Jocke Andersson, 59 år, var på väg hem från Arbetsförmedlingen. Han var inte nöjd med besöket men trots allt glad över tryggheten att få stanna kvar på sin nuvarande Fas 3-plats.
Själva Fas 3 som åtgärd gav han inget för. Den var hemsk. Ett sätt att få människor att ge upp. En landsförvisning till ett ingenmansland.
På Jockes förra Fas 3-plats hade de haft stämpelklocka. Dit gick han och 34 andra arbetslösa till ett heltidsjobb med handledare som knappt gav ledigt ens för läkarbesök med intyg. För besväret fick Workzero totalt 175 000 kronor per månad som de inte behövde redovisa.
Workzero verkade seriösa men Fas 3-arna stressades varje dag trots att det inte fanns uppgifter nog åt alla. Somliga deltagare satt av tiden, dag ut och dag in. Gick ut och rökte. Drack kaffe. Satte sig igen. Mådde dåligt. Coacherna var deras chefer och Fas 3-arbetarna var olyckliga vuxna som allt oftare vände ilskan mot varandra, var hånfulla och retades.
Jocke hade utvecklat panikångest. Första attacken gav honom tunnelsyn och han visste inte om han skulle överleva till nästa minut. Vissa dagar var värre än andra.
Läkaren ordinerade Inderal vilket skulle ta bort de hårda hjärtklappningarna. Ångesten skulle han själv bearbeta med KBT-metoden via Internet på bibliotekets dator.
Den här ljumma dagen promenerade Jocke med ena handen nonchalant nedstucken i byxfickan och ett leende på läpparna. Minnen från forna arbetsplatsen lyste upp hela hans inre på ett säreget vis. På kvällarna när han höll på att somna brukade han komma ihåg detaljer, till exempel hur någon jobbarkompis glatt brukade ropa: ”Jocke kom, det är fika nu.”
Mötet på Arbetsförmedlingen hade avlöpt bra. Jockes handläggare Ingun var i hans egen ålder. Hennes välvilja sken igenom, tyckte Jocke. Detta trots att hon först, med nedböjt huvud, frågade de klassiska frågorna. Vilka jobb har du sökt? Vem hade du kontakt med? Ska ni återkoppla? Sedan såg hon upp på honom. ”Jocke, du förstår väl att du måste ordna ett jobb på något vis. Kanske vore förtidspension något för dig?”
Han nickade tyst och såg ned på händerna i knät. ”Jo, jag vet”, hans svar kom lågmält. Ordet förtidspension hade fått hans kropp att bli stel som en pinne.
På måfå letade han efter något att säga, och kom på fem företagsnamn i länet. Ingun skrev ned dem och verkade nöjd. Han såg nu rakt på henne tvärs över skrivbordet utan att blinka. ”Ja, det är vad jag ska göra”, sade han högt. Nu hade han fattat sitt beslut.
Ingun gjorde en utskrift på skrivaren bredvid datorn varefter hon lade papperet på skrivbordet mellan dem och vred det 180 grader. ”Här kan du signera” sade hon ”… det är förlängningen av din Fas 3-placering ett år framåt”. Med hela armen sköt hon pennan i pennstället mot honom, lutade lätt huvudet mot axeln och såg belåten ut. Jocke log tillbaka.
”Vänta ett slag”, sade Ingun och reste sig ”jag tar en kopia till dig.” Han satt kvar på stolen och lät sina blå ögon med de långa ögonfransarna vila blicken, långt borta ut genom fönstret bakom hennes stol.
I förra veckan hade hans aktivitetsersättning kommit. Det här var hans tredje år inom Fas 3 och han fick aktivitetsersättning på 65 procents nivå. 1984 då han jobbade åt kommunen som projektledare hade hans lön netto legat på 8 400 kronor. Det var nästan 30 år sedan och på den tiden var det en rimlig lön. På hans senaste utbetalning inom Fas 3 hade han fått 8 350 kronor netto.
Visst hade han tur och bodde billigt med både tv, radio och fast telefon. Bilen hade han kunnat behålla. Därutöver hade han sparat 50 kronor i månaden för oförutsedda utgifter.
Nyligen hade han fått tömma sina besparingar då motorn rasade och topplocket renoverades. 11 000 hade det kostat honom utan kvitto. Han hade fått börja om på noll. ”En nolla…” tänkte han ”jag är en nolla.”
Fast nu var situationen en annan. Nu hade han äntligen fått idén som skulle ge honom frihet. Fast han skulle sakna besöken hos Ingun. För att fira sin kreativitet, och låta saker och ting falla på plats, gick han på stans innekafé. Här satt han hela eftermiddagen och åt och drack det godaste han kunde hitta, för i dag brydde han sig inte om vad det kostade. Under tiden läste han alla magasin och tidningar som fanns att tillgå på kaféet. Sedan skrev han ned stödord för att ytterligare bestyrka sitt beslut.
Ingun vaknade tidigt denna morgon. Efter en stärkande promenad badade hon bastu. Sedan slog hon sig ned för att äta frukost. Små söta spanska coctailtomater spräcktes i hennes mun mellan de välskötta jämna tänderna. Genom fönstret såg hon en hare skutta förbi i morgondiset.
Hon tog ett djupt andetag och fylldes av skön tillfredsställelse av vad livet gett henne, och som grädden på moset; snart var det också semester. Åtta veckor skulle hon ta ut i år, och hon hade sparat undan pengar så att hon klarade sig med råge.
Några timmar senare knappade Ingun in sin dörrkod på jobbet och såg att lokalen redan blivit avlarmad. ”Hallå”, ropade hon glatt. Inget svar. Fortfarande avslappnad efter sin härliga morgon besökte hon toaletten. Vid handfatet sköljde hon ur munnen och tog ett mentoltuggummi.
Korridorens matta var mjuk och dämpade ljudet av hennes låga klackskor. Ingun tänkte igenom dagens agenda. Vid 14-tiden skulle hon ringa dagens bästa, nej årets roligaste, samtal till en arbetssökande. Jocke Andersson, 59 år, mannen som besökte henne dagen innan, hade fått ett jobberbjudande.
Märkligt, tänkte hon, vilka vägar ödet kan ta. Precis när Jocke hade lämnat hennes kontor i går hade en gammal bekant till henne ringt. De hade pluggat ihop för hundra år sedan och nu behövde han hennes hjälp.
Kyrkogårdsförvaltningen hade en akut kris och behövde på studs anställa någon med stor kunskap i trädgårdsskötsel och en person som var van att leda andra – här gällde det att vara coach och stöd för sju stycken Fas 3-placeringar. Kunskap om arbetslöshet var meriterande och man ville gärna ha någon som varit med ett tag i livet, en äldre. Helst en person som var berättigad till nystartsjobb. Och Ingun visste precis vem hon skulle ringa.
Precis i det ögonblick när Ingun kände sig mycket nöjd och glad över att hon i dag skulle få lämna ett glädjebesked till en klient, vred hon om nyckeln till sitt kontor och upptäckte förvånad att dörren redan var upplåst. Med lätt hand puttade hon till dörren… och där stannade tiden.
Vad är klockan, tänkte Ingun, och såg på den lilla buketten av förgätmigej som låg ovanpå ett papper på bordet vid hennes plats. Därefter föll hon ihop. Segnade ned på den tysta mjuka mattan, utan att någonsin mer se upp på den hängande 59-årige mannen i taket. Han som skrivit tre ord på ett ark A4: ”Tack”, ”Förlåt” och ”Jocke”.
Ann-Louise Gyllander är född 1964. Bor i Falun. Medlem i Arbetarskrivare sedan 2011. Medverkade i antologin Landet som sprängdes 2012. Har skrivit allt möjligt sedan 15-årsåldern. Utbildad inom 3D-grafik, reklam och tidningsdesign. Gick på folkhögskola 1986–1990 med bland annat estetiska studier som inriktning.
