Kultur

Fire in a Kingston

Firande av självständighetsdagen 2002. Foto: Collin Reid / SCANPIX

Få länder har producerat så mycket bra musik som Jamaica. Inte bara i förhållande till sin folkmängd utan överhuvudtaget. På måndag fyller landet femtio år. Arbetarens Johan Apel Röstlund berättar historien om de första åren som självständig nation och om en låt som kanske mer än någon annan symboliserar situationen i landet.

När Alexander Bustamante landar på Norman Manley Airport en stekhet dag i augusti 1962 är stämningen på Jamaica förväntansfull. Med sig på planet från London har han handlingarna som förklarar den lilla ön självständig från ett över 300 år plågsamt brittiskt styre.

Några minuter innan midnatt den 5 augusti 1962 halas Union Jack för sista gången på National Stadium i huvudstaden Kingston och Alexander Bustamente blir den nya nationens förste premiärminister. Den brittiska flaggan som vajat över ön som en piska ersätts av den nya och hoppingivande gula, svarta och gröna. Kalabalik och eufori utbryter på gatorna och fyrverkerier lyser upp den karibiska natthimlen. En stigande optimism märks i luften och ur högtalarna strömmar en ny musikstil.

Calypson som länge spelats på lyxhotellen och de kritvita sandstränderna har ersatts av ett ruffigare ljud. Ska, med högt tempo och stora blåssektioner blir självständighetens soundtrack. Artister som Don Drummond, Jimmy Cliff och supergruppen The Skatalites blir inhemska stjärnor och sprider optimism och framtidstro på danserna runt om i den nya nationen. Men det dröjer inte länge förrän verkligheten kommer ikapp. 

En desillusionerad Vivian Jackson, polioskadad och hemlös sedan barndomen, vandrar runt i ett ödelagt Kingston. Trötta ögon betar av område efter område. Tivoli Gardens, Concrete Jungle, Trenchtown. Innerstadsgetton förvandlade till krigszoner med revolver‑­smatter och svidande rök från brinnande bildäck och polisens tårgas. I de trånga gränderna bland plåtskjulen gömmer sig familjer undan polis och kriminella. 

Jamaica befinner sig på gränsen till inbördeskrig i mitten av 70-talet. Kring valet 1976 produceras samtidigt mycket av den absolut bästa musiken. Bland krut- och maruijanarök och med två rivaliserande politiska partier som håller stora delar av landet i schack. Det USA-stödda Jamaica Labour Party, JLP och det mot Kuba vända People’s National Party, PNP. Bägge med förgreningar i den allt mer omfattande och organiserade brottsligheten. Vapen byts mot röster och hela områden politiseras och styrs snart av lokala gangsterbossar som kohandlar med politikerna. Ilskan, frustrationen och vanmakten växer. Över det samhälle som aldrig tycks bli av. Över brustna politiska löften, sönderbrända kroppar och en lika brutal som utbredd fattigdom. Näst intill omöjlig att ta sig ur utan rätta kontakter.

Ändå lever hoppet hos Vivian Jackson, mer känd som Yabby You. Det är han, som  med sin släpande röst och unika känsla för vemodiga reggaemelodier, på många sätt bäst symboliserar brytningen och kontrasterna i den jamaicanska musiken.

Drygt 20 år har gått sedan självständig­hetsdagen när Fire in a Kingston spelas in och musiken har tappat i tempo. Från intensiv jazzorienterad ska, till säregen roots och dub. Men utgivningstakten bland landets skivproducenter består. Det sägs att var sjunde vuxen man i mitten av sjuttiotalet spelat in en singel på Jamaica. Inget land i världen lär oavsett kunna mäta sig med den lilla öns enorma musikframgångar i proportion till landets storlek.

Långt ifrån alla blir dock stjärnor och endast ett fåtal lyckas med bedriften att livnära sig på musiken. Skivbranschen är tuff och påminner på många sätt om politiken på ön. Drömmen om snabba pengar slutar ofta i brutna löften och omfattande korruption. Kontrakt försvinner och royalties betala­s inte ut. Skivbolagsbossarna bor uptown på de gröna kullarna i utkanten av huvudstaden medan artisterna trängs downtown i de fallfärdiga kåkstäderna utspridda över hela Kingstons innerstad. 

Några år tidigare, 1972, släpps Perry Henzells filmklassiker The Harder They Come med Jimmy Cliff i huvudrollen. Sällan har en film inneburit ett sådant genomslag för ett land. Plötsligt sprids musiken till en bredare publik i framförallt USA och Storbritannien och soundtracket toppar länge listorna över världens mest sålda reggaeplatta. Filmen sätter också fingret på de stora problem ön brottas med. Rika skivbolagsbossar lurar hoppfulla artister på pengar och historien liknar på många sätt sagan om Robin Hood. Jimmy Cliffs huvudperson Ivan tar lagen i egna händer och flyr undan polisen till publikens stora förtjusning. På gatorna i Kingston sprids hans ord ”I’d rather be a free man in my grave, than living as a puppet or a slave” och bilden av den frihetstörstande gangstern hjälper till att sprida myten om öns alla rude boys. En myt sprungen ur en verklighet där polismakten i alla lägen ses som ondskan, Babylon, och en del av det förtryckande systemet som håller de fattiga kvar i slaveriets bojor. 

Rude boys, smågangsters med elegant klädstil, är temat som ständigt återkommer i jamaicanskt textförfattande. I dagens dancehall ersatt av termen bad man men med samma ursprung och beskrivna med lika stor vördnad och respekt.

Då, med Jimmy Cliff som förgrundsfigur, ett mode som via arbetarklassungdomar i England så småningom bidrog till punkens födelse i mitten av samma 1970-talet. I dag och sedan 20 år tillbaka är bad man också en stark bidragande faktor till allt från gangster-rap till brittisk grime.

Musikscenen på Jamaica har alltid legat i framkant och pekat ut färdriktningen för annan musik. Utan banbrytande dubproducenter som Lee Perry och King Tubby ingen techno eller house. Och utan soundsystems och deejays som U Roy och Dennis Alcapone ingen hiphop. De jamaicanska artisterna själva lånade också friskt. Via knastriga radiosändningar från den amerikanska södern kablades Fats Domino och Sam Cooke ut till blivande sångare och producenter på ön. De tog till sig och skapade något eget av blandningen av calypso, mento och amerikansk rhythm and blues.

Ska var självständighet och visade att det även under de enklaste förhållanden gick att skapa fantastisk musik. Det nya vindarna som blåste över ön var en blandning av flera olika kulturer. Allt gick i rasande takt och det är inte förrän nu, flera decennier efteråt, som det egentligen går att greppa vilken enorm betydelse Jamaica haft på västvärldens populärkultur.  

När verkligheten kom ikapp, ett knappt årtionde efter självständighetsdagen, drogs tempot ner och texterna kom i stället för kärlek att handla om rättvisa, religion och en längtan tillbaka till ett fritt Afrika, ett exodus, för de miljontals slavättlingar som fortfarande slet på kaffeplantager och bananodlingar. Grupper som Culture, Burning Spear och naturligtvis Bob Marley & the Wailers spred rastabudskapet över världen.

Patti Smiths legendariska gitarrist Lenny Key har sagt att de aldrig skulle bildat ett band om det inte vore för reggaen. På klubbarna i New York och London väcktes vita ungdomars intresse för karibisk kultur. En slags politisk medvetenhet i bakvattnet av studentupproren under 60-talet växte fram genom musiken. The Clash och Sex Pistols spelade dublåtar innan sina konserter och hängde på Jamaica tillsammans med artister som Mikey Dread. 

Så kom åttiotalet och ytterligare några händelser som skulle komma att föra den jamaicanska musiken framåt. Inom bara något år dör både Bob Marley och Jacob Miller, två av de största stjärnorna reggaevärlden tagit fram. Samtidigt gör datorer och syntar intåg på scenen. Klassisk roots tappar mark när studioband ersätts av digitala effekter. 1985 leker producenten King Jammy med sin keyboard och lyckas få fram en avskalad rytm som revolutionerar musiken på Jamaica och ger den ny skjuts mot framtiden. Wayne Smiths röst som ekar över rytmen Sleng Teng blir startskottet för en ny generation artister. Nu handlar texterna i stället, ackompanjerade av hårda beats och statiska melodier, om våld, pengar, droger och sex. Så kallad slackness. Artister som Ninjaman, Cutty Ranks och Tenor Saw kliver fram ur de tillbakalutande skuggorna från ett avslappnat sjuttiotal. 

En ny verklighet där de stora drömmarna om Afrika ersätts med texter om livet på gatan. Från hemmaodlad marijuana till stora mängder smugglad kokain. Jamaica blir ett viktigt stopp för droghandeln mellan Sydamerika och Miami. Allt fler dras in i våldet som följer när knarkkartellerna etablerar sig på ön och allt avspeglas så klart i den musikaliska utvecklingen som följer.

En annan mörk sida sprids också genom musiken. Homofobiska texter från artister som Buju Banton, Sizzla och T.O.K. väcker stor avsky, särskilt i Europa. Senast i våras stoppades Sizzla från att uppträda i Stockholm efter våldsamma protester.  Homosexualitet är fortfarande olagligt på Jamaica och enligt den legendariska reggae dj:n och jamaicakännaren David Rodigan har homofobin gjort att landet tappat mark. Samtidigt växer den internationella reggaescenen och länder som Japan, Tyskland och även Sverige är på stark frammarsch.

Många kritiker menar också att jamaicanska artister i dag sneglar för mycket på USA och vad som händer på musikscenen där. Samtidigt är det på många sätt väldigt likt hur det alltid har varit. Musikstilar blandas, influenser hämtas och något eget kommer ut. Den digitala tekniken har också gjort att artisterna på ön släpper singlar i en takt få andra artister skulle klara av. På Jamaica gäller det alltid att vara först med det nya och de som klagar på musikens utveckling tillhör oftast människor utanför ön, som vuxit upp med Bob Marley eller Black Uhuru i högtalarna.

Dock pågår en mindre revolution även inom dancehallmusiken. Via dubstepproducenter som Skrillex blandas nya beats med jamaicanska röster samtidigt som en ny våg av så kallade medvetna texter sveper in över ön.

Modern roots blandar dancehall med rastabudskap och artister som Anthony B, Etana och Queen Ifrica har återigen tagit upp orättvisorna, utsugningen av tredje världen och rasismen i sina texter.

Klart är att allt på Jamaica tycks gå i cykler. Nya musikstilar tar form men fattigdomen, misären och de oerhörda klyftorna består. I maj 2010 utlystes undantagstillstånd på gatorna i Kingston när USA begärde den ökände knarkbossen Christopher Dudus Coke utelämnad. De jamaicanska politikerna gav så småningom efter och gav polisen order att med alla till buds stående medel fånga honom i gatorna runt Tivoli Gardens. Upploppen och antalet döda kom att skaka Jamaica och Amnesty försöker fortfarande få den jamaicanska regeringen att utreda polisinsatserna. 

Förra året greps Buju Banton på en bar i Florida anklagad för att ha försökt sälja stora mängder kokain till en av amerikansk civilpolis. Han sitter fortfarande fängslad och myten om den jamaicanska gangstern fortsätter att spridas genom musik som hyllar Buju Banton. 

Så sent som i våras greps också en av de senaste årens största dancehallstjärnor, Busy Signal, av amerikansk narkotikapolis på Kingstons flygplats anklagad för flera år gamla brott. 

Vägen till framgång för de hårdast utsatta är lång och krokig. Slitet och eländet på de små lantbruken eller i innerstadens kåkstäder är oförändrat och över ön ekar fortfarande Vivian Jacksons stämma, Fire in a Kingston.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984