Solen värmer hustaken i Stockholms innerstad när Katja Dworén går in på Stockholmstågs kontor vid Klarabergsviadukten en söndagseftermiddag. Arbetet ska precis börja.
Att köra tåg i Stockholm är inte samma sak som att göra det på landsbygden – inte minst på Stockholms central är tempot högt varje dag.
– Här är det action hela tiden. Jag gillar det, kanske har jag det lite i mig eftersom jag är en ”nollåtta” från grunden, säger Katja Dworén och fortsätter:
– Jag har aldrig haft ett intresse för tåg egentligen. Men det jag gillar är dels ansvaret för de människor jag fraktar och dels att det är en tillfredsställelse att köra tågen.
Dagen börjar i regel 15 minuter innan första avgången på schemat. Men den här dagen är Katja Dworén schemalagd från klockan 14 och tåget hon ska köra avgår från Stockholms central först 14.43. Då har hon god tid på sig att sköta rutinerna: titta på kontorets ordertavla och på de dygnsorder som kommer klockan tolv varje dag. Ordertavlan visar till exempel sådant som nya telefonnummer eller nya uppställningsplatser för tågen. Dygnsordern innehåller aktuell information om banan.
Katja Dworén hänger av sig sin ryggsäck och hejar på några kollegor som sitter i personalrummet. Hon har jobbat som lokförare några år nu, sedan 2007 närmare bestämt. Katja Dworén hade redan arbetat extra som tågvärd några år när hon i december 2006 fick chans att gå en internutbildning för att bli lokförare.
– För mig var det inte självklart att bli lokförare. Men jag trivdes bra som konduktör och då tänkte jag att jag kunde ta steget fullt ut och lära mig så mycket som möjligt om de fordon jag arbetar med. Sedan bidrog det förstås att det är ett framtidsyrke och att utbildningen var betald. Fast jag visste ju inte om jag skulle vara lämplig.
Alla som vill bli lokförare måste gå igenom en rad prövningar, bland annat IQ-test, stresstålighetsprov, läsövningar och test av simultankapacitet.
– Det värsta är enligt många att stirra på en svart prick i kanske 40 minuter, som plötsligt rycker till, då måste du reagera snabbt och trycka på en knapp.
Hon är humanist från början och har gått en kulturvetarlinje och läst teatervetenskap, franska och litteraturvetenskap. Lokförare har ofta vitt skilda bakgrunder, på Stockholmståg finns bland andra jurister, socialarbetare och bönder.
– Vi är sådana som vill rå oss själva. Vissa har starka fritidsintressen och vill jobba natt så att de kan ägna sig åt sin hobby på dagen.
Katja Dworén klarade testet och kunde påbörja en tio månader lång utbildning.
– Det var en ny värld, men jättespännande. Det kändes jätteroligt, på ett personligt plan såg jag mig själv i ett nytt ljus.
Fyra minuter innan avgång ska Katja Dworén befinna sig nere på plattformen för att vara beredd att avlösa lokföraren som kommer in. Hon ställer sig under en skylt märkt ”U”, i linje med den ska förarhytten stå när tåget bromsat in. Tåget närmar sig, stannar till och släpper av alla pendelresenärer. Ut från dörren till förarhytten kommer Åke, som Katja ska lösa av. Överlämningen går snabbt:
– Hallå!
– Tjena!
– Magnetbromsen är trasig, det är det enda.
– Okej, tack!
Överlämningen är beräknad att ta ungefär 42 sekunder. Den här gick snabbare. Katja Dworén aktiverar sin förarnyckel, ställer in förarstolen och lossar bromsarna. Tågvärden Tom ringer i tågets interna kommunikationssystem. Han och Katja byter nummer, så de kan nå varandra via telefon om det andra systemet skulle fallera.
Både lokföraren som löste av Katja Dworén och tågvärden är män. Det är ingen tillfällighet: hela järnvägsbranschen är fortfarande mansdominerad. På Stockholmståg är 80 procent av lokförarna män och företaget arbetar för att utjämna könsskillnaden. Men Katja Dworén känner sig inte förfördelad.
– Någon enstaka äldre lokförare kanske säger att kvinnor inte kan köra tåg. Fast snarare skulle jag säga att det är en kollektiv känsla av att vi gör samma jobb på samma villkor.
Tågets passagerare kan däremot, berättar hon, falla in i traditionella könsmönster.
– Jag har hört att när manliga lokförare går ut ur förarhytten reagerar alla resenärer som att ”han har en viktig uppgift, vi får inte störa”. Men när jag kommer ut förväntar sig folk att jag ska ge dem service, det kan också hända att någon kommer fram och frågar om de kan hjälpa till med något.
Tågklareraren har gett grön signal och Katja Dworén sätter det drygt 200 ton tunga X60-tåget i rörelse. Det accelererar och bromsar genom att en spak förs framåt eller bakåt. I fjärran syns en ramp med lampor ovanför banans kontaktledning. En ledning som är laddad med 16 000 volt.
– Just här måste jag vara extra försiktig, jag vet att kontaktledningen är känslig. Om lamporna är släckta måste jag stänga av strömmen när vi kör förbi.
Vid slutstationen för den här rutten, Västerhaninge, rycker tåget till lite precis när det ska stanna.
– Det är sådant lokförare vill undvika egentligen, vi ska köra så lugnt som möjligt.
Ett tåg i rörelse kan stöta på många problem under resans gång. Många upptäcks aldrig av passagerarna. Så var det när Katja Dworén i god tid såg att en växel låg fel, hann stanna och meddela tågklareraren. Något som sparade resenärerna många minuter då tåget inte behövde backa tillbaka över växeln. Men hjälten bakom spakarna uppmärksammas sällan eller aldrig.
– Belöningen är att ingen har märkt något. Det är ju ingen som knackar på rutan och säger ”vad fint du kör”, säger Katja Dworén.
Lokförarna gör sitt jobb ensamma och i skymundan. Och ensamheten kan också bli farlig: för lokförare är det viktigt att känna till knepen för att bemästra trötthet. Det handlar om allt från att sova och äta ordentligt till att öppna fönstret och ha kallt i förarhytten. Bra kondition kan vara ett annat sätt att bli mer uthållig som lokförare. Katja Dworén, som tidigare arbetat som skådespelare, jobbar nu extra som träningsinstruktör.
– Det handlar om att sprida välmående, men det är också ett sätt att få vara lite som en skådespelare igen. Här i hytten är det ensamt, så jag har mycket social energi kvar efter jobbet.
När tåget kommer tillbaka till Stockholms central får Katja Dworén rast. Hon hinner äta sin lunch i personalrummet innan det är tänkt att hon ska fortsätta med en körning till Bålsta. Så blir det inte. Någon har blivit påkörd av ett pendeltåg vid Stockholms södra.
Enligt Stockholmstågs rutiner ska lokförare som bevittnar ett självmord omedelbart tas ur trafik. Lokföraren får köra tåg igen först efter godkännande från en psykolog. Stockholmståg har 24 timmar om dygnet en förare beredd i ett extratåg vid Norra bantorget. Den här föraren kastar sig nu in i en taxi tillsammans med jourpersonalen för att så fort som möjligt komma fram till det drabbade tåget.
Katja Dworén får gå till Norra bantorget, en promenad på några minuter, för att köra ned extratåget, som nu måste sättas in. Själv har hon aldrig varit med om ett självmord.
– Någonstans har jag en mental förberedelse att det kan hända, men det är svårt att säga hur jag skulle reagera.
Hon känner vissa som varit med om det flera gånger, andra som under 40–50 år på järnvägen aldrig tvingats uppleva självmord. Att hinna bromsa i en sådan situation är förstås inte att tänka på. Innan bromsarna ens reagerar tar det fem sekunder – det är luftbromsar som både ska fyllas och tömmas innan de verkar. Kombinationen hög hastighet och tungt fordon ger långa bromssträckor. I många andra situationer är det upp till lokföraren att fatta snabba beslut och börja bromsa innan ögonen uppfattar att tåget behöver bromsas in.
– Du är väldigt ensam när du är ute och kör och det är du som har ansvar, säger Katja Dworén.
Med ensamheten följer också det ansvar lokföraren själv bär för tåget och dess passagerare. När något händer måste lokföraren hantera stressen och fatta snabba beslut. Ibland blir det mycket på en och samma gång. Som en fredagskväll när Katja Dworén tvingades stanna för en signal som av okänd anledning visade stopp. Samtidigt hade några berusade resenärer tryckt på nödstoppet. Tågklareraren ringde på den ena telefonen och tågvärden på den andra – och mitt i kaoset stod Katja.
– Men det är ingen idé att stressa upp sig. Alla rycker och drar i dig, men det måste du hantera, det är lite det som är utmaningen, säger hon.
Efter den ofrivilligt långa rasten på grund av påkörningsolyckan ska Katja Dworén avsluta dagen med att köra tur och retur till Märsta. Tåget kommer in enligt tidtabellen och hon gör sig redo för förarbytet.
– Jag trivs här. Om tio år har jag möjligen gått en vidareutbildning och gör något annat som har med järnvägen att göra. Men jag tycker det är viktigt att behålla kompetensen som lokförare.
Nu inleds ett nytt arbetspass och en ny kamp för att inte bli försenad. Precis enligt tidtabellen rullar Katja Dworéns tåg ut från Stockholms central.
