–Har ni hört? Nu går det verk­ligen för långt, sa Marie-Louise med hög röst. Hon stod med händerna i sidorna och de ljusblå ögonen bakom glasögonlinserna sprutade eld. Rösterna och bullret från korridoren ­utanför försvann trots att rasten nyss börjat.

Peter och Axel som satt med varsin mugg automatkaffe i personalrummet hann inte ens få fram ett ”va?” innan hon drog efter ­andan och fortsatte.

–  Lars-Åke har blivit avstängd. Avstängd! ”I väntan på utredning.”

– Vad då för utredning? sa Peter.

– Så det är därför han inte har synts till på ett tag, sa Axel. Jag såg honom före mötet i tisdags, med rektorn på väg in i Lars-Åkes arbetsrum. Det såg konstigt ut. Som polare som skulle in och ha ett snack. Vad då för utredning?

– Han har blivit polisanmäld av en elev, för ”sexuella trakasserier”. Vad ger ni mig för det? sa Marie-Louise.

– Vad då för elev och vad är det eleven påstår att han gjort? sa Axel.

– Hm, sa Peter och kliade sig på flinten. Axel tittade intresserat på den röda hjässan som om han trodde att det skulle börja växa hår där igen.

– Det är Niklas i elettan som har anmält honom – enligt Cissi. Hon har ringt till Lars–Åke.

– Har Niklas i elettan anmält  Lars-Åke för sexuella trakasserier? sa Axel tvivlande. 

– Ja, just han, sa Marie-Louise. Den där Niklas.

– Hm, sa Peter och slutade klia sig. Tittade ner i muggen istället. Som om han undrade vart kaffet tagit vägen.

– Men exakt vad är det Niklas påstår att  Lars-Åke har gjort? ville Axel veta. Han sköt fram sin gråskäggiga haka.

– Han säger att… att  Lars-Åke har nypt honom i… baken, sa Marie-Louise med lägre röst. Ljuden från korridoren hördes igen. Axel och Peter tittade mot dörren.

– I baken? sa Axel. Som om han försökte förstå vad hans kollega kläckt ur sig. Skulle Lars-Åke ha nypt Niklas i arslet? Har Niklas över huvud taget varit här på sista tiden? Och om han har varit här – har han då inte förtjänat en spark i arslet? En jävligare elev har jag knappast sett. Som om han försöker straffa ut sig, men inte lyckas.

– Hm, sa Peter och tittade upp från kaffe­muggen.

– Är det allt du har att säga? sa Axel. En kollega har blivit avstängd på grund av ett rötägg och allt du har att säga är ”hm”.

– Ja, sa Marie-Louise, visst är det hemskt. Vi är ju helt rättslösa när det är på det här viset.

– Du är ju inte konsekvent, sa Peter och riktade blicken mot Axel.

– Vad då konsekvent? 

– Du som facklig företrädare kan ju inte resonera på det viset. Brukar du inte säga att vi inte ska ta i eleverna? Du sa det till den där nya: ”Vad du gör: ta aldrig i en elev! Peta inte på dem! Gå inte emellan om de slåss – det blir bara elände och det är du som har gjort fel sedan och du får inget stöd av skolledning eller kolleger.” Visst sa du så? Och nu säger du att en elev ska ha en spark i arslet.

– Jag menade inte bokstavligt, försökte Axel.

– Det lät så, sa Peter och vände sig till Marie-Louise. Vad tycker du?

– Klart att Niklas borde stängas av, så mycket som han har ställt till med, men det har ju inte med det här att göra. Lars-Åke ska väl inte behöva råka illa ut, sa ­Marie-Louise och satte en mugg i kaffe­maskinen.

– Det lär han nog göra, sa Peter. Bära sig så dumt åt.

– Så farligt var det väl inte, sa Marie-Louise. Han menade väl inget illa och han nöp inte hårt. Enligt Cissi gick det till så att Niklas och en annan kille ville låna en laddare till mobiltelefonen. ”Har inte du en laddare? Du är väl bra på sånt?” hade de sagt. Och Lars-Åke skulle ha sagt att han inte hade någon laddare, ”men sånt här är jag bra på”. Och så skulle han då han nypt Niklas i baken.

– Och eleverna rusade till rektorn och skvallrade som två småflickor, sa Axel. Så jävla löjligt.

– Kan så tyckas, sa Peter. Men han borde inte ha gjort så där.

– Men det har ju inga proportioner, sa Marie-Louise. Han blev ju avstängd. Någon måtta för det väl ändå vara.

– Tänk om Lars-Åke, eller förresten Niklas, hade nypt dig i baken, vad hade du sagt då? sa Peter lugnt. Vad hade du sagt?

– Sagt och sagt, men det får väl vara ­någon måtta på påföljder.

– Du hade säkert kallat det sexuella ­trakasserier, sa Peter. Vari ligger skillnaden? Det måste väl vara lika för alla?

– Men rektorn passade nog på att få in en femetta på Lars-Åke, sa Axel. De har ju en konflikt.  Lars-Åke har till och med sagt rektorn rakt i ansiktet att han inte är någon riktig rektor. Klart att han agerade när han fick chansen.

– Det är han ju inte heller, sa Marie-Louise. Riktig rektor. Han är ju anställd som rektor fast han går på utbildning. Så är det ju med alla som kommer hit och ska ”organisera”.

– Så mycket större anledning för Lars-Åke att inte klanta till det, sa Peter. Utbildningskontoret i kommunen har som policy att alla anmälningar om trakasserier, alla kränkningar, ska utredas. Det är väl bra? Rektorn går bara efter regelboken.

– Så du håller med honom? sa Marie-Louise. Vad kommer att hända nu?

– Troligen får han sparken, sa Axel. 

– Sparken? För det där? sa Marie-Louise. Peter log ett snett leende.

– Det har hänt sånt förut. En kollega här i kommunen anklagades för samma sak för två år sedan. En tjej hade tyckt att han var ”jobbig” och rektorn fick veta det. Han fick gå, med en årslön visserligen. När tjejen fick veta att han fått sluta sa hon att ”så farligt var det väl inte”. Men för kollegan var det inte kul. Han var också en som sa vad han tyckte, sa Axel. Var det rätt?

 – Det är ju för jävligt, sa Marie-Louise.

 – Är det? sa Peter. Ska inte vi vuxna vara föredömen och visa oss vuxna? Tänk på hur eleverna känner sig! Vi är ju här för deras skull. 

 – Jovisst, men vi ska väl inte behöva utplåna oss själva för det, sa Marie-Louise. Bli polisanmälda för ingenting. Jag hoppas att Lars-Åke kommer tillbaka. Hur ska det gå med hans klasser annars? 

– Det borde  Lars-Åke ha tänkt på, sa Peter.

– Det är brutalt, sa Axel. Jag såg i en tidning att en elev nypt sin rektor i häcken, en kvinnlig rektor på grundskolan. Hon ­anmälde eleven, men det lades ner så ­småningom. Utan påföljd för eleven utom att han fick be om ursäkt, vilket han gjorde. Om det var motvilligt stod inte i artikeln.

– Men det är skillnad, sa Peter. 

– Ja, hon var väl inte lika lättkränkt, sa Axel.

– Hon är ju vuxen i alla fall.

– Jag ska ringa Lars-Åke, sa Marie-­Louise.

I korridoren mötte Axel Charbel, en ovanligt stor elev i årskurs tre. Han stannade framför Axel och såg ner på honom och frågade vad det var med Lars-Åke. Axel sa att han inte visste men Charbel såg honom i ögonen och ruskade på huvudet.

 – Jag tror att du vet. Du kan väl säga ­ärligt. Vi måste ha vår lärare tillbaka. Det kommer att gå åt helvete annars. Tre månader kvar till studenten och vi klarar inte fysiken utan lärare.

Axel trodde att det var sant.

– Säg till rektorn att vi måste ha vår lärare tillbaka, envisades Charbel.

– Det tar bättre om du säger det. Eller era föräldrar, sa Axel.

– Vi har varit hos rektorn, sa Charbel.

– Då får vi hoppas att det löser sig.

 

Stefan Estby, 65 år, på senare år gymnasielärare i bland annat svenska i Södertälje. Har provat en hel del arbeten och sysselsättningar, som till exempel tidningsförsäljare, postsorterare, hamnarbetare, charkuterist, blomsterbud och personundersökare. Är nu vid sidan av lärarjobbet recensent och redaktör på två tidskrifter. Medlem i Författarförbundet och kassör i Författarcentrum Öst.