Kultur

Klassklyftor, kitsch och kokain ända in i graven

”En vilande cirkuskaravan.” Landets tigertämjare och clowner har ett eget område på kyrkogården. Foto: Moa Hamne Jederlund

Arbetarens Moa Hamne Jederlund tar oss med på en vandring genom en av Latinamerikas största kyrkogårdar, Cementerio General i Chiles huvudstad Santiago. En kyrkogård som avslöjar en hel del om både historien och om hur Chile ser ut idag.

Solen gassar och svetten rinner längs ryggen när jag vandrar in på Cementerio General. På väg in passerar jag försäljarna med rullande kiosker som förser besökare med läsk, blommor, söta popcorn och glass. Längre in på kyrkogården stiger doften av nybakade empanadas (piroger). En liten gasspis står uppställd mellan arbetsverktygen bakom träskjul där en kyrkogårdsvakt tjänar extra på att sälja mat till medarbetare och besökare. Lösdrivande hundar dyker upp bakom var och varannan gravsten. Några äldre män i kepsar och slitna t-shirts hälsar från rabatten där de vattnar. 

Här på Cementerio General vilar runt två miljoner människor på en yta stor som 125 fotbollsplaner. Skogskyrkogården i Stockholm är ungefär lika stor men har omkring hundratusen gravplatser, så Cementerio General är en mycket ”tätbefolkad” kyrkogård. 

Namnet Cementerio General betyder ”den allmänna kyrkogården”. När den grundades i början av 1800-talet var idén att alla samhällets invånare skulle ha rätt till en gravplats och att alla skulle kunna vila i samma jord. Kyrkogården har under åren kommit att likna en storstad med en stor blandning av kulturella och sociala tillhörigheter, men med en segregation lika tydlig som i landets huvudstad, Santiago de Chile. Cementerio General är en studie i chilensk historia och av det chilenska samhället. Här vilar Chiles älskade folksångare Victor Jara och Violetta Parra och den legendariske presidenten Salvador Allende. Idag går kyrkogården ofta under namnet ”Ciudad de los muertos”, de dödas stad.

Jag påbörjar min vandring vid ett fält av rostiga enkla kors på kyrkogårdens västra del, den närmast motorvägen. Där finns de statliga gravarna, en viloplats för de fattigaste, där man får ligga i högst fem år. Lite längre norrut reser sig stora stenmonument, vissa lika stora som sommarstugor. Här vilar presidenter, militärer och bankdirektörer. Bakom en stenmur i norr finner jag viloplatsen för koleraoffren, de ogifta mödrarna och judarna. Någonstans längre söderut upptäcker jag senare på dagen Casa de los angelitos, de små änglarnas hus. Här hänger ballonger i taket och gosedjur som täcker hela gången, det är barnens viloplats. På motsatt sida, under ett rött rostigt plåttak, liknande ett cirkustält, ligger landets tigertämjare och clowner. Intill spruckna fotografier av cirkusmedlemmar snurrar plastblommor i takt med miniatyrtrapetser i vinden. Under cirkustaket stöter jag på akrobaten Claudio som kommer dit varje dag för att vattna blommor och se efter pappa clownens grav. Han kallar viloplatsen för en vilande cirkuskaravan.

En stor del av kyrkogården består av långa stenmurar med kistluckor som liknar fönster i långa radhuslängor. Varje fönsterlucka berättar historier om personen som vilar där inne. Vissa fönster är täckta av galler och vissa är in­glasade, andra har mönstrade markiser och gardiner. I fönstren finns allt mellan fotbollströjor, romflaskor, dockhusmöbler, parfymflaskor och porslinshundar. Små ting som berättar om ett tidigare liv, och kanske tron på det fortsatta. Det finns både något tragiskt och komiskt i dessa små livets symboler. Färgglad kitsch får på något sätt döden att te sig mindre tungsint och skrämmande. Men påminner samtidigt om ett liv i största enkelhet och fattigdom. Det får 

mig att tänka på en mening i Mikael Whies sång Victor Jara: ”…de förtvivlade säger att döden är lika för alla, men det är väl sannare att säga att man kan dö på samma sätt man har levt…”

När jag vandrat en stund stannar jag upp vid ett fält av namnlösa kors som sträcker sig flera hundra meter framför mig. Någon ropar åt mig att här får man inte fotografera. Jag får veta att det här är avdelning 29, där man dumpat oidentifierade kroppar och avrättade politiska fångar under Augusto Pinochets diktatur. Här pågår just nu uppgrävandet och sökandet efter icke­identifierade kroppar.

Samma dag har uppgrävningen av Salvador Allendes kvarlevor påbörjats. Tog han verkligen sitt liv den där ödesdigra dagen i september 1973 eller blev han mördad? Två år tidigare grävdes Victor Jaras grav upp för att fastställa vilken grad och typ av tortyr han utsatts för, samt för att kunna ställa de ansvariga inför rätta. Obesvarade frågor och ovisshet som gnager i familjers medvetande i generationer. Svarta igentäppta hål som ska rivas upp och fyllas med dagsljus för att stilla familjers, älskades och kamraters undran. Det är många svar som ska grävas upp på Cementerio General. 

I samma stund som jag sätter av bort från de namnlösa korsen dyker en kvinna i rött upp från ingenstans. 

– Hej, jag heter Mayo. Du kan fota mig hur mycket du vill, ler hon med en kratta i handen. Kom med mig så ska jag visa dig kyrkogårdens bästa ställen. 

Tillsammans med Mayo kommer jag fram till ett träskjul fyllt med krattor, tekannor, kors, kaffekoppar och katter. 

– Välkommen till mitt kontor, säger hon stolt och sveper med handen över sin arbetsplats. 

– Här har jag arbetat och spenderat största delen av mitt vuxna liv.

Mayos ”kontor” ligger bara ett stenkast från hennes döda sons grav. Hon är här för att vaka över honom och det passar perfekt att kunna arbeta på samma plats. Stolt berättar hon att det inte gått en dag sedan begravningen då det inte legat färska blommor vid sonens grav. En man med skeva tänder, röd slips och svart kostym ser skelögt på mig och hälsar. Han jobbar som lärare i vanliga fall men kommer hit och arbetar som volontär tillsammans med Mayo så ofta han kan. Mannen säger ingenting men nickar instämmande till vad Mayo säger. Det här är ett andra hem för vissa av oss, säger hon. 

– Kyrkogården är den bästa viloplatsen även för oss levande.

Nästan alla kyrkogårdens anställda och volontärer har sitt egna kontor, där de förvarar sina redskap och där de kan slå sej ner för att vila en stund i skuggan. Många skjul byggs med hjälp av bräder från gamla kistor, andra bygger som Mayo, i plåt som fungerar bättre i regn och storm. Det är många som arbetar på kyrkogården, kanske 600–700 personer, såväl anställda som volontärer. Många har arbetat här i generationer. Pensionärerna som arbetar på kyrkogården lever på den dricks de får av anhöriga som ber dem vakta gravarna för deras avlidna.

Sittande på en fällstol intill Mayos kontor lyssnar jag till hennes detaljrika och brinnande berättelser om kyrkogården, dess vilande, dess levande, viskande. Jag förundras över en märklig, surrealistisk värld som uppenbaras. 

Cementerio General är i ständigt liv och rörelse. Här finns ingen oskriven lag om lågmäldhet och estetiska förhållningsorder som på många kyrkogårdar hemma i Sverige. Här täcks gravar av plast och färg och glitter och man spelar radio och lyssnar på fotbollsmatcher intill korsen. Här slår man upp stolar framför graven, dricker te, äter kakor och umgås med de döda. 

Jag roas av en bild som kommer upp för mig. Hur försäljare drar sina vagnar med söta popcorn fram genom Skogskyrkogårdens tysta stilrena gångar och hur besökarna slår sig ned framför gravarna för att dricka kaffe och äta bullar. Behovet av en plats att sörja finns hos alla, men skillnaden på hur vi förhåller oss till dessa platser är stora. 

När vi passerar en gigantisk välpolerad grav med ett grönt sammetstält över frågar jag Mayo vad det är för typ som ligger begraven här och hon svarar mycket kort att det är en välkänd knarksmugglare. 

– Jag sätter färska blommor här varje dag. Man får bra dricks.

Det sker en hel del droghandel inne på kyrkogården. Enligt uppgifter smugglas mycket droger, mest kokain, inne i de stora gravarna, ofta i någon ”maffiamormors” grav, där sönerna driver familjeföretaget vidare. Även krematorieugnarna används ibland till att bränna upp droger som polisen beslagtagit. Ibland bränns dock inte drogerna upp utan försvinner någonstans på vägen.

En flätad liten flicka i sjuårsåldern dyker upp bakom en grav. Mayos barnbarn Natalia. Hon kommer hit och leker så fort skolan är slut. Den lilla flickan skuttar mellan gravarna medan hon berättar vad varje hund heter, vilka som är släkt med varandra och hur de kom dit. Mellan blomvaser och stenar äter jag lite senare lunch med Mayo och några av hennes arbetskamrater som generöst delar med sig av familjeanekdoter, spökhistorier och Coca-Cola.

Resterna efter jordbävningen förra året syns tydligt. Fallna skulpturer, rasade monument och gravar, änglastatyer utan huvud och armar. Vissa gravar ligger helt öppna och där inne skymtas skelettrester och bitar av kläder. Plundring av gravar har blivit allt mer van­ligt sedan jord­­b­äv­ningen. Statyer, monument, stenar och annat bygg­material har försvunnit. I vissa delar av landet har det visat sig att vägar och trottoarer har reparerats med material stulet från kyrkogården i huvudstaden. Detta uppdagades när man plötsligt upptäckte benrester längs med vägarna så långt bort som i Iquique, i norra Chile.

På eftermiddagen samma dag möter jag Tomas Domingues. Precis som jag verkar han vara där i studie­syfte, med kamera och karta i handen. Jag frågar nyfiket vad han har för ärende här och innan han svarar ser han sig lite nervöst omkring och berättar att han är portad från kyrkogården på grund av de många artiklar han publicerat om Cementerio General. Bland annat har han rapporterat om olagliga kremationer, svartbyggen, stölder och korruption i kommunen.

Tomas är kanske en av Chiles största eldsjälar när det gäller ­Cementerio General och den verklige experten på området. Han är ­
en trettioårig arkitekt
som dedikerat all sin arbets- och fritid åt att försöka skydda och restaurera kyrkogården. Tomas beskriver kyrkogården som en arkitekts dröm med dess tusentals konstverk och monument. 

– Kyrkogården är en spegel av den chilenska staden. Alla sociala fenomen och arkitektoniska och konstnärliga trender och urbana modeller finns här. Varje gång jag sätter min fot här så dyker det upp en vakt på ­cykel som tvingar mig ut härifrån. 

Tomas ler lite ironiskt innan han drar vidare mellan stenar och buskar.

Solen står lågt, det börjar bli svalare och ett lugn lägger sig över kyrko­gården. Besökarna är borta. Kvar finns arbetarna som plockar bland sina verktyg och hundarna som lagt sig på någon grav eller gångväg. En gammal man i blåställ lutar sig mot ett träd och dricker en läsk. Någon cyklar mot utgången med blommor på pakethållaren. Hundarna breder ut sig för att sova. Innan det är dags för Mayo att gå hem för dagen ser hon till att låsa in de tre minsta hundarna i en av gravarna i närheten av hennes kontor. 

– Så att de större hundarna inte äter upp dem.

På väg ut från Cementerio General passerar jag en gravid kvinna i grön trädgårdsdräkt och lika gröna ögon, hon vattnar blommor i kvällsljuset. Jag ber om en bild och hon ler när hon berättar om sin mamma, mormor och mormorsmor som alla arbetat här och att hon nu väntar en ny liten trädgårdsmästare.

Jag frågar henne hur det kommer sig att så många kvinnor och så få män jobbar här.

– Det kan jag faktiskt inte svara på. Men så har det alltid varit, det är en kvinnlig tradition. Kvinnorna tar hand om gravarna och besökarna. Männen som jobbar här är ofta gravgrävare eller försäljare. Kvinnorna som vårdar och vakar, över levande som döda.

När jag hälsat vakten god kväll utanför den stora järnporten och lämnar kyrkogården bakom mig, förs mina tankar till författaren Isabel Allende och jag förstår plötsligt precis var hennes historier kommer ifrån. Halvsurrealistiska miljöbeskrivningar, färgsprakande kvinnoporträtt, genom sekel av chilensk historia. Att vandra på Cementerio General är som att kliva rakt in i Allendes litterära värld. En värld där skillnaden mellan andligt och jordiskt liv knappt är märkbar. 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Läsare av nyhetsbrev får 👇

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar