– Skivan handlar inte direkt om honom, men det är först nu jag egentligen vågar prata om det, säger hon när Arbetaren träffar henne på ett kafé vid Nytorget i Stockholm.
Där, alldeles i närheten, bor hon sedan tio år tillbaka. Norge är fortfarande hemma, men hon är besviken, säger hon, på utvecklingen i landet.
– Jag är ledsen över hur Norge ser ut i dag. Vi har blivit för självrättfärdiga och faktum är att ingenting egentligen hänt sedan den 22 juli förra året. Det finns fortfarande en utbredd rasism och den frihet många norrmän tar för given gäller bara för några få.
I hemlandet har Rebekka Karijord länge varit ett känt ansikte. Redan som tolvåring debuterade hon som skådespelerska på tv och sedan dess har hon gjort allt från teaterföreställningar till filmmusik och släppt flera kritikerrosade skivor.
Nu kommer alltså We become ourselves, den första delen i ett planerat koncept på två skivor som handlar om kärlek och relationen mellan män och kvinnor.
Det var för tre år sedan arbetet med skivan tog fart. Hon blev kär, mer än någonsin förut, och med de känslorna kom även ångesten. Rädslan att inte räcka till. Stundtals dödsångest, säger hon, om tankar som inte gick att formulera annat än i text.
– Jag är uppvuxen med bara kvinnor omkring mig. Min mamma var väldigt ung när jag föddes och min pappa var aldrig närvarande. Han valde drogerna, och vi flyttade runt en hel del. Döden var hela tiden närvarande, vi visste inte var han var eller om han levde. I tonåren hittade jag en bunt texter som han hade skrivit, där någonstans började jag också skriva själv. Min pappa har indirekt påverkat mig och den jag blev.
I dag är pappan drogfri och de har återetablerat kontakten. Rebekka Karijord lever i Stockholm tillsammans med pojkvännen och har inga planer på att återvända till Norge. Hon stör sig på nationalismen. Det är därför, förklarar hon, som hon ofta väljer att göra musik till dokumentärer som Margaret Olins kommande film om papperslösa ungdomar i Norge. Den har premiär om en knapp månad och går in på ämnen Rebekka Karijord brinner för.
– I Europa i dag låter vi barn utsättas för saker vi aldrig skulle utsätta våra egna barn för, det är en hemsk utveckling.
Tidigare har hon även komponerat musiken till teaterföreställningen Mitt namn är Rachel Corrie, om den unga amerikanskan som dödades av israelisk militär sedan hon försökt stoppa rivningen av en palestinsk familjs hus på Västbanken.
– Jag åkte till båda sidor muren och fångade röster som jag kunde använda i min musik. Det kändes viktigt.
Musikbranschen har förändrats radikalt sedan Rebekka Karijord började. Osäkerheten är större och ingen vet riktigt åt vilket håll det pekar. Cd-skivan är i det närmaste död, i stället satsar Rebekka Karijord på vinyl. Pengarna i dag tjänar musiker genom att turnera.
– Men jag kan ju få in en del på musik som tas med i tv-produktioner och filmer också. Det är det som finansierar att jag till exempel kan åka ned till Egypten och göra musik inspirerad av de bloggare som var med om att starta revolutionen där.
Du pratar mycket om politik och att välja sina projekt. Går det att påverka allmänheten som musiker?
– Absolut. Jag har visserligen svårt för renodlade politiska texter, jag tror mer på det personliga. Då blir det politiskt. Därför väljer jag till exempel att åka runt i Norge och spela på högstadieskolor. Enkelheten som finns i musiken är så mycket starkare än alla politiskt svåra ord.
We become ourselves släpps först i Skandinavien och i mitten av oktober i resten av Europa. Därefter väntar en längre turné, med stopp i bland annat Göteborg och Malmö.
– På det sättet är utvecklingen i branschen fantastisk. Jag älskar att åka ut och möta publiken. Där måste jag säga att de senaste årens utveckling med sociala medier har varit helt grym. Jag har en helt annan relation till de som lyssnar i dag.
