När upproret mot Egyptens diktator Hosni Mubarak bröt ut den 25 januari 2011 väcktes höga förhoppningar inom landets gryende fackföreningsrörelse. För hundratusentals industriarbetare och statliga tjänstemän som i flera år slagits för värdiga arbetsförhållanden och rätten till facklig organisering, i en polisstat där strejker ofta bröts upp med våld, framstod revolutionen som kulmen på deras egen kamp för social rättvisa. Och medan de flesta politiker fokuserade på Mubaraks öde och byggandet av nya demokratiska institutioner skred fackliga ledare snabbt till verket för att organisera arbetarklassen kring sina egna krav.
Redan den 30 januari samlades ledande aktivister från flera olika sektorer mitt bland demonstranterna på Tahrirtorget och utropade en Federation av oberoende fackföreningar, EFITU, i en direkt utmaning mot den statskontrollerade federationen ETUF. Det följande året rapporterade EFITU en snabb tillströmning av nybildade fackföreningar, och sade sig snart representera nästan två miljoner organiserade medlemmar.
Trots att det styrande militärrådet SCAF snabbt utfärdade ett dekret som förbjöd strejker och protester som ”skadar ekonomin” blev 2011 det strejktätaste året i Egyptens historia – med 1 400 rapporterade industriella aktioner enligt organisationen Awlaad al-Ard. Efter perioder av relativt lugn under vinterns parlamentsval och vårens presidentval har strejkvågen blossat upp på nytt under sommaren. Men samtidigt har den sociala agendan hamnat i bakgrunden i takt med att revolutionsyran ersatts av högervindar.
Efter framgångarna i valen har Muslimska brödraskapet, via sitt parti FJP och den nye presidenten Mohammed Morsi, skyndat sig att stärka sitt grepp om makten med utrensningar inom militärledningen och utnämningar av nya guvernörer och chefer för statliga medier.
På FJP:s agenda står fortsatt liberalisering av ekonomin och privatiseringar av allt från skolor och sjukhus till el- och vattendistributionen – i kombination med en tydlig anti-facklig politik. FJP har följt upp militärens strejkförbud med egna lagförslag i samma andra, och i augusti anklagades två av dess parlamentariker för att under ett medlingsmöte ha hotat strejkande textilarbetare i Sadat City med ingripande från säkerhetsstyrkorna om de inte återgick till arbetet.
Inom det statliga järnvägsbolaget och andra sektorer mobiliserar fackliga aktivister redan till motstånd mot Brödraskapets privatiseringsplaner. Men en minst lika viktig strid rör den statskontrollerade fackliga federationen ETUF:s framtid och rätten att bilda självständiga fackföreningar.
Efter påtryckningar från fackliga och politiska aktivister efter Mubaraks fall upplöstes ETUF:s styrelse och dess ordförande Hussein Megawer åtalades för korruption. Men sedan dess har ETUF:s byråkrater gått till motoffensiv och bland annat lyckats blockera ett lagförslag som skulle tillåta fri facklig organisering. Ett kompromissförslag från Muslimska Brödraskapet skulle tillåta fri organisering i teorin men i praktiken ge ETUF ett fortsatt monopol – och därmed befria den korrupta och toppstyrda organisationen från trycket att genomföra mer än kosmetiska interna reformer.
För den fria fackföreningsrörelsen är ett lagligt erkännande inte bara en juridisk fråga, utan också en ekonomisk och organisatorisk. Eftersom medlemsavgiften till ETUF fortsätter att dras från lönen även från anställda som uttryckligen sagt upp sitt medlemsskap tvingas den som vill gå med i en nybildad fackförening betala dubbla medlemsavgifter. Det gör det nästan omöjligt för de fristående fackföreningarna att bygga upp en fungerande organisation med strejkkassor och solidaritetsfonder – vilket i sin tur betyder att rapporterade medlemssiffror på uppemot två miljoner för de fristående fackföreningarna måste tas med en rejäl nypa salt.
Förutom styvnackat motstånd från företagsledare och konservativa politiker brottas den fria fackföreningsrörelsen med sina egna interna problem. Ett sådant är svårigheten att gå från spontana protestaktioner till långsiktig organisering, menar den socialistiske journalisten Mostapha Bassiouny som länge följt den egyptiska arbetarrörelsen.
– Precis som före revolutionen har den absoluta majoriteten av det senaste årets strejker varit spontana och kretsat kring förhållanden på den egna arbetsplatsen. Det finns ännu ingen facklig eller politisk rörelse som kan representera arbetarklassens intressen på det nationella planen, säger han till Arbetaren.
En stor utmaning för arbetarrörelsen är att bygga allianser med andra sociala och politiska rörelser kring en bred social agenda, som kan vinna stöd bland miljontals egyptier som saknar jobb eller arbetare inom den informella sektorn. Att så ännu inte har skett beror delvis på att årtionden av förtryck skapat en utbredd tveksamhet bland fackliga aktivister mot att resa krav som kan uppfattas som politiska, menar Mostapha Bassiouny. Samtidigt finns en djupt rotad skepsis mot den politiska eliten inom arbetarklassen, och det enda verkliga försöket att bygga ett arbetarorienterat massparti tog aldrig riktigt fart. Efter parlamentsvalet föll Demokratiska arbetarpartiet snabbt i glömska.
– Det var ett lovande initiativ som stöddes av respekterade fackliga ledare från hela Egypten, men höga avgifter för att registrera politiska partier och ett förbud mot klassorienterade partier gjorde att man inte kunde ställa upp i valet. När ledningen beslutade att bojkotta valet i protest valde många fackliga ledare att ansluta sig till andra partier med större resurser för att få en chans att kandidera, säger Mostapha Bassiouny.
Motsättningar om lämpliga strategier har också lett till splittring inom den fackliga rörelsen. En del aktivister menar att den fria federationen EFITU varit alltför inriktad på att ge en röst åt de mest militanta fackföreningarna, snarare än att stödja en bred organisering på basnivå. I oktober 2011 valde flera nybildade fackföreningar därför att lämna EFITU för att istället ansluta sig till den nybildade Demokratiska arbetarkongressen, EDLC, som fokuserar på att stödja uppbyggnaden av demokratiska lokala fackföreningar utan att göra anspråk på att representera dem i den nationella politiken. Ett resultat av splittringen – som delvis också beror på personliga motsättningar mellan de båda organisationernas grundare – är att några av landets viktigaste fackföreningar paralyserats av oenighet kring vilken organisation de ska tillhöra.
Trots interna motsättningar har arbetarrörelsen också vunnit viktiga segrar under det senaste året – inte minst när det gäller att bygga upp en anda av kampvilja och solidaritet. Samtidigt som det fortfarande är vanligt att fackliga aktivister avskedas eller omplaceras har strejker för återanställning av godtyckligt avskedade kollegor blivit allt vanligare. På flera håll har fast anställda deltagit i strejker för att ge permanenta kontrakt till kollegor som i många fall tvingats arbeta år efter år på tillfälliga kontakt. För första gången på mycket länge har rena sympatistrejker också genomförts; när 20 000 arbetare på Misr Spinning and Weaving i industristaden Mahalla al-Kubra gick ut i strejk i mitten av juli genomfördes till exempel stödaktioner på sju andra statliga textilföretag.
Mer och mer talar nu för att arbetarrörelsen och Egyptens nya makthavare befinner sig på kollisionskurs. Men det är inte bara sociala rättigheter och den fria fackföreningsrörelsens överlevnad som står på spel de kommande månaderna och åren, utan också det egyptiska folkets nyss erövrade demokratiska rättigheter. Mycket hänger på om den fria fackföreningsrörelsen kan växa till den folkliga motkraft mot Muslimska brödraskapets auktoritära tendenser som Egypten än så länge saknar.
