Verktygslådan

Hoppet bor i våra samveten

Illustration: Jens Reuterberg

Skurhinksrapport del 8

Den 6 augusti. Hiroshimadagen. Hundratusentals människor dog när atombomben släpptes över Japan. Bara några dagar efter Hiroshima var det Nagasakis tur att få en atombomb över sig som bildade en svamp av gifter som spred sig i ­generationer över vår planet. Enligt legenden lär Robert Oppenheimer, atombombens fader, ha sagt när han såg provsprängningen i Alamogordoöknen i New Mexico 1945: ”Jag har blivit döden, världarnas förintare”. 

Atomvapen, krig, orättvisor, svält och globala flyktingströmmar. Det är lätt att bli pessimistisk och dyster till sinnet. Jag fyller år den 6 augusti och jag har namnsdag den 22 november samma ­datum som president John F Kennedy blev skjuten år 1963. Vad dessa ödes­markörer vill säga mig kan man ju undra? Har de brinnande datumen gett mig en realistisk syn på världen och människans groteska förmåga till destruktion och lidande? 

Vad vet vi om ”meningen” med våra individuella liv och det som sker och händer i världen i stort och smått? I relation till lidande och mänsklig nöd, är det svårt att se någon ”mening” och någonstans har jag alltid tyckt att det är etiskt problematiskt att bevittna ­lidandet på jorden och använda det som ”händer där borta” som ett argument för att inte agera här hemma i Sverige eller för inte att förändra det som ”händer någon annanstans”. 

Det etiska kategoriska impera­tivet borde rimligen vara att verka mot nöd och orättvisor och försöka lära av historien. Inte utnyttja historia och tragedier och katastrofer för att sitta och rulla tummarna, mentalt medlöperi kanske man skulle kunna kalla det för? 

Vi vet vad som sker och ändå låter vi det ske. Hur är detta möjligt? Hur kan vi rättfärdiga våra välfärdsliv i den rika västvärlden när vi vet att fördelningen av de ekonomiska globala resurserna är skamlöst orättvisa? 

Vi kan resa med våra EU-pass i vetskap om att papperslösa flyktingar lever under vidriga förhållanden. Varje dag dör människor i krig och svält. Barn traumatiseras i krig och att få leka och växa upp under trygga förhållanden är inte alla jordens barn förunnade. När de ensamkommande flyktingbarnen kommer till Sverige efter att deras familjer offrat allt för att rädda sina barn står rasistiska vargkäftar och ryter ord så fula att det förmörkar tillvaron för oss som tror på humanism och demokrati.

Det är svårt att vara människa och att välja att vara ett politiskt subjekt är ofta förenat med ångest.  Jag återkommer ofta till Stig ­Dagermans starka dikt som är som att vända upp och ner på ”tänk på dig själv och skit i andra”. Dagerman gör tvärtom och jag tolkar dikten som att han menar att det är vår plikt och förbannade skyldighet att just bry oss om varandra: 

 

Jorden kan du inte göra om.

Stilla din häftiga själ.

Endast en sak kan du göra:

en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket

att själva stjärnorna ler.

En hungrande människa mindre

 betyder en broder mer.
 

Ja, den 6 augusti fyller jag 45 år. Jag är tacksam för att jag får leva. Jag har gått igenom svåra saker i mitt liv. Jag var bara 20 år när man hittade sjuka celler i min livmoder. I 25 år har jag gått på regelbundna cellprover och cancern ligger där och lurar hela tiden. Det gör döden för alla, men för några av oss blir döden en ledsagare som går hand i hand med livet. Vi kan när som helst dö. Livet är ett lån. Lev, lev, lev, innan det är för sent. 

”Dödsinsikten” kan också skapa starka känslor av meningslöshet. Hur kan vi slösa bort vår dyrbara livstid på så mycket meningslös­heter? Alla dessa dagar som kom och gick, var det verkligen livet? Ja, det var livet som kom och gick. 

Vad gör du av ditt liv? Pratar du skit om judar, svarta och muslimer? Väljer du att odla hat och misstro? Tycker du det är bra att fackföreningsföreträdare som kämpar för en rättvis arbetsmarknad med rimliga lönevillkor misshandlas? Att homo­sexuella ska utså förakt och glåpord, när du sitter i din lilla heteronormativa trygghetsbunker? Skiter du i att betala skatten och gömmer dina pengar i ett bankfack i Schweiz? Gynnar du dig och din egen familj, så att familjer och barn ska ha det skitdåligt när du och dina ungar har det skitbra? 

Jag pallar inte med resignation och cynism lika lite som jag pallar med livslögner, konformism, orättvisor, hat och mänsklig girighet i både hjärta, sinne och konkreta handlingar. För mig är att vara vänster att skriva på ett slags etiskt, mänskligt solidariskt kontrakt, som också implicerar ett ansvar. Jag ska fan försöka göra det jag kan och mäktar med. 

Vid 45 års ålder finns det något härligt befriande med att kunna ”släppa taget” om mycket som inte spelar någon roll alls. Vad ska man begära av ett liv? Vad betyder ­någonting? Att få expandera, inte reduceras, att växa sig stark och ­andas frisk och stark luft i både ­existentiell, mänsklig, social och andlig bemärkelse. 

Har jag kommit fram till något vettigt? Ja, jag vill vara ett känntänkande politiskt subjekt med ett intellektuellt samvete. Jag vill skura världen ren från orättvisor. Det tror jag på. En värld utan orättvisor och förtryck. 
 

PS. Det här är sista Skurhinkskrapporten till Arbetaren. Det har varit en rik sommar. Tack för att du har läst mina ”rapporter” och håll utkik. Jag kommer skura vidare. DS.

 
Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984