Film

The Men’s room

Nyhetsankaret Will McAvoy, spelad av Jeff Daniels, vill bilda folket. Främst kvinnor. Foto: Melissa Moseley / HBO / SCANPIX

Första avsnittet av the Newsroom börjar med att det trötta gamla nyhetsankaret Will McAvoy (Jeff Daniels) sitter i någon form av panelsamtal och anser att en ung tjej ställer en osedvanligt korkad fråga till honom. Han svarar genom att kalla henne för ”sorority girl” i en ton som fullständigt dryper av förakt. Det är som att kalla en kvinna för ”lilla gumman.” Han tar sig den friheten för att han tycker att hon har fel och han tycker att hon är korkad. Han är en man med ett syfte.

Sedan fortsätter det i samma stil. McAvoy är en man med en mission. Det är hans uppgift att bilda folket. Främst kvinnor. För i The Newsroom är kvinnorna lite dummare. Inte riktigt lika bildade. Inte lika kvicka. Förutom MacKenzie McHale (Emily Mortimer) som tillsätts för att vara hans producent. Hon är även passande nog kvinnan som krossade hans hjärta tre år tidigare vilket verkar legitimera diverse former av svinigt beteende. Och McHale som förvandlas från hård och smart till svamlande och nervös i hans närhet låter honom gå på. Hon försvarar honom till och med. 

McAvoy sitter vid sitt skrivbord och läser igenom manuset för kvällens nyhetssändning. Det är stressigt, stora saker kommer att ske, alla är på helspänn. McAvoy viftar irriterat bort sminkösen, som om hon var en äcklig fluga och inte någon som gjorde sitt jobb. Och jag kan inte längre fokusera på Aron Sorkins superamerikanska, nostalgiska och oerhört gubbiga tv-serie the Newsroom, för det enda jag kan tänka är ”men vill du se svettig ut i direktsändning gubbjävel?” Jag önskar verkligen att sminkösen hade dragit till honom ordentligt i stället för att gå därifrån. 

När jag var arton började jag jobba extra i en bar där i princip alla stamgäster var äldre män som gillade att skryta med sitt öl- och whiskyintresse. De brukade referera till mig som ”stumpan”. De pratade om mig i tredje person. Kallade mig för korkad blondin och skrattade åt mig när jag inte hade koll på hur rökig whisky ska hanteras. Jag blev fumlig. Tappade saker. Gömde mig i köket. Andades. Grät. 

Jag undrar verkligen varför så många straighta män verkar tycka att det är helt okej att vara otrevliga och arroganta. Vissa verkar till och med finna arrogansen eftersträvansvärd. Jag har till och med hört män skryta om sin egen otrevlighet. I många fall i ett försök att imponera på mig. Det har hittills aldrig funkat. 

Jag är så trött på att manliga hjältar i tv-serier framställs som svin. Män som publiken förväntas älska trots deras tillkortakommanden. McAvoy i The Newsroom är extremt gapig och kör över folk. Han har ett krossat hjärta och dyra kostymer och han tillåts gå loss som ett bortskämt barn.  Men till och med när han beter sig så vidrigt att kvinnor kastar drinkar i ansiktet på honom framställs det till hans fördel. Visst han kanske tog sig friheter. Visst han läxade upp kvinnorna i fråga, men förtjänade de inte att läxas upp? Den ena jobbade ju som för en skvallertidning, den andra gick omkring med en pistol i väskan och den tredje tyckte, gud förbjude, om tv-serien the Real Housewifes of New Jersey. Något som verkar rättfärdiga att McAvoy kallar henne för bitch. Den enda som säger ifrån, som inte vill jobba med honom för att han för otrevlig är så klart en antagonist. En fullständigt onyanserad karaktär, även han är en arrogant mansgris som behandlar sin flickvän som ett barn.

Detta beteende. Dessa män. De som älskar Don Draper. Snälla bespara mig. 

Jag längtar så efter lite ödmjukhet. Och efter respekt. 

Och vad gör detta beteende med kvinnorna i dessa mäns närhet? I the Newsroom blir de fumlande, svamlande och vimsiga. Allt det där som föraktas hos kvinnor. Men jag förstår dem. Missförstå mig rätt nu, jag är fruktansvärt trött på den typen av kvinnoporträtt. Men hur skulle du själv reagera om någon passivt aggressiv man idiotförklarade dig? Gärna högljutt, gärna inför andra människor. 

Jag skulle förmodligen fortfarande bli förlägen. Ringa min bästa vän med rodnande kinder och gråten i halsen. Sedan skulle jag förhoppningsvis sansa mig, fräsa till och säga ifrån och i bästa fall ha tillgång till en drink att kasta. För få saker är så tillfredsställande som en tjusigt kastad whisky. 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984