Det finns potential att åstadkomma något helt fantastiskt på fotbollsläktaren. Exempel från runtom i Europa visar att det är möjligt att skapa en vänsterpolitisk läktarkultur, så som skett runt lag som S:t Pauli i Tyskland och Livorno i Italien. Även om mycket av den politik som framförs där enbart är plakatpolitik så skapar det ändå förhoppningsvis en möjlighet för det nöjes- och vilorum som vi som individer och aktivister är helt beroende av för att orka fortsätta kampen.

En fotbollsmatch har dessutom sedan den antog den form vi är vana vid i dag ofta representerat mer än bara det ena lagets vinst över det andra. Fotbollsarenan har genom historien skickligt utnyttjats av auktoritära ledare. Alla från Mussolini till Hitler och Franco insåg värdet i att kontrollera och dra nytta av läktaren och fotbollsarenan som plats. 

En fotbollsmatch kan också antända, förstärka och koncentrera nationalistiska och sekteristiska motsättningar och har ibland varit den tändande gnistan till veritabla krigshandlingar. En match år 1990 och de efterföljande kravallerna sägs till exempel ha varit en av de utlösande faktorerna i kriget mellan serber och kroater. Internationella matcher kan också få gamla konflikter att blossa upp på nytt. Det mest kända exemplet är det 100 timmar långa så kallade ”fotbollskriget” 1969, som utlöstes av att El Salvador beseg­rade Honduras i ett VM-kval, och som krävde tusentals liv.

Men lika ofta har läktaren varit en plats för motstånd. Politiska protester och manifestationer har många gånger omvandlat läktaren till ett politiskt rum. Skyddet i massan på läktaren kan möjliggöra politiska uttryck som annars skulle vara förknippade med stor omedelbar fara, till exempel när sånger på de förbjudna språken katalanska och baskiska sjöngs på läktaren under Francos diktatur eller när supportrar i Wien buade ut tyska lag under ockupationen.      

Banderoller med politiska budskap vecklas då och då ut på läktare världen över i uttalade politiska aktioner, till exempel under Världsmästerskapet för män 1982 då banderoller på läktaren uttryckte stöd för den förbjudna fackföreningen Solidarność, eller i Tyskland 2008 då en banderoll deklarerade: ”I Tibet och här – frihet från polisstaten”.

Fotboll har kort sagt genom historien handlat om mycket mer än bara fotboll. 

Det finns enligt mig två stora problem inom svensk läktarkultur i dag. Det ena symboliseras av den treenighet som alla som befinner sig på läktaren måste förhålla sig till – den icke-heterosexuelle mannen, den icke-vite mannen och icke-mannen, eller uttryckt som du hör det på läktaren: ”Bögen”, ”Blatten” och ”Kärringen”. Läktarkulturen är delvis uppbyggd kring homofoba, rasistiska och sexistiska avståndstaganden från denna treenighet, som representerar motsatserna till det som premieras både på planen och på läktaren: den vita heterosexuella manligheten. Detta märks i publikens sånger, i vad spelare skriker till varandra på plan, hur journalister och tränare pratar om spelare. Läktarkulturens gemenskap byggs kring ett särskiljande mellan vi och dem där Bögen, Blatten och Kärringen utgör det dem som definierar vi-et. Spelare springer som ”en jävla kärring”. Domaren är en ”fitta”, en ”bögjävel” eller en ”hora”. Svarta spelare kan få bananer kastade efter sig eller förföljas av ”apljud”. Motståndarnas supportrar är ”judesvin”, ”fittor” och ”bönder”. Eller när Södertäljelagen Assyriska och Syrianska besöker de andra Stockholmsklubbarna: invandrare som uppmanas ”sjung på svenska, sjung på svenska, sjung på svenska om ni kan”.

Läktarkulturens maskulinitet definieras utifrån vad den inte är. För att det manliga subjektet ska kunna definieras krävs en motsats, vilket blir det kvinnliga, det fjolliga och det icke-vita. 

Subjektet inom läktarkulturen är helt enkelt en vit, heterosexuell man, även om inte alla som befinner sig på läktaren definierar sig som vita, heterosexuella eller män. Förutom i direkt diskriminerande uttryck som de ovan uppräknade märks det i vilka som räknas till skaran av supportrar, vilka sångerna handlar om – det är bröder och snubbar med kukar att vifta med framför snuten eller att våldta motståndarnas horor med. De två nämnda exemplen anspelar på två ramsor som sjungs på Stockholms­laget Hammarbys läktare, läktaren jag själv besöker. Den första går: 

”Å jag tände min bengal, å så spotta jag på snuten, 

å så hala jag fram kuken, sa min sköna får jag lov?”

Medan att tända de förbjudna bengalerna och spotta på snuten kan tolkas som uttryck för det myndighetsförakt som pulserar starkt inom läktarkulturen gör kukhalandet det väldigt klart vilka det är som står för detta motstånd: cis-män* med kukar. Den andra ramsan går så här: 

”Vi ska våldta era horor, vi ska knulla era kor, dricka bärs! 

Sätta kuken i en häst, vråla Bajen e ju bäst, 

å så runkar vi när Bajen tar poäng!”

Sånger som den om att våldta motståndarlagets ”horor” avfärdas av tongivande supportergrupper som ”på skämt”. Den som inte förstår att det bara är något som sjungs, som inte betyder något på riktigt, avfärdas som dum i huvudet. Men en grupps positiva känsla av gemenskap kan självklart inte bygga på att göra läktaren till en hotfull eller obehaglig plats för andra, vilket är vad som händer, och då kan det handla om långt mer harmlösa saker är att hota kvinnor med våldtäkt. Så länge som Bögen, Blatten och Kärringen används som en konstitutiv utsida som binder normativt supporterskap till den unga, vita, heterosexuella manskroppen kan läktaren aldrig bli en inkluderande och välkomnande plats. Det är ett privilegium enbart förbehållet denna normativa manliga massa att uppleva saker som ”på skoj”. Det vi som supportrar måste börja diskutera är på vems bekostnad ramsor och banderolltryck görs. 

Idén till studien som denna artikel bygger på uppstod i att jag ofta mötte människor på läktaren som jag kände igen från politiska sammanhang utanför läktaren. Min bedömning är att i alla fall Stockholms fotbollsläktare befolkas av relativt många vänsteraktivister – men utan att detta ger något som helst avtryck i läktarkulturen. Tvärtom är risken ganska stor att dessa människor beter sig som fullständiga as på läktaren och har det som något slags frirum där ”allt” annars förbjudet är tillåtet och där de inte behöver vara ”den duktiga medvetna politiska varelsen” de är i resten av sina liv.
På läktaren får de slappna av, de deltar i sammanhang de aldrig skulle delta i annars och ”slipper tänka”. 

Jag tror att en del av problemet ligger i den autonoma vänsterns delvis ouppklarade relation till feminism, som gör att vita, heterosexuella vänstersnubbar kan känna sig så hemma i en kultur som delvis är homofobisk och sexistisk. Vad det säger om den autonoma vänsterns förhållande till rasism är skrämmande. Som politiska individer är det av största vikt att vi har nöjesrum att vila upp oss i, där vi kan ladda om inför fortsatt revolutionär kamp, och jag försöker inte frånta någon detta. Men min fråga är hur ”vilsam” en plats kan vara om din granne på läktaren blir kallad hora eller bög, riskerar fysisk repression om den ger uttryck för ett för fjolligt eller ifrågasättande beteende och där det innebär en fysisk fara att särskilja sig för mycket från normen. Det är i dagsläget ett privilegium unnat män med vit hud och maskulint könsuttryck att se på läktaren som enbart ett ”nöjesrum”, som en göttig plats som det bara är kul och avslappnande att besöka. Det borde oroa den autonoma vänstern. Vi har i dag ingen anledning att känna stolthet över hur vi som vänstermänniskor beter oss på läktarplats.

Det andra stora problemet på svenska läktare är närvaron av fascistiska element. På 1980- och 90-talen var det näst intill normen att människor gjorde Hitlerhälsningen på läktarplats, att icke-vita spelare förföljdes av ”ugganden” så fort de rörde bollen och att en stor del av publiken öppet manifesterade en nynazistisk tillhörighet. Läktaren var på den tiden detsamma som bombarjackor med påsydda svenska flaggor, rakade skallar, Tors hammare och stålhättade kängor. I dag syns nazisterna inte lika öppet på fotbollsläktaren, men det betyder inte att de försvunnit. Liksom i resten av samhället är dessa individer i dag inte lika lätta att upptäcka genom yttre attribut – många av de ovan uppräknade sakerna är i stället högsta mode för Sveriges hipsters, vilket belyser en helt annan problematik – men attityderna och åsikterna finns kvar.

I Storbritannien, hemland för den moderna fotbollen, är English Defence League ett växande problem. Det är en våldsam och islamofobisk organisation som anordnar stora demonstrationer som ofta urartar i kravaller och är till stor del bildad och bestående av fotbollssupportrar. En av ideologerna bakom organisationen har öppet erkänt att det varit en medveten strategi att rekrytera sina ”gatukrigare” från fotbollsmiljöer (Se Svt:s Uppdrag Gransknings program ”Heligt krig” från december 2011). I en match mellan Helsingborg IF och Malmö FF under säsongen 2011 vajade en English Defence League-flagga på läktaren och det bildades en svensk motsvarighet till den brittiska moderorganisationen: Swedish Defence League. Även den svenska varianten sägs ha rötter inom fotbollsvärlden. Helsingborg är också en av de svenska fotbollsklubbar där det ryktas om att antifascistfolk och organiserade nazister är med i samma fotbollsorganisationer – de så kallade ”firmorna” – för att slåss mot motståndarlags supportrar. Alltså två grupper som i sitt övriga liv skulle vändarna nävarna mot varandra, men som här gör gemensam sak i fotbollens namn.

Inom läktarkulturen finns en oerhört stark princip att politik inte får tas med in på läktaren. Bakom ligger någon sorts tanke om att läktaren ska vara till för ”alla” – det vill säga alla vita heterosexuella män – och att politik därför inte får tas upp, eftersom det skulle kunna verka söndrande. Jag tror att denna inställning kommer dels ur den hållning som finns inom den läktarkulturella tradition som kallas ultras som har haft stort inflytande på svenska läktare, dels ur den läktarkulturella tradition som funnits i Sverige, som om den skulle ha fått härja fritt hade tagit sig uttryck i främst högerextrema former. 

I en sorts självsanering har svensk läktarkultur adopterat en apolitisk hållning som gör det omöjligt att överhuvudtaget lyfta problematiska aspekter av vad som sker på läktarplats. Alla försök till diskussion tystas, ibland brutalt, med argumentet att vi inte diskuterar politik på läktaren, utan insikt om att läktaren redan är politiserad. 

Argumentet om läktarens förmenta opolitiska form har jag mött även när jag talat med ”vänstersupportrar”, vilket har gjort mig både förvirrad och förtvivlad. Oviljan att diskutera, eller ens erkänna, politiska konflikter på läktarplats kommer i slutändan enbart att gynna fascistiska och diskriminerande element. Närvaron av fascistiska individer är fortfarande stor på i alla fall Stockholmslagens läktare, vilka är dem jag känner till bäst, och detta är något som borde oroa den autonoma vänstern oerhört. Fascistiska individer har getts spelrum att etablera sig och inta betydelsefulla positioner på till exempel Hammarbys läktare. Jag kan inte komma på alltför många andra platser där fascistiska individer i dag fritt kan ge uttryck för sexistiska, homofoba och rasistiska åsikter utan att bli konfronterade för det. Läktaren tycks vara den sista offentliga platsen i vårt samhälle där du kan gör Hitlerhälsningen utan att mötas av motstånd. Varför är det så? Vi måste ta detta på stort allvar, både som supportrar och aktivister. 

Jenny Cullemo är stockholmsbaserad genusvetare och hammarbyare.

FOTNOT: ”Cisperson” används om personer som inte är trans – alltså personer vars biologiska kön, könsidentitet och juridiska kön överrensstämmer med varandra.

 Läs studien som denna artikel tar avstamp i på: http://sh.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:482637radar@arbetaren.se