Många organisationer här i världen håller sig med en ”chefsekonom”. En illustration av disciplinen ekonomis unika prestige – få har exempelvis någon ”chefssociolog”, påpekar The Anarchist FAQ, och menar att ekonomi spelar samma roll för att rättfärdiga vårt samhällssystem som kyrkans lära gjorde under medeltiden.
Det finns onekligen en rad paralleller. Ekonomin, eller ”Marknaden”, liksom en gång Guds vilja, uppfattas som en allomfattande, allsmäktig, mystisk kraft huvudsakligen bortom människornas kontroll. Ekonomerna är prästerskapet som förmår uttolka och blidka den högre makten.
Många vetenskapsgrenar har insett fördelarna med ett svårgenomträngligt språk och en snårig begreppsapparat, men ekonomer skyddar sin verksamhet från utomstående granskning inte bara genom akademisk jargong utan även genom användningen av avancerad matematik. Deras påbud framstår inte som slutpunkten i ett resonemang utan som ett resultat som spottas fram ur en svart låda kallad en ”modell”. Men i verkligheten avgörs naturligtvis slutsatsen när antagandena för modellen sätts. Även på en systemkritisk webbsida som Naked Capitalism kan man läsa kritik av de dominerande ekonomiska teorierna som går ut på att de inte förstått att använda differentialekvationer för att analysera dynamiska system. Då som nu läses mässan på latin för folket.
Det ekonomiska prästerskapet är ett manligt skrå, vilket är en av huvudpoängerna i Catherine Kielos Det enda könet. Kielos konstaterar tidigt att kvinnors hushållsarbete är osynligt i BNP-statistiken. Eftersom just det är en invändning mot BNP-måttet som brukar redovisas även i gymnasieböcker känns det kanske inte så lovande.
Men Kielos tar det som utgångspunkt för att utveckla avsevärt mer komplexa tankar om ekonomin som en manlig vetenskap. Engelskans ”economic man” översätts ibland med ”den ekonomiska människan”, men Kielos använder den bokstavliga översättningen och visar att det också är mest troget mot originaltankarna. Om den ekonomiska människan definierades av egennytta och rationalitet kunde han bara vara en man. Kvinnan ansågs varken rationell eller upptagen av sin egennytta – hennes uppgift var tvärtom att vara till nytta för andra.
De tidiga ekonomerna var fullt medvetna om att ett samhälle enbart bestående av rationella egoister konkurrerande på marknaden svårligen skulle kunna fungera. Kapitalismen är beroende av icke-kapitalistiska strukturer att parasitera på. Den grunden av osjälviskhet, omvårdnad och, som Adam Smith faktiskt skriver, kärlek, förväntades kvinnorna stå för. Senare försvann den nyansen och vad som var ett påstående om hur män bör agera blev till ett påstående om hur alla människor de facto agerar.
De dominerande ekonomiska teoriernas minst sagt svajiga koppling till verkligheten har hunnit påpekas av många författare vid det här laget, med Joseph Stiglitz som den kanske för tillfället mest kända. Men Kielos tar det ett steg längre genom att fråga sig varför de trots det envist överlever. Den ekonomiske mannen, säger hon, är kanske ingen speciellt bra modell av hur vi människor faktiskt är, men den beskriver något de flesta av oss har en djup längtan efter – en manlig hjälteroll i full kontroll över sig själv och världen.
Det är en något ensidig förklaring – naturligtvis överlever teorierna också för att de passar de mäktiga, som kontrollerar den offentliga debattens infrastruktur. Men intressant inte desto mindre. Den dominerande ideologin är i varje tid utformad för att passa den härskande klassens intressen, men den är förstås samtidigt utformad för att vara övertygande och psykologiskt attraktiv – annars skulle den inte kunna tjäna den härskande klassens intressen.
Är det en slump att en av få ekonomer som konsekvent refereras positivt i boken, John Maynard Keynes, var bisexuell (i början av förra seklet, fullt öppet)? Ja, det är det nog trots allt. Kielos framhåller hur som helst hans vision om en framtid allt mer befriad från arbete och från ekonomins tvingande begränsningar av människolivet över huvud taget, där vi i stort sett skulle kunna ta det lugnt och ”beundra liljorna på fälten”. Så blev det som bekant inte riktigt.
Keynes var erkänt briljant (Bertrand Russel har sagt att han alltid kände sig en smula dum efter att ha diskuterat med Keynes), men han var också en mångfacetterad tänkare. Kielos lyfter upp den Keynes som talar om liljor, inte den som yttrade att ”ett klasskrig skulle se mig på den bildade borgerlighetens sida”. Eller ”problemet med nuvarande system är inte att dessa 9 000 000 män [sic] borde sysselsättas med andra uppgifter, utan att uppgifter borde vara tillgängliga för de resterande 1 000 000 männen. Det är i att bestämma volymen, inte inriktningen, av dagens investeringar som det existerande systemet har brutit ihop.” Men det är just den oviljan att förnuftigt planera inriktningen av ekonomin som dömt oss till att producera ett allt större berg av prylar i stället för att förverkliga Keynes blomstervision.
Samtidigt är det sant att etablissemangets ”keynesianism” har städat bort hans teorier om finansmarknadernas irrationalitet, eller hans uttalande om att den vinstmaximerande, rationelle mannen skulle kunna ”lämnas över med en rysning till någon specialist på mentala sjukdomar”. Men i likhet med så många andra manliga psykopathjältefigurer förblir den ekonomiske mannen högst levande i vår kultur.
Liksom Kielos kan också Andreas Cervenka, med boken Vad är pengar, ses som sysselsatt med ett underminerande av den ekonomiska vetenskapens manliga prestige. I hans fall är det inte minst språket som gör det – som Aftonbladets Natalia Kazmierska påpekar verkar hans skrivande ha påverkats av hans nyblivna pappaskap. Respektingivande siffertrollkarlar tas ned på jorden med metaforer som att ”finansvärlden är som en femåring” som ”kan själv” men ropar på pappa-mamma-staten när det blir allvar, eller bankdirektörer som ”skrikiga ungar som berövats sin napp”. Det vimlar av liknande formuleringar som, insprängda i ett i sin helhet enkelt, ytterst pedagogiskt språk, stillsamt antyder att kejsaren inte har någon armanikostym på sig.
Medan Kielos står utanför den ekonomiska teoribyggnaden och angriper den både energiskt och frustrerat är Cervenka en insider med en milt road, lite resignerad ton.
En annan demaskeringsteknik är de konkreta åskådliggörandena. ”Hur skapas pengar?” frågar han en Riksbankstjänsteman. ”Så här”, svarar hon, öppnar ett fönster på datorskärmen och skriver in en etta med många nollor efter. Fast för att trycka på enter behövs förstås ett beslut från direktionen, lägger hon till.
Paradoxalt nog är Cervenka, trots sin framtoning som velourkille, eller lattepappa, i sina faktiska makroekonomiska ställningstaganden något av en macho. Vi kan inte spendera på kredit och trycka pengar hur som helst, sparsamhet varar längst och guldet gör comeback när papperspengarnas värde urholkas (så kallade ”goldbugs” måste vara den manligaste av alla manliga subkulturer, inte ens andra världskriget-fanatiker kan konkurrera). Här ligger han inte så långt från Anders Borgs och Angela Merkels linje.
Direkt snett hamnar han när han diskuterar ”åldersboomen” som hotar att skapa ”ett svart hål i statsfinanserna” och i vars perspektiv han ser vallöften om satsningar eller skattesänkningar 2010 som oansvariga. Han citerar den så kallade Borg-kommissionens rapport till synes utan att känna till vare sig den kritik exempelvis Daniel Ankarloo och Daniel Suhonen riktat mot den eller dess koppling till privata välfärdsintressen. Men framför allt ser han inte att vi inte alla samtidigt kan spara oss till en trygg ålderdom, vare sig via statskassan eller via spekulativa fonder (som han kritiserar). Den vård, de mediciner och de middagar som framtidens pensionärer behöver måste vi producera där och då – vi kan inte spara ihop dem i förväg.
Den viktigaste skalan som ekonomer kan placeras in på är naturligtvis höger-vänster, för eller emot jämlikhet och samhällelig planering av produktionen. Det är en positionering som är djupt förbunden med olika samhällsklasser och intressen. Men en annan skiljelinje är den mellan överflöds- och knapphetstänkande. Också den har djupa rötter, men här handlar det snarare om olika psykologiska upplevelser av samhället och den tid vi lever i. Den skär genom den första uppdelningen: till vänster hittar man såväl en aktivistgrupp med det talande namnet Allt åt alla som Peak Oil-teoretikern Richard Heinberg med boktitlar som Festen är över. Till höger finner man den dystre Robert Malthus och hans efterföljare, såväl som George Gilder och andra av ”den nya ekonomins” lyriska besjungare (så länge det varade i alla fall). Cervenka får definitivt räknas till de bistra, pesimistiska samhällskritikerna.
Men att ”allt åt alla”, som jag ser det, inte är ett speciellt lyckat slagord, beror på att det slår in i verkliga, fysiskt existerande barriärer som tillgången på olja och dricksvatten. Inte på att vi ”inte har råd”. Som Johan Ehrenberg skriver: pröva att byta ordet ”pengar” mot ”snäckskal” – ”vi kan inte ge pensionärerna dagliga promenader för vi har inte tillräckligt med snäckskal”. Mot slutet av boken kommer Cervenka nära Göran Perssons formulering om ”en värld satt i skuld”. Till vem, kan man fråga sig – till månen?
Trots alla sina klarsynta iakttagelser och sin sarkasm visar sig han fortfarande vara fången i en penningillusion. Den ekonomiske mannen är svår att driva ut ur huvudet.
Jon Weman är frilansjournalist och författare till boken Åtgärdslandet (2011).
