Kul om kvotering

Film
Jonas Karlsson ger mänsklig trovärdighet åt sin Maria och undviker att spela drag queen, skriver recensenten.
Foto: Anna Lundin.

Det är 30 år jämnt sedan Dustin Hoffman, i rollen som arbetslös, manlig skådespelare, klädde ut sig till kvinna för att få jobb i Tootsie. Samma år, 1982, kom dessutom Victor Victoria där Julie Andrews gjorde det motsatta, alltså klädde om till man för att få jobb – som drag queen. Lagom till det dubbla jubiléet uppdaterar komedin Cockpit temat till dagens Sverige. Piloten Valle (Jonas Karlsson) förlorar jobbet och lyckas inte få ett nytt i dessa nedskärningarnas tider. När han hör att ett ökänt lågprisbolag är ute efter att ”kvotera in” en kvinnlig pilot ”lånar” han syrrans personnummer och svidar om. Självfallet blir han anställd.

Tar man filmens första halvtimme ur sitt sammanhang kunde man tro att Pär Ström eller någon liknande hysterisk och rabiat anti-feminist hade varit med och skrivit manus. Det är en neurotisk skräckbild av samhället sett ur en hårt pressad medelålders medelklassmans perspektiv. En kvinnlig chef ger Valle sparken med iskallt lugn medan hennes manlige kollega hukar bredvid med tårar i ögonen. Hustrun, som har dyr smak när det gäller heminredning, begär skilsmässa samma kväll. Valle tvingas flytta in hos sin ”ultrafeministiska” syster i den större lägenhet i Stockholms innerstad hon fått ta över efter deras mamma. Han logeras i en skrubb bakom köket där husan kanske sov för något halvsekel sedan. Systerns lägenhet befolkas regelbundet av metrosexuella unga män som säger saker som ”all penetrationssex är våldtäkt” och vältränade unga kvinnor som använder Valle som ofrivillig boxboll när syrran håller kurs i feministiskt självförsvar. Den hyper-egocentriska mamman, i sin tur, slänger ointresserat några föga tröstande, motsägelsefulla floskler på Valle – om vikten av att inte tänka som en man, vikten av manliga förebilder (Mustafa Can), vikten av att gråta ut, vikten av att ta sig samman – innan hon prompt förklarar att hon ska gifta sig med en kvinnlig präst. Dessutom förlorar Valle vårdnaden om sin älskade blinde lille son, eftersom han saknar jobb och bostad medan hustrun snabbt gift om sig med en rik äldre herre.

Men när Valle förvandlar sig till Maria framträder samtidigt de manliga maktstrukturer som tidigare varit bortretuscherade ur bilden: den nedlåtande mansgrisiga chefen som gömmer sig bakom en politiskt korrekt fasad, kollegan som leker Casanova och betraktar Maria som lovligt villebråd även i cockpiten, och, inte minst, det faktum att Maria på ett självklart sätt bedöms, inte som pilot kort och gott, utan som ”kvinnlig pilot”. Filmens världsbild följer alltså subjektivt Valles/Marias position och skiftar när denna skiftar. Inledningens neurotiskt misogyna värld framstår därför retroaktivt som en subjektiv vrångbild formad utifrån Valles extremt utsatta position.

Den kvinnliga masken visar sig trots patriarkala kollegor vara en befrielse för Valle. Förklädnaden ger honom mod att säga ifrån och ta plats. Som Maria kan han ta sig ur en roll formad mer av omvärldens förväntningar än av den egna personligheten. ”Jag var en bättre man med dig när jag var kvinna än jag någonsin var med en kvinna när jag var man”, säger Dustin Hoffman till Jessica Lange i slutet på Tootsie. I Cockpit handlar det snarare om att försöka bli en hel människa än en bra ”man”. För Cockpit blir till sist inte så mycket en film som ställer män mot kvinnor, det förmodat manliga mot det förmodat kvinnliga. Det är snarare en historia om vårt gemensamma, mänskliga, behov av att undkomma de stereotypa könsroller som utsätter alla parter för så mycket destruktiv press; konformister och rebeller, män och kvinnor och alla andra.

Cockpit är en lyckad humanistisk komedi, inte särskilt radikal kanske – den undviker de mest infekterade problemen kring kvotering, exempelvis att den är klassblind – men intelligent ändå och dessutom stundtals riktigt rolig. Jonas Karlsson ger mänsklig trovärdighet åt sin Maria och undviker att spela drag queen, medan birollernas starka karaktärer står för de flesta skratten, inte minst Björn Gustafsson och 84-årige Måns Westfelt. Den senare spelar det högst brutalkonservativa justitierådet Gunnar som gifter sig med Valles ex. Hans måleriska utläggningar om vad man gjorde med folk som Valle i gamla goda tider – allt från stegling till inlåsning på Beckomberga – är värda åtminstone en dvd-hyra på egen hand.