I ett kontorsrum fyllt med dockor, böcker och skisser klingar Papagenos andra aria, spelad på klockspel, ur en högtalare. Det här var Gretl Aichers kontor, barnbarnet till skulptören Anton Aicher, mannen som 1913 grundade Salzburgs marionetteater.
Gretl Aicher var precis som sin pappa och sin farfar besatt av dockteater. På kontoret satt hon ofta och rökte pipa. Men för att hålla koll på när hon skulle gå ned till rampen och börja ge liv åt marionetterna hade den lilla högtalaren installerats. Innan en föreställning ger den berömda arian en påminnelse om att det snart är dags.
I dag sitter dockteaterns chef Barbara Heuberger i det lilla rummet. Gretl Aicher gick bort i mars i år och hon spelade dockteater ända fram till dödsbädden. Hennes bortgång kom som en chock för alla på teatern. Kvinnan som styrt teatern med järnhand i över fyra decennier var plötsligt borta.
Det här hände i en redan pressad situation – teaterns senaste storhetstid var på 1960- och 70-talen. I dag kämpar teatern både mot en identitetskris och för att gå runt ekonomiskt. Salzburgs marionetteater står inför en stor utmaning.
– Egentligen är det ett under att vi fortfarande existerar. Det skulle förstås hjälpa om vi vore stödda av staden Salzburg. Men samtidigt: när du måste kämpa, då hittar du idéer och lösningar. Du måste ha mer fantasi och det kan vara bra också, säger Barbara Heuberger till Arbetaren.
Föreställningen ska snart börja och publiken har samlats i auditoriet med plats för 350. Bakom kulisserna, några meter ovanför den lilla scenen, står dockspelarna. Det är svårt att tro att de snart ska spela Mozarts Trollflöjten framför publik – alla är helt avslappnade, pratar med varandra och skrattar.
– Trollflöjten har vi spelat så många gånger, och jag har gjort det sedan 1960. Om det är en ny föreställning kan vi vara nervösa. Men då är det bara att börja spela, säger Heidi Hölzl
Hon är en av de elva anställda dockspelarna. Heidi är 69 år gammal och har arbetat här i 52 år.
– Jag är uppväxt med dockteatern. Gretl Aicher var min gudmor och jag var här väldigt mycket på fritiden. I skolan sa jag alltid att jag ville bli en dockspelare. Och jag blev en, säger Heidi Hölzl.
Uppsluppenheten förbyts i benhård koncentration när Tamino i operans inledning blir beordrad att rädda Sarastros dotter. Dockspelarna rör sig på en ramp rakt ovanför marionetterna på scenen. Med två trätrianglar styr de alla rörelser: huvudet och benen med den ena, händerna med den andra.
– För nybörjare är det svåraste att få en känsla för avståndet till golvet, dockorna blir för djupa i knäna. Det är alltid samma sak: de måste lära sig att hålla sina händer uppe, säger Heidi Hölzl och fortsätter:
– Det riktigt svåra är att ge ett uttryck till dockan. Du måste känna det du spelar, om du inte känner det då kan du inte göra det.
Den senaste tiden har arbetet blivit mer pressat för dockspelarna. Förra hösten sade en medarbetare upp sig och några månader senare, när de äntligen lärt sig hans dockroller, dog Gretl Aicher.
– Hon hade många huvudroller och vi var tvungna att lägga om rollerna igen. I turnéschemat kunde vi bara stoppa in Trollflöjten eller Sound of Music, de kunde vi göra utan henne, säger Heidi.
Att träna in nya roller tar lång tid. Om de inte har föreställningar tränar dockspelarna åtta timmar om dagen. Dessutom bygger och reparerar de både dockorna och rekvisitan själva i de verkstäder som finns i teaterns källare.
Nu är de väldigt känsliga för om någon blir sjuk – det finns bara en möjlig ersättare som kan hoppa in. Heidi Hölzl, som hade tänkt trappa ned på dockspelandet i år och bara spela ett par föreställningar, har fått tänka om.
– Nu när Gretl gick bort dröjer det längre, det beror på om någon kan ta över – i dagsläget är det inte möjligt att en till lämnar teatern, säger Heidi.
Bakom ett mixerbord sitter schweizaren Pierre Droin, 58 år gammal. I just Trollflöjten har han huvudansvar för ljud och ljus, men även han är en van dockspelare, med 40 års erfarenhet. Han har varit Salzburg trogen i 22 år. Innan det var Pierre Droin 18 år på en dockteater i Genève.
– Inriktningen ändrades, de ville inte spela så mycket med dockor med trådar. Jag började titta efter en annan teater. Tyvärr är det väldigt få teatrar i dag som erbjuder heltidsjobb.
Men att sluta var inget alternativ för Pierre.
– Jag har alltid varit fascinerad av dockorna. Först hänger de bara och sedan, när du tar tag i trådarna, då lever de. Varje gång är ett mirakel. Jag kan spela en ung dam eller ett djur. Som skådespelare är du mer begränsad, säger Pierre Droin.
Utmaningen med att arbeta på marionetteater är enligt Pierre Droin att presentera dockan på exakt rätt sätt.
– Du måste alltid hitta precis den rörelse som ger det rätta uttrycket för åskådaren. Om du överspelar, då ser alla att det är en docka. Du måste förmedla känslan av karaktären, lyckas du så blir det en levande varelse.
Dockteaterkonsten är för Pierre en triangel med tre lika viktiga hörn: dockan, dockspelaren och publiken.
– Bara när de tre delarna samspelar fungerar det. Om du har en docka men ingen publik, då är det ingenting. När du ser vår föreställning måste du vara aktiv, inte passiv som när du tittar på tv eller film. Åskådaren måste läsa känslan i dockan, annars blir det bara en bit trä som rör sig. Om du ser och läser det, då förstår du och blir en del av det. Men folk vill inte vara aktiva i dag, det är en del av kulturen.
När Salzburgs marionetteater grundades fanns dockteatrar i var och varannan europeisk stad. Konsten var speciellt populär i norra Tyskland, England, Frankrike och Turkiet. Då, innan tv, bio och dator, var dockteater en spridd underhållningsform för folket. Så är det inte i dag.
– Marionetteatern var berömd. Det är den fortfarande, men i dag sägs det att vi ”bara är för barn”. Fast så är det inte, vi är inte bara för barn. Det är väldigt viktigt, säger Barbara Heuberger.
Utan subventioner överlever teatern endast genom att åka ut på turné. Omkring 100 föreställningar blir det varje år utomlands, både i Europa och på annat håll. I somras gjorde marionetteatern tre föreställningar i New York – samtliga var fullsatta.
– Turnéerna gör det möjligt för oss att överleva. Då är vi utsålda och folk är som galna, men så är det inte här i Salzburg, säger Barbara Heuberger.
Tamino har fått sin Pamina och Papageno sin Papagena. Eftermiddagsföreställningen är slut. Dockspelarna tar en paus på ett par timmar innan det är dags att samlas för kvällens föreställning.
Publiken går ut i solen och sprids ut för att inom kort lämna staden. Teaterns åskådare i Salzburg är nämligen nästan uteslutande turister. Och det här är något som Barbara Heuberger vill ändra på.
– Vi är unika, men måste leva på turister. Vi behöver komma till Salzburgs utkanter och spela ute på en mobil scen. Folk här omkring skulle ledas till dockteatern, för tyvärr har vi inte så mycket pengar till reklam, säger hon.
För Barbara Heuberger är det en stor fråga hur dockteatern kan göras intressant i dag. Än så länge är flera av svaren höljda i dunkel, men en del lösningar ser hon i alla fall framför sig. Som bland annat att inte krampaktigt ägna sig bara åt opera. Musikalen Sound of Music har blivit en stor framgång och snart börjar teatern spela Alice i underlandet.
– Jag tror att det går att göra mycket mer med denna konst, vi har inte nått gränsen. Vi har börjat samarbeta med stadsteatern och kombinationen av dockor och skådespelare är fascinerande, speciellt för publiken.
– Det vore också intressant att experimentera med skulpturer på scenen och även med ny musik. Men just nu har vi inte pengarna, säger Barbara Heuberger.
Dockspelandet har försvagats kraftigt under de snart 100 år Salzburgs marionetteater funnits. Den totalt förändrade nöjesindustrin under 1900-talet såg nästan till att marionetterna blev hängande i sina trådar, för evigt livlösa. Men än finns några av dem kvar som fyller dockorna med livets alla känslor och uttryck.
Inte nog med det. Pierre Droin tror att dockteaterns renässans precis har inletts.
– Nu kommer det tillbaka. Folk har redan sett allt inom film och tv, allt är gjort. Det finns ett nyväckt intresse för den här konstformen. När jag ser reaktionerna från publiken – de tycker dockteatern är enastående – då tänker jag att det är något de glömt, förlorat, som de nu har hittat igen.
På frågan hur länge han tänkt fortsätta med dockteater skrattar Pierre Droin till lite.
– Jag blir ju äldre och ska kanske göra färre föreställningar, men det är inte så att jag går i pension. Om du inte blir sjuk eller får andra problem, då gör du det här hela livet.
