Att göra hjältar av skitstövlar

Hur kommer en tv-serie undan med att vara öppet sexistisk, rasistisk, homofobisk och klassföraktande? Andreas Bruzelius avslöjar knepen.

Kultur
Mike och Harvey i tv-serien Suits är smartare än de flesta – särskilt kvinnor, icke vita och låginkomsttagare.
Foto: NBC Universal

Under våren har SVT bjudit svenska folket på amerikanska succén Suits. Serien har välkomnats som en nytändning i den stagnerade advokatgenren. Epitet som ”fartfylld” och ”sexig” har prytt vågen av positiva recensioner.

Suits har gallrat bort mycket av det juridiska nörderi som präglar konventionella advokatserier. Fokus ligger på kämpaglöden och vinnarskallen hos stjärnadvokaterna Harvey Specter (Gabriel Macht) och Mike Ross (Patrick J Adams). Varje rättsfall är en fight där moral och syfte, till och med juridik, har underordnad betydelse. Orden lag och rättvisa hörs sällan, ordet seger predikas som ett mantra. Motståndarna krossas spektakulärt och hårdhänt, gärna med rappa spydigheter som salt i såren. Bland Harveys och Mikes troféer syns motståndare som exempelvis strejkande sjuksköterskor och taxichaffisar. Faktum är att i stort sett alla som skymtar förbi i serien, vars inkomst, hudfärg eller kön inte når upp till Harveys och Mikes standard, blir utsatta för verbalt underhållningsvåld. De enda som går fria är de ändlöst tacksamma små människor vars obetydliga existens räddas tack vare hjälteduons briljans.

Harvey och Mike har varken tid med eller behov av relationer, men bevisar regelbundet sin manlighet med erövringar i ungefär var tredje avsnitt. De kvinnor som förärats en fast roll i serien har ingen egentlig makt utan kastas in vid behov för att dekorera manlighetens högborg. Sexismen blommar framför allt ut i karaktären Rachel Zane (Meghan Markle), en ung kvinna som ofta kommer in i bild med en kort musikvideo där hon slänger med håret i slow motion eller visar benen (ingen kvinna på byrån bär byxor). Rachels främsta funktion är att knäsvagt beundra Mikes pondus, och lida ångestkval över sin egen otillräcklighet. Den enda kvinnan som tillåts vara både sympatisk och självsäker är Harveys sekreterare Donna Paulsen (Sarah Rafferty). Det dröjer ända till säsong två innan hon tårögt kapitulerar för testosteronets dominans.

Hudfärg och klasstillhörighet hanteras likadant. Svarta medverkar endast som brottslingar i biroller, eller som underdåniga grovjobbare i de stora advokaternas skugga. De kapitalistiska idealen har man inte ens försökt att dölja. ­I Suits värderas människor utifrån sin inkomst.

Det mest fascinerande med Suits är hur medvetet och manipulativt man gått till väga för att dölja sin värdegrund. Man använder flitigt ”tokens”, ett knep där minoriteter tillåts medverka i ett hörn utan att påverka helhetsintrycket. Advokatbyråns chef, Jessica Pearson (Gina Torres) gränsar till kliché i det avseendet. Hon är nämligen inte bara kvinna, utan även svart. Två flugor i en smäll. Positionen ovanför pojkarna i hierarkin ursäktas med Jessicas osympatiska kallblodighet och maktbegär. Hon tillåts dock aldrig vara smartare än Harvey och Mike. Jessica fungerar däremot utmärkt som en permanent ursäkt för hur kvinnor och icke-vita karaktärer behandlas i övrigt. Även Mike, det unge geniet som ges äran av att illustrera samvete och moral, har en token. Sin mormor. En irrelevant bifigur som i egenskap av gammal, fattig och svag skänker Mike den humana och ödmjuka sida hans handlingar saknar.

Suits använder även ”lampshading” eller ”ärlighetsförsvar”, en variant på omvänd psykologi som är förbluffande effektiv i syfte att hjälteförklara skitstövlar. Man undviker helt enkelt att dölja deras mindre smickrande sidor, och belyser dem istället. Mad Men utnyttjar samma teknik när de parodierar och överdriver 1960-talets kvinnosyn. I stället för att rationalisera, dölja eller bortförklara, stoltserar man. Det är betydligt lättare att anklaga den som döljer, ljuger eller hycklar än den som erkänner med ett leende. ”Jag är åtminstone ärlig”, som det brukar heta i svenska dokusåpor.

Till sist har Suits utrustats med en osympatisk antagonist, den manipulative clownen Louis Litt (Rick Hoffman). Louis är egentligen inte en sämre människa än någon annan på advokatbyrån, men är så dränkt i motbjudande personlighetsdrag att Harveys och Mikes hjälteglans förstärks. Louis är dessutom den ende i serien som antyds vara homosexuell, en egenskap som framställs som pinsam och lustig.

Komplettera med kvick dialog, avväpnande ironi, ett medryckande soundtrack och skräddarsydda Tom Ford-kostymer och man kan plöja igenom en hel säsong som ett kokain­rus utan att reflektera över vad som egentligen pågår. Suits är inte bara en studie i arrogans, elitism, sexism och homofobi. Det är ett storartat exempel på hur man kan basera en framgångsrik serie på sådana värderingar utan att betala priset för det. Framgången är ett faktum. SVT brukar skryta om att de är tv-bolaget med högst förtroende hos svenska folket. Någonstans på ett amerikanskt produktionsbolag måste någon skratta gott åt detta. Jackpot Suits, ni lyckades över förväntan. Den vite, förmögne mannens egotripp vilar numera under public service-flaggans löfte om demokrati och icke­kommersialism.