Mod och tusen färger

En natt innan presidentvalet 1970 målade Brigada Ramona Parra, BRP, 15  000 slagord. Tre år senare kom kuppen och BRP förbjöds. Men BRP fortsatte sitt arbete. Arbetaren har besökt väggmålarbrigaden som under 50 år arbetat för ett demokratiskt Chile.

Konst
Brigada Ramona Parra grundades i Santiago de Chile på 1960-talet och är uppkallad efter den unga kvinnliga vänsteraktivisten Ramona Aurelia Parra Alarcón som, under en manifestation till stöd för de chilenska gruvarbetarna, sköts till döds av polis i Santiago 1946. Ana Gonzales, på bilden, är ledande i kampen om upprättelse för de försvunna under Pinochettiden
Foto: Moa Hamne Jederlund

På en dammig solgassande gata i fiskesamhället Los Vilos står en samling män och kvinnor, vuxna och barn och målar en 20 meter lång mur. De trycker sig tätt intill varandra för att alla ska få plats. De är så många att väggen knappt syns. I mitten av skaran står en stor äldre dam stödd på sin träkäpp, iklädd blommig klänning och med penseln i högsta hugg. Den blandade skaran människor drar till sig uppmärksamhet och nyfikna förbipasserande stannar för att titta. Färgburkar och vattenflaskor ligger spridda på marken, en radio står på och svetten rinner medan målandet fortgår under prat och skratt. Många betraktare förstår ­direkt av stilen på målningen att det måste vara väggmålarbrigaden Brigada Ramona Parra som kommit till stan. 

Tidigare på dagen, på en parkeringsplats i Chiles huvudstad Santiago, packas en gul liten skolbuss full med mat och färgburkar. Ett femtontal personer hoppar in och tränger ihop sig på små lädersäten och sedan bär färden av mot fiskesamhället Los Vilos, fyra timmar norr om Santiago. Brigada Ramona Parra (BRP) ska på årets tredje målaruppdrag. Bussens passagerare består av sex BRP-medlemmar och ett tiotal medföljande volontärer. På önskan från yrkesfiskarnas fackförbund ska brigaden måla muren utanför deras samlings­lokal, för att ge liv åt byggnaden och på så sätt uppmärksamma fackförbundets existens. 

Bussens chaufför och ägare, Alfredo, har arbetat som skolbusschaufför ända sedan han slutade sitt uppdrag som politisk kampanjansvarig för kommunistpartiet under president Allendes tid på 1970-talet. Han har, liksom flera av de andra medlemmarna i bussen, bytt sitt politiska arbete mot en mer konstnärlig aktivism som väggmålare i BRP. Bredvid Alfredo sitter Ana Gonzales, 85 år, i sin stora  klänning och cigaretten ständigt puffande i mun­gipan. Ana är en ledande personlighet i kampen om upprättelse för de tusentals försvunna människor och deras an­höriga som försvann under Pinochets militärdiktatur på 1970-talet. Bak i bussen sitter Anita, förskolelärare och Alfredos dotter, Heri, frilansande konstnär, fotografen Boris och hans tioåriga son Boris Junior. Volontärerna som följer med är ungdomar från en konstförening i Santiago. Stämningen i bussen är på topp, skämten avlöser varandra och alla lyssnar uppmärksamt så fort Ana Gonzales har något att säga. 

De flesta av medlemmarna i bussen har varit aktiva i BRP i över 20 år. Ana är nykomlingen i gruppen. Hon började delta för tre år sedan – som 82-åring. Hon blev aktiv efter att brigaden målat hennes egen husfasad för att hedra hennes fem familjemedlemmar, som försvann under Pinochets militärdiktatur och för att hylla hennes långa kamp för rättvisa.

Brigada Ramona Parra grundades i Santiago de Chile på 1960-

talet, på initiativ av en grupp ungdomar från det kommunistiska ungdomspartiet. Brigaden är uppkallad efter den unga kvinnliga vänsteraktivisten Ramona Aurelia Parra Alarcón, som under en manifestation till stöd för de chilenska gruvarbetarna, sköts till döds av polis i Santiago 1946. 

Under historiens gång och landets politiska och sociala skiften, har brigaden förändrats mycket, både konstnärligt och politiskt. Rörelsens grundidé förblir dock densamma: att med hjälp av färger och penslar göra avtryck i det ­offentliga rummet och på så sätt bidra till en större social medvetenhet. BRP har gått från att vara en undergroundrörelse, ständigt jagad av polis och militär under den Pinochetstyrda militärdiktaturen, till att bli en allmänt känd och accepterad konströrelse. Medlemmar har kommit och gått, slagord bytts ut mot mer avancerad väggkonst och den partipolitiska till­hörigheten har ersatts med en något mer allmän vänsterideologi. 

På grund av brigadens långa historia har gruppen uppnått en näst intill legendarisk status, både i den chilenska vänsterkretsen och i den chilenska konstkretsen. BRP har utvecklat en helt egen stil som stora delar av den chilenska befolkningen känner igen. Med starka färger och tjocka konturer målas symboliska motiv med anknytning till den aktuella platsen och människorna de målar för. I dag blir BRP inbjudna att dekorera allt från skolor till statliga museer och kulturcentra. 

Framme i Los Vilos har målarmaterial packats upp inne i yrkesfiskarnas föreningslokal och aktivisterna delar på vattenmelon och läsk i väntan på att grönsaksstånden utanför skall packas ihop så att väggen kan börja målas. Några av de äldsta medlemmarna klär sig i röda overaller med initialerna ”BRP” på ryggen. Färger blandas, det pratas politik och ritas skisser. Vid fyrasnåret är det sista grönsaksståndet borta och det är dags att sätta igång. Något tillstånd behövs inte då brigaden målar på inbjudan av fasadägarna.

– I dag är det ingen stress när vi målar, berättar Boris medan han häller upp färger i stora plåthinkar. Vi behöver inte arbeta på natten på grund av polis och militär och vi har därför tid att utveckla vår konst. Under våra första år var vi del i vänsterkoalitionen Unidad Populars propagandarörelse inför att Salvador Allende ställde upp i presidentvalet 1970. Då var det slagord som skulle upp på väggarna under natten och på snabbast möjliga sätt. 

En augustinatt veckorna innan valet, mobiliserade BRP sin största aktion någonsin och 15  000 slagord målades på husfasader över hela Santiago. Slagorden löd: ”Vi skall segra med Allende! Unidad Popular!”. Allende vann valet samma år och BRP:s verksamhet legaliserades och expanderade enormt de kommande åren. Tre år senare kom militärkuppen och Pinochets maktövertagande. All konst som tolkades som regimfientlig totalförbjöds, däribland alla verk av Brigada Ramona Parra. 

– Under Pinochets styre bestod vårt arbete lika mycket i att undvika polis och myndigheter som att måla, fortsätter Boris. Största delen av vårt måleri bestod då av slagord om krav på mänskliga rättig­heter och krav på diktatorns avgång.

Bland de verk som militären målade över fanns en stor väggmålning som BRP skapat tillsammans med konstnären Roberto da Matta. I 35 år låg målningen dold under lager av färg och cement i centrala Santiago. År 2006 började BRP tillsammans med några konststudenten skrapa fram verket och tre år senare kunde Chile återse ännu en bit av landets förlorade historia.

Inför den efterlängtade folkomröstningen 1988 som skulle avgöra Pinochets kvarstående tid vid makten bedrevs ett propagandakrig mellan Pinochetanhängarna och vänsteroppositionen. BRP:s väggmålningar spelade en stor roll i vänsterpropagandan och på så sätt kom deras konst att bli en vanlig syn i den chilenska stads­miljön.”Vi ska måla mot diktaturen tills vi når himlen”, löd de slagord som skrevs under varje väggmålning gjord av brigaden under den tiden. Pinochet förlorade valet. 

Med en pappersskiss i ena handen målar Heri noggrant och vant upp de svarta konturerna på muren och därefter är det dags för det gemensamma arbetet, att färglägga. Boris Junior har redan hunnit fram och stoppat den största penseln i en av burkarna.  Ana Gonzales lindar upp håret med en pensel i nacken. En liten stund senare är arbetet i full gång.

Nya förbipasserande stannar till, pratar och ställer lite frågor, medan några nyfikna barn står på avstånd och följer arbetet.

– Det var ni som målade kulturhuset på andra sidan byn förra året va? frågar en ung man Heri, som bjuder på läsk. Och mycket riktigt är det inte första väggen som BRP målat i Los Vilos.

En liten flicka ber om en pensel för att få måla och en kvinna går fram till Anita och vill veta om den äldre damen i klänningen kan vara den välkända Ana Gonzales.

Ramona Parras långa historia och de äldre medlemmarnas tidlösa aktivism väcker intresse hos den yngre publiken och lockar nya medlemmar. Särskilt Ana Gonzales inflytande märks tydligt. Hennes närvaro inspirerar och tycks ge de yngre deltagarna känslan av att utföra ett historiskt och politiskt viktigt arbete. Det är uppenbart att hon är en stor förebild och hon överöses konstant med kyssar och kramar där hon sitter. Ungdomarna från kulturföreningen har trängt ihop sig bredvid varandra längs väggen. Alla vill vara med! Några andra sätter sig i skuggan på trottoaren i väntan på att ett litet hörn av väggen ska bli ledigt.

– Att alla som vill får delta är en viktig del av arbetet, säger Boris. Folk kan se hur processen ser ut och att de får  direkt kontakt med oss aktivister. På så sätt motverkar vi  fördomar om både gatukonst och vänstervärlden.

I takt med solens vandring nedåt fylls muren med färger och liv. Ett typiskt verk av Ramona Parra har börjat träda fram med former av fiskar, båtar, ansikten och stjärnor i alla tänkbara färger. Några målare har satt sig att pusta ut på trottoarkanten, trötta av sol och penseldrag. Heri bjuder runt en påse persikor.

– Vi målar för att stödja och hed­ra olika folkrörelser och marginaliserade grupper, fortsätter Boris och sveper med handen över den halvmålade muren för att förtydliga vad han menar.  Målningen talar för sig själv, det är en hyllning till de chilenska arbetarna och de lokala fiskarna!

I december målade BRP muren längs med minnesparaden av Chiles älskade folksångare Victor Jara och i januari målades fasaden på ett flickbarnhem i staden Cartagena. Det finns även ett verk på Museo de la Memória i Santiago, ett nyöppnat museum som skildrar diktaturens offer både i Chile och i andra länder. Nästa uppdrag blir att dekorera fasaderna på ett antal hus i ett Mapuche-samhälle i södra Chile. Detta för att uppmärksamma ursprungsbefolkningens kamp om rätten till egen mark. 

– I dag målar vi inte mot någon diktatur, säger Ana som har slutat måla och slagit sig ner på en stol framför muren, stödd av sin träkäpp. Men vi glömmer inte vår historia och alla våra försvunna familjemedlemmar, och därför fortsätter vi måla, i hopp om att historien aldrig upprepas.

Mellan oändliga bloss på cigaretter iakttar hon ungdomarnas iver i arbetet. Ana tystnar och hennes blick glider iväg längre bort, fylld av djupt allvar.

Snart syns bara enstaka fläckar av stenväggens vitgrå färg och vid tiotiden har det blivit för mörkt för att fortsätta måla. Det är dags att äta och vila för att sedan slutföra de sista detaljerna följande dag. Man plockar undan burkar och penslar, några börjar förbereda en köttsoppa inne i lokalen och sovsäckar rullas ut. När alla samlats kring matbordet läser Ana upp inledningen på en novell hon håller på att skriva om sina försvunna familjemedlemmar. Hög­­tidliga ansikten lyssnar tysta på den gamla kvinnan. Fyra generationer chilenare sitter tätt tillsammans längs ett långbord, med rester av målarfärg på händerna, lukt av soppa och en känsla av gemenskap.