Turister vandrar ned längs Passeig de Grácia och tittar i Gucci-, Prada- och Rolexbutikerna och beundrar Antoni Gaudís arkitektur. På nattklubbarna Opium och Catwalk trängs de som sökt sig till Barcelona för det omtalade nattlivet. På Plaça Reial står pakistanierna och säljer sina öl för en euro. Ute på barerna dricker katalanerna öl och kaffe och äter middag sent på kvällen. Det är varmt och solen lyser varje dag. Någon ekonomisk kris märks inte av förrän man skrapar lite på ytan. Om man börjar vandra utanför de turistiga delarna, till exempel i Grácia, får man syn på någonting annat. Där fanns tidigare ett myller av små affärer. Nu gapar lokalerna tomma med ”Till salu/Uthyres”- lappar uppsatta. Om du slår dig ned med pensionärerna på bänkarna eller snackar med skejtarna vid MACBA så kommer du att få höra en annan historia. Om vänner och familj som får det allt svårare för varje dag. Om den hopplöshet som börjat sprida sig. Krisen drabbar såväl arbetar- och underklassen som medelklassen. Bara de allra rikaste är skonade – Amancio Ortega, grundare av Inditex som äger klädjätten Zara klättrade i år upp på femte plats på Forbes lista över världens rikaste män.
För första gången i Spaniens historia är det fler invandrare som flyttar ”hem”, alltså utvandrar från Spanien, än tvärtom. Framför allt handlar det om sydamerikaner. Rubriker om att de som inte kan betala sina huslån har fördubblats på tre år fyller tidningarna. Artiklar om att regeringen drar tillbaka de utlovade miljonerna till sociala reformer, om ockupanter som försöker ordna varmvatten, och rapporter om de ständiga protesterna finns varje dag. Och nästan dagligen ser man någon protest någonstans. Det protesteras mot indragna resurser i skolan, mot att soptunnorna ska låsas på nätterna i solidaritet med gruvarbetarna i Asturias, mot att demonstranter hålls häktade längre än vad som är tillåtet, mot polisens brutalitet och mot bankernas vräkningar av familjer från sina hem. För några månader sedan rapporterades det i lokala medier om att varje dag slängs tre hushåll i Barcelona ut på gatan.
– I början av lågkonjunkturen var det ingen som tog den på allvar. Vi tänkte att den går väl över, det vänder. Men sedan har det bara blivit värre och värre. Tror inte det finns någon som inte är drabbad på något sätt. Jag har visserligen jobb, men har varit tvungen att försörja mina vuxna barn. Det finns många familjer som lever enbart på en morförälders pension, säger Rosa Manzanal.
Rosa Manzanal jobbar som lärare i katalanska inom den statliga skolan och har gjort det i 34 år. Neddragningarna har varit drastiska de senaste åren.
– Jag jobbar mycket mer, med mindre resurser, för mindre lön. Det är större klasser och det tas inte in några vikarier. Det kan gå flera veckor innan en klass får en vikarie. Och vi andra lärare får hoppa in och undervisa i andra ämnen vi inte är kompetenta i. Jag undervisade en pojke i tolvårsåldern där båda föräldrarna hade förlorat jobbet. Det syntes på honom fysiskt att han hade det svårt. Han mådde verkligen jättedåligt, säger hon.
Och det är situationen för de unga som Rosa Manzanal är mest bekymrad över. Hennes 30-åriga son Arnau har studerat till ingenjör, men kunde under flera års tid inte hitta ett arbete. Han blev deprimerad och hade dessutom inte råd att flytta hemifrån. Till slut hittade Arnau ett jobb i Österrike där han nu är. Men han vill inte bo där, utan i Barcelona med sina vänner och sin familj. Rosas Manzanals dotter Julia är arkitekt, men det byggs nästan ingenting nu. Julia bodde också hemma länge, men flyttade nyligen ihop med sin pojkvän och har en del ströjobb som sekreterare eller privat engelsklärare till utländska barn. Den svarta marknaden och att hitta på nya, egna yrken är det enda som står till buds. Men även om du har ett jobb är det numera för mindre lön och sämre förhållanden och ofta är det deltid. Många har gett upp att ens söka jobb. De ser ingen framtid längre alls utan fokuserar bara på att klara sig dag för dag. Spanien har numera 25 procentig arbetslöshet, ungdomsarbetslösheten (personer under 25) är uppe i 53 procent. De som drabbats hårdast är kvinnorna.
Chari Ronda är utbildad antropolog med inriktning på genus och hon har även doktorerat inom genus och jämställdhet. Efter tio års studier jobbar hon deltid med två olika kvinnoorganisationer, den feministiska organisationen Ca la Dona och den enda spanska kvinnofonden Calala. Hon gör enstaka kurser som flamencoterapeut då hon även är danslärare. Genom flamenco hjälper hon kvinnor som till exempel blivit utsatta för våld i hemmet. När hon började studera genus var det en hoppfull tid. EU hade utfärdat direktiv om kvinnors rättigheter, som alla medlemsländer tvingades att implementera. Under denna era kom flera nya lagar, men de viktigaste var en mot kvinnomisshandel 2004 och en för kvinnors lika rättigheter på arbetsmarknaden 2007. En början mot ett mer jämställt och modernare liv hade startat. Och för någon som Chari Ronda såg framtiden ljus ut då Spanien saknade specialister på detta område. Men så kom krisen.
– Kvinnor hamnar alltid sist i kön av prioriteringar, oavsett bra eller dåliga tider. Men nu är det värre än någonsin. Hade vi nått längre när krisen kom hade det inte varit samma sak. Då hade jämställdhet hunnit sätta rot och varit starkare. Nu är det inte bara i praktiken utan även tankemässigt det går bakåt. Det fanns förut ett visst stöd för kvinnors rättigheter, politiskt och i verkligheten fanns det en diskurs för förändring. Men nu har den försvunnit och plötsligt igen är det självklart att kvinnan är hemma eller att det inte gör någonting om hon tjänar mindre, säger Chari Ronda.
Kvinnor med utbildning tvingas att ta jobb långt under sina kvalifikationer, och glappet mellan vad män och kvinnor tjänar samt antal som är arbetslösa, har ökat på nytt efter några år när det hade börjat jämna ut sig. I början av krisen slog den först hårdast mot männen som arbetade mycket inom byggbranschen. Nu har arbetslösheten spridits till alla sektorer och kvinnorna hamnar återigen i ”kvinnofällorna”, som hemmafruar, städerskor och liknande. Cirka 25 procent av kvinnorna är arbetslösa. Och det finns inga statliga eller privata företag som efterfrågar någon som Chari Ronda längre.
Som alltid är det de ensamstående kvinnorna med barn som har det värst. Även om papporna i teorin i Spanien ofta har gemensam vårdnad och betalar underhåll, är ”varannan vecka-lösningen” fortfarande mycket sällsynt. Detta gör det svårt även för de kvinnor som har ett jobb, då de i praktiken är ensamma med barnen.
– Diskriminering och sexism fanns innan krisen också men den har ökat nu. Företag vill inte anställa en kvinna då hon anses mindre produktiv eftersom hon kanske har barn eller kan bli gravid. Företagen effektiviserar till max och då vill de inte ha kvinnor som kanske måste vara hemma med sjuka barn. Och det finns inget stöd ekonomiskt eller politiskt att ta en kamp om detta nu, säger Chari Ronda.
Detta är en av de företeelser som Cai Felip Argimon också påpekar. Att nu under kristider kan de med makten och pengarna göra precis vad de vill.
– I kristider förväntas vi acceptera allt. De kan använda argumentet att vi behöver göra så här på grund av krisen för nästan vad som helst. PP (Partido Popular) håller nu på att genomföra nya lagar som direkt inskränker demokratin. Till exempel finns ett förslag att en fredlig aktion, alltså om du sitter ned på gatan eller liknande, ska straffas på samma sätt som en våldsam sådan, om du till exempel slänger en molotovcocktail på ett bankkontor, säger Cai Felip Argimon och fortsätter:
– Spanien har olika polisenheter och polisen i Barcelona är väldigt militärisk, den kontrollerar allt. Det var nyss en ung kille i Girona som blev häktad för vad han skrev på Twitter. För varje demonstration häktar polisen fler och fler och under längre tider. De försöker ta ut ledarna och organisationerna.
Cais Felip Argimons morfar var konstnär och kommunist och tvingades fly till Frankrike i början av Francos diktatur. Men Cai växte upp relativt bekymmerslöst som vilket barn som helst i Katalonien under 1980-talet. Hans passion är musik och han är grundare av reggaesoundsystemet King Horror som också arrangerar konserter och klubbar. För några år sedan började han ta upp det politiska arvet efter sin morfar och är nu uttalat anarkist.
Barcelona är den enda plats som någonsin haft en fungerande anarkistiskt region, där 75 procent av Kataloniens produktionen drevs av folket själva genom kooperativ 1936. Men Franco och inbördeskriget satte stopp för detta. Cai Felip Argimon har numera alla sina affärsmöten hemma hos sig för han har inte råd att dricka kaffe ute. Han flyttade hem till sin mamma igen för två år sedan, dels av ekonomiska skäl, dels för att hans pappa dog. För Cai Felip Argimon var det självklart att bli mer politiskt aktiv.
– Man hör hela tiden om en farbror som förlorat sitt hem, om vänner som aldrig får jobb, och de som har jobb hur dåligt de blir behandlade. Om man inte blir engagerad betyder det att man inte hör eller ser vad som händer, för gör man det är det omöjligt att inte engagera sig. Men det är nog också en klassfråga. Många i medelklassen och den kulturella eliten pratar mycket och påstår sig vara engagerade, men de gör egentligen ingenting. Det var många fattiga och inom medelklassen som genom krediter plötsligt höjde sin levnadsstandard enormt. Nu försöker de desperat klänga fast vid den högre standard de har fått och vägrar se vad som sker, säger Cai Felip Argimon.
Krisen har, förutom en allmän proteströrelse mot banker, kapitalism och politiker, också skapat ett plötsligt uppsving för kampen om ett självständigt Katalonien. På nationaldagen den 11 september, vilken uppmärksammas då det var den dagen 1714 som Katalonien förlorade sin självständighet i det spanska tronföljdskriget, brukar det vanligtvis vara cirka 3 000–4 000 personer som samlas i en demonstration på gatorna i Barcelona. I år var det 1,5 miljoner.
Nu under krisen blir frågan om varför Katalonien ständigt ska betala för resten av Spanien än mer aktuell. Det finns en nästan hatisk stämning mellan Katalonien och andra regioner i Spanien. Media rapporterar subjektivt på båda sidorna och osanningar tas för sanningar.
Både Rosa Manzanal och Cai Felip Argimon anser att det tyvärr mest är populistiska politiker som trycker på självständighetsfrågan. Det finnas byar på landet där invånarna bara talar katalanska och som aldrig är i kontakt med varken Madrid eller Barcelona. Där har Carme Forcadell, president för den mest radikala independista-organisationen Assamblea Nacional Catalunya, varit särskilt aktiv det senaste året och fått stort stöd. Den sittande presidenten i Katalonien Artur Mas har tagit fasta på denna utveckling och lyft frågan som sin egen för att behålla makten några år till.
– Självständighetsfrågan är tragisk för den tar fokus från de riktiga problemen. När det är en demonstration mot neddragningar kommer det 300 000, när det handlar om självständighet är det 1,5 miljoner människor. Spanien kommer ändå aldrig att godkänna det, säger Cai Felip Argimon.
Men han tror att den våg av protester, som startade den 15 maj 2011 med alla som tältade på Placa Catalunya, ändå öppnade upp mångas ögon. Demonstranterna fick smeknamnet Los Indignados och 15M är numera en officiell proteströrelse. Annars är det oftast två av de största fackförbunden CGT, Confederación General de Trabajo och UGT, Unión General de Trabajadores, som anordnar demonstrationerna. Antalet engagerade fortsätter att växa.
– Längst fram på barrikaderna ser man numera även 50-, 60-, 70-åringar som är otroligt arga och upprörda. Spanien är på väg in i en antidemokratisk era med våldsamma repressalier mot befolkningen. De som har upplevt fascismen och Franco gör allt för att stoppa det. Jag såg tre personer som grät senast, säger Cai Felip Argimon.
