Verktygslådan

Rubbad sömn och veka dagar

Illustration: Jens Reuterberg

Skurhinksrapport del 7

Jag sover så lätt nu för tiden. 
Tankarna blir klara som glas då jag ligger och vilar. 
I natt som var hände det att jag kände mig
som om jag vore utflyttad ur mitt människoskal. Jag var helt fri,
och jag betraktade alla skapade varelser som om jag var
litet ovanför. Så skönt det kändes. Så meningsfullt och stilla.
Jag kom samtidigt ihåg hur det 
kändes att vara det vanliga jaget. 
I dag är jag i det vanliga skalet igen.

 Maja Ekelöf, Rapport från en skurhink, sid 129.

 

Jag arbetar i genomsnitt sexton nätter i månaden ­sovande jour och på dagarna skriver jag. Jag trivs med min tillvaro och den lilla vrå i universum som jag kan kalla min. De senaste nätterna har dock min brukare varit orolig och det blir lite sömn. Hen drömmer och skriker. Hen är ledsen och rädd. Hen har kramper och har ont. 

Jag känner mig hjälplös inför hens utsatthet och svåra sjukdom och samtidigt får jag dåligt samvete om jag blir irriterad. Jag blir irriterad när jag inte får sova och får jag inte sova är det svårt att orka skriva. De här oroliga nätterna är det som att vi svävar både jag och hen. Svävar genom rummen som olyckliga andar som båda väntar på någonting befriande. Drömmarna om någonting annat som skriker ut sin oro och det är märkliga tillstånd som uppstår i den ensamhet som vi delar. Jag har arbetat länge hos hen och vet redan att det kommer bli en stor saknad när hen dör. Samtidigt när hen har det så svårt om nätterna, undrar jag vad som är mest barmhärtigt? 

I morse när jag gick den långa promenaden hem eftersom min röda cykel är sönder, tänkte jag på hur mycket jag har att vara tacksam för. Tacksamheten över att jag och barnen får vara friska. Tacksamheten över att vi har ett hem. Tacksamheten över att jag kan gå med mina egna ben och betrakta naturens skiftningar och lyssna på fåglarna. Tacksamheten över att jag får chansen att skriva. Tacksamheten över att mina texter kan beröra. 

Tacksam, men inte underdånig – förstår du skillnaden? Ingen ska bestämma vad jag ska vara tacksam för och vad som är värdefullt i mitt liv. Jag är en tankeegoist och mina tankar är mina egna. Ett eget rum, som det feministiska credot lyder och som skrevs av Virginia Woolf år 1958. 

Har hen ett eget rum? Hur ser en förlamad människas rum ut? Är det de inre rummen? Hur ska vi kunna veta och värdera vad som är en människas egna och unika värld? Undrar vad hen känner sig tacksam över? Har hen något att vara tacksam för? 

Hen blev sjuk när hen var fem år. Ett liv av smärta och plågor. En tillvaro bestående av främmande människor vars hjälp och omsorg hen är helt beroende av. Ibland känner jag att hen är glad att det är jag som kommer och hen skrattar alltid på ett särskilt sätt med mig. Om jag får hen att skratta är mitt liv meningsfullt.

Olika skal. Maja Ekelöf gestaltar det så starkt, alla våra olika livsroller-skalen och vad som är oss själva är inte lätt att veta. Skalet mamma. Skalet vän. Skalet poet. Skalet personlig assistent. Skalet svensk. Skalet kvinna. Skalet någon som längtar efter ömhet. Skalet någon som gråter. Skalen. Vilka är vi Maja?

Det kanske är det som får hen att skratta särskilt varmt när jag kommer och jag ser tacksamheten i hens ögon. Cecilia, jag slipper dina skal.

Vem av hen och jag som lever ett rikt liv? Att låta den frågan vara levande. Att söka utan att kräva svar. Släpp skalet. Försök vara människa.

Och vi skrattar hen och jag…

 
Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984