Breaking Bad för femte gången

Femte säsongen av Breaking Bad har just dragit igång. Lars Flysjö har tittat närmare på den och frågar sig vem Walter White egentligen är.

Film
Breaking Bad handlar om en mansroll i förändring, om att försörja sin familj under nya förhållanden.
Foto: Ursula Coyote/AMC

Breaking Bad har börjat igen. I fyra säsonger har vi sett en medelålders kemilärare som knäcker extra på en biltvätt, har ett halvdött äktenskap och en CP-skadad tonåring hemma, reagera på ett oväntat tillägg i sitt liv: cancer i lungorna. Trots sitt fyrkantiga yttre beter sig Walter White inte som förväntat. För att säkra sin familjs ekonomiska framtid börjar han nämligen koka amfetamin. Det går däremot ungefär som väntat. Men först några rader om tv-serier.

Hollywood ruttnar inifrån. Tvingar fildelningen dem att skära ner på kvalitet? Strejkar manusförfattarna igen (och kommer alla trötta uppföljare från detta)? Håller själva filmmediet sakta men säkert på att skrynklas ihop i en historiens tänkta papperskorg? Den berättarmässiga talang som tidigare långsamt har sipprat in någonstans i Hollywood där den kan ha spelat en roll, sugs nu i alla fall upp av kabel­företagen. Nu är det vanligtvis tv-serier som lägger samhället på psykologsoffan.

De två serier som alltid har legat mig närmast, och som jag fortfarande kollar på – Våra värsta år och Arkiv X (ja, Breaking Bads skapare Vince Gilligan skrev och producerade faktiskt flera avsnitt av den sistnämnda) – blixtrar ibland till med samhällskritisk briljans. Men jag upplever att nyare serier, som Breaking Bad eller The Wire, går mer på djupet. Det handlar mer om maktens mekanismer och ekonomisk underordning än UFO-konspirationer och allmänt vi mot världen-gnäll.

Tv-mediet har även sina fördelar mot film, rent tekniskt. Alla trådar i historien kan löpa fritt, och behöver inte knytas ihop i ett ”lyckligt slut” efter hundra minuter. Karaktärer och berättelsens inneboende logik kan fortsätta att utvecklas, år efter år. Når serien framgång så kan manusförfattarna ägna hela avsnitt åt tillbakablickar eller mindre viktiga karaktärer. Eller så börjar man experimentera, som i tredje säsongen av Breaking Bad – ett avsnitt inleds med en starkt stiliserad ­musikvideo, ett annat ägnas helt åt att amfetaminkockarna Walter och Jesse har ihjäl en fluga på sin arbetsplats, i andra avsnitt går man loss med klippning, kameravinklar och färgstarka karaktärer.

Fyrtiominutersformatet, med avsnitt som vi laddar ner och tittar på när vi själva har tid, passar bättre in i en tillvaro där vi i större utsträckning jobbar på konstiga tider och har flera olika anställningar. Ett avsnitt räcker perfekt för buss­resan från en förort till en annan. I stället för att reflektera kring hur hårt ens arbete suger på vägen hem så kan man sugas in i en suggestiv fantasivärld. Tv-serier ligger helt enkelt rätt i tiden. Men hur är femte säsongen av Breaking Bad annorlunda?

Till skillnad från The Wire, som hela tiden skiftar perspektiv och ger oss ett tvärsnitt av ett korrupt Baltimore, kretsar Breaking Bad kring en person, som i den brasilianska dundersuccén Tropa De Elite. Liksom den sistnämnda pekar man inte heller med hela handen på det ruttna i samhället. Det vore omöjligt, då förruttnelsen pågår inne i oss. Konflikten utläses i huvudpersonens ansikte.

Huden grånar, fårorna djupnar, ögonkloten sjunker tillbaks i skallen. I Tropa De Elite är kapten Nascimentos fru gravid. Som ledare för polisens speciella insatsstyrka invaderar han slumkvarter, skjuter urskiljningslöst, torterar knarklangare, och bränner dem levande. För att hålla ordning och skydda allmänheten, alltså. Han knaprar piller för att hålla sig lugn. Han sköter sitt jobb. Han är på god väg mot ett rejält psykbryt. I Breaking Bad blir Walter Whites fru gravid, samtidigt som han själv steg för steg blir en kallhamrad knarktillverkare. Han sköter sitt jobb. Han gör allt detta för att försörja sin familj, upprepar han som ett mantra.

Hans svettiga dödsmask förföljer mig. Breaking Bad handlar om en mansroll i förändring, om att försörja sin familj under nya förhållanden. Hur man ljuger för sig själv. Och andra. Hur bra man är på det. Hur man sviker sina närmaste när man tror att man skyddar dem. Hur ens verkliga avsikter förvrids och löses upp, i sin familjs tårar och i ens eget svett.

I början av femte säsongen har Walter White vunnit över sina kollegor och konkurrenter. Som om det vore något att glädjas åt, nu när han inte längre är sig själv. Om han nu någonsin var det.