Debatten om Julian Assange har bland den internationella vänstern – liksom i Anna Emelie Wåhlströms inlägg i Arbetaren 28/2012 – centrerats kring hans rättigheter och rättssäkerhet. Det finns däremot en stor tystnad kring hur kvinnornas rättigheter ska tillgodoses.
Till att börja med vill jag slå fast att det inte är Sverige som tar det slutgiltiga beslutet om Assange ska lämnas ut till USA eller inte – det är Storbritannien. Sverige får inte ta några juridiska beslut om Assange utöver de som tas i den process som hanterar anklagelserna om våldtäkt och sexuella övergrepp om inte Storbritannien först godkänner det, och detta inkluderar utlämning till ett annat land. Med eller utan garantier mot utlämning finns det i dagsläget alltså inga konkreta skäl att motsätta sig att Assange förhörs i Sverige.
Jag intervjuade nyligen Robert Naiman, politisk chef för den amerikanska organisationen Just Foreign Policy och en av initiativtagarna till det brev som skickades till Ecuadors president Rafael Correa för att be honom bevilja asyl till Assange. I ett mejl sade han att brevskrivarna trots allt tycker att det är rimligt att motsätta sig utlämning av Assange till Sverige för förhör – även om anklagelserna leder till åtal – om garantier för vidare utlämning inte ges. Anna Emelie Wåhlström undrar om det finns ett enda vettigt skäl till att neka Assange immunitet mot utlämning till USA.
Jag undrar i stället: finns det ett enda vettigt skäl att förneka kvinnorna i fallet en rättsprocess?
Frågan är vad de som kräver garantier i utbyte mot Assanges samarbete med det svenska rättsväsendet egentligen säger: Att anklagelserna om våldtäkt och sexuellt övergrepp inte är tillräckligt allvarliga brott för att Assange ska ta del av den inledda rättsprocessen, med tanke på hotbilden mot honom? I så fall: vilket brott skulle vara tillräckligt allvarligt för att en man som Assange skulle stå till svars för det?
Det är tydligt att många av Assanges främsta anhängare inte anser att anklagelserna mot honom är särskilt problematiska. Tariq Ali, författare och en av undertecknarna till brevet till Correa, hävdade i en filmad intervju om Assange att om en kvinna sagt ja till sex på kvällen, borde mannen kunna förvänta sig att det gäller hela natten. Labourveteranen Tony Benn fick under ett möte till Assanges försvar åhörarna att brista ut i skratt när han slog fast att om anklagelserna mot Julian Assange handlar om att han inte använde kondom så kommer ”många personer i det här landet att anklagas för våldtäkt varje dag”. Benn konstaterade även att det är stor skillnad på våldtäkt och sex utan kvinnans samtycke. Naomi Wolf, amerikansk feminist och en av brevskrivarna, hånade kvinnorna i The Huffington Post och menade att de lagt fram anklagelser mot Assange därför att de var svartsjuka på varandra och sårade för att han behandlat dem nonchalant under dejterna.
Uttalandena som gjorts och kraven som ställts av Assanges supportrar indikerar att den gällande uppfattningen är att kvinnors rättigheter är något som är umbärligt och som kan sättas ur spel – ja, till och med förlöjligas – vid vissa specifika omständigheter. Är det verkligen så här vi vill att försvaret av yttrandefrihet och mänskliga rättigheter ska se ut?
För en vänster som kallar sig feministisk och anti-imperialistisk har Assangefallet sannerligen öppnat upp en mängd obekväma frågeställningar.
Linn Hjort, redaktör på tidningen ETC
Tidigare debattinlägg:
Anna Emelie Wåhlström
(Arbetaren 28/2012)