Jocke Andersson, 59 år, var på väg hem från Arbetsförmedlingen. Han var inte nöjd med besöket men trots allt glad över tryggheten att få stanna kvar på sin nuvarande Fas 3-plats. 

Själva Fas 3 som åtgärd gav han inget för. Den var hemsk. Ett sätt att få människor att ge upp. En landsförvisning till ett ingenmansland. 

På Jockes förra Fas 3-plats hade de haft stämpelklocka. Dit gick han och 34 andra arbetslösa till ett heltidsjobb med handledare som knappt gav ledigt ens för läkar­besök med intyg. För besväret fick Workzero totalt 175 000 kronor per månad som de inte behövde redovisa. 

Workzero verkade seriösa men Fas  3-arna stressades varje dag trots att det inte fanns uppgifter nog åt alla. Somliga deltagare satt av tiden, dag ut och dag in. Gick ut och rökte. Drack kaffe. Satte sig igen. Mådde dåligt. Coacherna var deras chefer och Fas 3-arbetarna var olyckliga vuxna som allt oftare vände ilskan mot varandra, var hånfulla och retades. 

Jocke hade utvecklat panik­ångest. Första attacken gav honom tunnelsyn och han visste inte om han skulle överleva till nästa ­minut. Vissa dagar var värre än andra. 

Läkaren ordinerade Inderal vilket skulle ta bort de hårda hjärtklappningarna. Ångesten skulle han själv bearbeta med KBT-metoden via Internet på bibliotekets dator. 

Den här ljumma dagen promenerade Jocke med ena handen nonchalant nedstucken i byxfickan och ett leende på läpparna. Minnen från forna arbetsplatsen lyste upp hela hans inre på ett säreget vis. På kvällarna när han höll på att somna brukade han komma ihåg detaljer, till exempel hur någon jobbarkompis glatt brukade ropa: ”Jocke kom, det är fika nu.” 

Mötet på Arbetsförmedlingen hade avlöpt bra. Jockes handläggare Ingun var i hans egen ålder. Hennes välvilja sken igenom, tyckte Jocke. Detta trots att hon först, med nedböjt huvud, frågade de klassiska frågorna. Vilka jobb har du sökt? Vem hade du kontakt med? Ska ni återkoppla? Sedan såg hon upp på honom. ”Jocke, du förstår väl att du måste ordna ett jobb på något vis. Kanske vore förtidspension något för dig?” 

Han nickade tyst och såg ned på händerna i knät. ”Jo, jag vet”, hans svar kom lågmält. Ordet förtidspension hade fått hans kropp att bli stel som en pinne. 

På måfå letade han efter något att säga, och kom på fem företagsnamn i länet. Ingun skrev ned dem och verkade nöjd. Han såg nu rakt på henne tvärs över skrivbordet utan att blinka. ”Ja, det är vad jag ska göra”, sade han högt. Nu hade han fattat sitt beslut. 

Ingun gjorde en utskrift på skrivaren bredvid datorn varefter hon lade papperet på skrivbordet mellan dem och vred det 180 grader. ”Här kan du signera” sade hon ”… det är förlängningen av din Fas 3-placering ett år framåt”. Med hela armen sköt hon pennan i penn­stället mot honom, lutade lätt ­huvudet mot axeln och såg belåten ut. Jocke log tillbaka. 

”Vänta ett slag”, sade Ingun och reste sig ”jag tar en kopia till dig.” Han satt kvar på stolen och lät sina blå ögon med de långa ögonfransarna vila blicken, långt borta ut genom fönstret bakom hennes stol. 

I förra veckan hade hans aktivitetsersättning kommit. Det här var hans tredje år inom Fas 3 och han fick aktivitetsersättning på 65 procents nivå. 1984 då han jobbade åt kommunen som projektledare hade hans lön netto legat på 8  400 kronor. Det var nästan 30 år sedan och på den tiden var det en rimlig lön. På hans senaste utbetalning inom Fas 3 hade han fått 8  350 kronor netto. 

Visst hade han tur och bodde billigt med både tv, radio och fast telefon. Bilen hade han kunnat behålla. Därutöver hade han sparat 50 kronor i månaden för oförutsedda utgifter. 

Nyligen hade han fått tömma sina besparingar då motorn rasade och topplocket renoverades. 11  000 hade det kostat honom utan kvitto. Han hade fått börja om på noll. ”En nolla…” tänkte han ”jag är en nolla.” 

Fast nu var situationen en annan. Nu hade han äntligen fått idén som skulle ge honom frihet. Fast han skulle sakna besöken hos Ingun. För att fira sin kreativitet, och låta saker och ting falla på plats, gick han på stans innekafé. Här satt han hela eftermiddagen och åt och drack det godaste han kunde hitta, för i dag brydde han sig inte om vad det kostade. Under tiden läste han alla magasin och tidningar som fanns att tillgå på kaféet. Sedan skrev han ned stödord för att ytterligare bestyrka sitt beslut. 

Ingun vaknade tidigt denna morgon. Efter en stärkande promenad badade hon bastu. Sedan slog hon sig ned för att äta frukost. Små söta spanska coctailtomater spräcktes i hennes mun mellan de välskötta jämna tänderna. Genom fönstret såg hon en hare skutta förbi i morgondiset. 

Hon tog ett djupt andetag och fylldes av skön tillfredsställelse av vad livet gett henne, och som grädden på moset; snart var det också semester. Åtta veckor skulle hon ta ut i år, och hon hade sparat undan pengar så att hon klarade sig med råge. 

Några timmar senare knappade Ingun in sin dörrkod på jobbet och såg att lokalen redan blivit av­larmad. ”Hallå”, ropade hon glatt. Inget svar. Fortfarande avslappnad efter sin härliga morgon besökte hon toaletten. Vid handfatet sköljde hon ur munnen och tog ett mentoltuggummi. 

Korridorens matta var mjuk och dämpade ljudet av hennes låga klackskor. Ingun tänkte igenom dagens agenda. Vid 14-tiden skulle hon ringa dagens bästa, nej årets roligaste, samtal till en arbets­sökande. Jocke Andersson, 59 år, mannen som besökte henne dagen innan, hade fått ett jobberbjudande. 

Märkligt, tänkte hon, vilka ­vägar ödet kan ta. Precis när Jocke hade lämnat hennes kontor i går hade en gammal bekant till henne ringt. De hade pluggat ihop för hundra år sedan och nu behövde han hennes hjälp. 

Kyrkogårdsförvaltningen hade en akut kris och behövde på studs anställa någon med stor kunskap i trädgårdsskötsel och en person som var van att leda andra – här gällde det att vara coach och stöd för sju stycken Fas 3-placeringar. Kunskap om arbetslöshet var ­meriterande och man ville gärna ha någon som varit med ett tag i ­livet, en äldre. Helst en person som var berättigad till nystartsjobb. Och Ingun visste precis vem hon skulle ringa. 

Precis i det ögonblick när Ingun kände sig mycket nöjd och glad över att hon i dag skulle få lämna ett glädjebesked till en klient, vred hon om nyckeln till sitt kontor och upptäckte förvånad att dörren ­redan var upplåst. Med lätt hand puttade hon till dörren… och där stannade tiden. 

Vad är klockan, tänkte Ingun, och såg på den lilla buketten av förgätmigej som låg ovanpå ett papper på bordet vid hennes plats. Därefter föll hon ihop. Segnade ned på den tysta mjuka mattan, utan att någonsin mer se upp på den hängande 59-årige mannen i taket. Han som skrivit tre ord på ett ark A4: ”Tack”, ”Förlåt” och ”Jocke”.

Ann-Louise Gyllander är född 1964. Bor i Falun. Medlem i Arbetarskrivare sedan 2011. Medverkade i antologin Landet som sprängdes 2012. Har skrivit allt möjligt sedan 15-årsåldern. Utbildad inom 3D-grafik, reklam och tidningsdesign. Gick på folkhögskola 1986–1990 med bland annat estetiska studier som inriktning.

 

Publicerad Uppdaterad
9 hours sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nu får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad
2 days sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
1 week sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad