes böcker har gjort svåra saker mer talbara. 

– Tar vi inte hand om det vi ser hända nu i samhället kan det få stora konsekvenser för oss alla framöver. Ibland tror jag att vi skjuter en stor social bomb framför oss genom att kränka människor, folk ska inte bo på gatorna.

Hur tror du folk kommer att uppfatta din bok?

– Jag tänker aldrig så, jag tänker aldrig att jag skriver för en speciell publik. Jag tänker bara på det jag vill skriva och hur det ska bli litteratur. Men jag hoppas ju så klart på att folk blir intresserade av sitt samhälle på ett annat vis. I Oktoberboken ville jag ställa frågor om sociala problem. Jag borrar i det socialt sjuka. Jag ville undersöka hur sociala problem kan uppstå. Vad är samhällets roll, vad är individens, och går det att bota sociala problem? Det är mina frågor till samtiden. Är det värt att rädda socialt sjuka människor? 

Hur orkar man vara så ärlig?

– Hur klarar vi av att INTE vara ärliga?