Imperialismens liberala leende

Film
Ben Affleck (i mitten) har regisserat och spelar hjälte i Argo, en film som tycks drabbad av nationalistisk härdsmälta, skriver Daniel Lindvall.
Foto: Warner Bros

Argo är baserad på en verklig händelse som utspelade sig i Teheran under den iranska revolutionen. När den amerikanska ambassaden stormades i november 1979 lyckades sex av de anställda fly. De gömdes under ett par månaders tid av kanadensiska diplomater tills man i samarbete med CIA kunde smuggla ut dem ur landet som medlemmar av ett fiktivt kanadensiskt filmteam på besök i Iran på jakt efter exotiska inspelningsmiljöer. För att täckmanteln skulle bli trovärdig lanserades ett fejkat filmprojekt, rymdäventyret ”Argo”, som lurade såväl Hollywoods fackpress som det Iranska Revolutionsgardet. Operationen planerades och leddes av CIA-agenten Tony Mendez och gavs personligt klartecken från President Carter. Men av diplomatiska skäl (känsliga förhandlingar om ambassadgisslan) presenterades det hela offentligt som en rent kanadensisk aktion. Carter förlorade några månader senare presidentvalet bland annat för att han ansågs vek i sin hållning mot Iran.

Av denna episod har Ben Affleck gjort en kärlekssaga mellan Hollywood och CIA som säger betydligt mindre om den historiska epok filmen ska skildra än om det rådande psykologiska tillståndet hos Hollywoods liberala elit, till vilken både Affleck och medproducenten George Clooney länge räknats. På ett detaljplan är filmen full av historiska felaktigheter. Delvis förklaras/ursäktas dessa med behovet av att skapa dramatik, som när flygplanet amerikanerna ska lämna landet i jagas längs startbanan av polisbilar och militärjeepar. Men Affleck har också, enligt samstämmiga uttalanden från de som var med, minimerat Kanadas roll och oriktigt låtit påskina att de brittiska och nyzeeländska ambassaderna stängt dörren i ansiktet på de flyende amerikanerna.

Dessa mindre vridningar av verkligheten i riktning mot ett mer nationalistiskt perspektiv är ändå bara de minsta symptomen hos en film som börjar med en antydan om kritiska historiska insikter bara för att snabbt förfalla till glödande patriotism. Inledningsvis får vi en kort dokumentär skiss över Irans moderna historia. Vi får reda på att britter och amerikaner iscensatte kuppen mot Mosaddeq 1953, eftersom den demokratiskt valde presidenten hade nationaliserat oljan. Vi får höra om shahens utsvävande liv, folkets hunger och hemliga polisen SAVAK:s mord och tortyr. Och vi får reda på att hjälten, Mendez (Ben Affleck), är expert på att smuggla ut störtade diktatorers hantlangare när folkets rättvisa är på väg ifatt dem.

Men denna bakgrund upptar enbart några inledande minuter av filmens två timmar. Mendez bakgrund får vi endast höra om, inte se något av. Vi får inte se honom smuggla ut några gamla torterare och än mindre får vi se CIA utbilda dem eller möta offren för deras tortyr. Däremot får vi se gott om vildsinta iranska folkmassor filmade ur de hotade amerikanernas perspektiv, liksom en skenavrättning av ambassadgisslan. Mendez görs till en charmerande pojkaktig bohem som saknar sin lille son och sin hustru från vilken han är tillfälligt separerad. När han i det lyckliga slutet återförenas med familjen har åskådaren för länge sedan glömt bort all negativ historisk bakgrund. De sex flyktingarna presenteras som en samling oskuldsfulla och ganska vagt, men sympatiskt, tecknade karaktärer.

Att Affleck charmerades av verklighetens Mendez, som var intimt involverad i arbetet med filmen, och identifierar sig med dennes perspektiv, behöver vi inte spekulera kring, det har han själv bekräftat i intervjuer. När den avgrundskonservative Fox-journalisten Bill O’Reilly frågade Affleck vad dennes ”liberala Hollywoodvänner” tycker om att han gör en positiv film om CIA hävdade regissören att Argo inte ska ses som en politisk film utan som en hyllning till amerikaner som viger sina liv åt att tjäna landet i utrikestjänst. I samma intervju uttalade Affleck stöd för en ”militär insats” mot Iran.

Både Argo och Affleck själv tycks drabbade av moralisk schizofreni och nationalistisk härdsmälta. Normalt hanteras USA:s smutsiga utrikespolitik på ett av fyra sätt: (1) den förnekas, (2) den ses som ett nödvändigt ont, (3) den ses som ett ärligt misstag eller orsakad av några ”dåliga äpplen” eller (4) den skildras anti-imperialistiskt, som inbyggd i systemet. Men Affleck lyckas uppfinna ett nytt perspektiv. Han förnekar inte, förklarar inte och skyller inte på enskilda bad guys. Han erkänner snabbt och svepande med ett snett leende och avfärdar det hela som alldeles oväsentligt: visst, vi avsätter folkvalda ledare, vi håller diktatorer om ryggen och hjälper dem, som en ambassadtjänsteman säger i inledningen, att tortera hela sitt folk. Men det är väl ändå inte så viktigt? Det definierar oss ju inte. Det utgör inte sanningen om vilka vi är. Inte ens en liten del av den. Se inte på våra handlingar. Se på oss. Se på vår oemotståndliga inneboende godhet.

Med Tony Mendez har Ben Affleck gett den amerikanska imperialismen dess samtidigt naknaste och mest sympatiskt leende liberala ansikte. Och det är väl passande i en tidsålder då det inte återstår så mycket mer än ett ytligt leende på Obamas läppar av den amerikanska liberalismen. Affleck får vi säkert se i någon ”Befria Iran-kommitté” så småningom, om hans president trappar upp vapenskramlet.