Black ghost sprider sina vingar

Många ur den arbetarklass som förut byggde folkhemmet växer nu upp utan mål. Man tar sig vidare ändå, på nya vägar, bland religion, fascism, eller utomlagliga profiter. I sysslolöshet och segregation tycks gatstenar sväva ovanför stadsarkitekturen, fastnaglade i ett foto från upplopp och bilbränder.

– Det är sådant som händer här. Speciellt senaste tiden har det varit mycket ungar som bränner bilar ute i förorten, helt enkelt folk som är missnöjda med hur det står till. Det är inte som på det glada 80-talet. Det är en helt annan tid, men jag hoppas att den är förbi snart. Innan var det som att alla var en del av landet, men det känns som att sedan alliansen har tagit över har det blivit en klyfta, och inte bara ekonomiskt, även socialt. Innan var svenskar och invandrare samma skit, alla var i Sverige, förstår du. Jag har växt upp överallt – främst Ange­red, föddes i Biskopsgården, flyttade därifrån när jag var kanske sex år, har bott själv i Linnéstaden, det är mitt i staden, gått på Oscar Fredriksskolan – så för mig har det aldrig varit någon skillnad på det sättet. Men nu märker man på något sätt att det har blivit svenskar för sig och invandrare för sig, säger Jesus Malverde Black Ghost.

Ingen samtida författare kommer i närheten av vad rap åstadkommer. Men så är också romanen och den traditionella poesin för alltid bortskuren från basen, förborgerligad, avsexualiserad, omsprungen av nya uttrycksformer. Italienarna säger, ”lev först, filosofera sedan”. Enbart den levda litteraturen, med sin växelverkan mellan liv och skrivande, mellan bokstäver och människokroppar, spelar någon egentlig roll. Rap är erfarenhetslitteraturen fram­för andra.

– Den här politiken som de för, att de sjukförsäkrade och flyktingarna är en belastning för landet, det har gjort att det blivit en klyfta mellan folk. Det blir så, man påverkas av tv. Om man vaknar varje dag och sätter på tv:n och får höra att de sjukförsäkrade tar så här mycket pengar, till slut sätter det sig i vissa personer. Och då blir attityden en annan. Jag tycker att man känner av det när man går på stan. Det är inte som förut. Speciellt i Göteborg, för Göteborg har alltid varit en go stad, du vet, goa gubbar och alla är trevliga. Man tycker att Göteborg alltid har varit den staden som har haft den här fina stämningen.

Från gängkrigens och regnets Göteborg har Jesus Malverde Black Ghost fått sin gangsta rap med modersmjölken. Kartellens texter behandlar samma ämnen, men är mer politiskt-polemiskt riktade. ”Blod på mikrofonen” är skurkmusik, mer personligt hållen, mer poetiskt genomarbetad, trogen den amerikanska östkusten (tänk Raekwon och Ghostface, Cormega, Tragedy Khadafi), en slags futuristisk folklore mer än socialrealism. En episk, introspektiv poesi byggd på verser om 16 rader. Vår protagonist lämnas ensam i en rå och ogästvänlig värld, på drift genom dekadens och fängelser, sökandes efter pengar och förlorade fäder. Ett tema som Johannes Anyuru siktade mot i Det är bara gudarna som är nya, men i en annan form. Ett tema som ständigt återkommer i folkhemförfallets mönster av undandragande och utarmning:

”Robin och Lil John, Sherwood-betongen

1800-tals-outlaws silar transporter

krigar för folket, vassa som pilarna i korgen

nu är det knas, snart intagit fortet

och häst och svärd byts mot bilen och glocken.”

– Jesus Malverde är ett folkhelgon i Mexiko. Skurkar gör så att när de ska begå ett brott så offrar de en kalashnikov eller ett halvt kilo koks till honom, vid hans staty, för att få beskydd. Jag tyckte det var rätt coolt, att de tänkte sig att någon skyddar dem när de ska göra skurkaktiga saker. Och Black Ghost handlar om att jag är anonym, och inte riktigt vill vara en frontfigur.

När började du rappa?

– Det här mixtapet var det första jag har spelat in, överhuvudtaget. Men jag har skrivit sen jag var 13 bast. Jag började battla lite på en amerikansk hemsida. Jag diggade det, låg rätt bra till i rankningen. Man battlade genom att spela in. Man har olika crews och sådant, spelar in och utmanar någon, eller lägger ut det öppet, så att någon kan acceptera. Så går folk från hemsidan in och röstar. Det var så jag började. Jag skrev texter allmänt också, vid sidan av. Det slutade med att jag var polare med Chato, och han hörde någon dag att jag satt och knegade med en text, och sa att jag borde spela in det. Sen blev det ett tape helt plötsligt. Nu är jag 24, och tapet släpptes för ungefär två år sedan. Det var texter som jag hade skrivit när jag var 18 till 20 ungefär, när jag satt på ett fängelsestraff på två och ett halvt. Man kan märka att det mixtapet är lite dystert, lite mörkt. De flesta av de texterna är från den tiden, och från när jag muckade.

”det sista lilla hoppet för familjen faller

han var stjärnan med bollen, eller nästa Mike Tyson

gangster med glocken, eller plugga Samhälle

i alla fall bära facklan för att ta dem ur programmen”

– Det var aldrig att jag skrev en text som jag planerade att spela in. Det var mer som terapi för mig när jag var ung. Jag pratade inte om saker. Om jag stötte på ett problem så bar jag det inför mig själv. Familjen tyckte det var jobbigt, för man ska prata med varandra så man kan stödja varandra, men jag har aldrig varit den personen. Från början var det lite som terapi, att man får ut allting som man bär på. Så slutade det med att jag spelade in och blev en rapper. Det var faktiskt lite av en slump.

Har du något mål, något du strävar efter nu när du rappar?

– Visa att jag är bäst och äger alla. Svensk rap behöver nytt blod. De flesta rappers har inte så mycket i sina texter här i Sverige. Det är lite mer att man går på flow­et och multi-rhymes. Det är någon gång då och då som man kan höra någon kläcka en fyndig rad. Jag vill ge det till publiken, att det ska vara mitt signum, att texten är genomarbetad.

”Brytningen mellan allmänheten och brottslingar har samma ursprung som fängelsesystemet i sig. Faktum är att den fientliga relationen som vi ser idag mellan brottslingar och de lägre samhällsskikten inte existerade förrän på 1700-talet – och i vissa delar av Europa inte förrän på 1800-talet eller tidigt 1900-tal. […] En ny ekonomisk disciplin, som belönade ärlighet, exakthet, punktlighet, sparsamhet och en absolut respekt för egendom, infördes på alla samhällsnivåer. Med hjälp av fängelser skapade makten en förhärdad kärna av brottslingar som inte hade någon verklig kommunikation med massorna och som inte längre tolererades av dem.”

Michel Foucault

 Något du nämner flera gånger på “Blod på mikrofonen” är Malexander – hur kommer det sig?

– Det var ändå en vändpunkt i svensk kriminalhistoria, de här polismorden. Jag tror inte det har hänt någon gång, inte vad jag har noterat i alla fall, här i Sverige. Det vände upp och ner på Sverige, kan man säga, och det gjorde att Sverige har en helt annan attityd mot folk som har suttit innan eller som de anser är benägna att begå våld. Jag har suttit en gång – hoppas att det aldrig händer igen – och man märker det på hela fängelsevärlden att det är en helt annan attityd. Speciellt Tony Olssons rymning från Kumla har präglat fängelsevärlden. Det är en helt annan grej att sitta nu än innan. Det är inga aktiviteter. Innan kunde man gå ut på en stor promenad eller spela fotboll, sådana grejer. Det finns inget sådant längre, det är nästan hela dagen inne på avdelningarna.

När du säger det, nästan som en ad-lib, “Black Ghost Malexander”, menar du det som en kritik, eller som en attack på polisen?

– Kritik, attack mot dem, allt – vi gillar dem inte. De ska ta det som en kritik. En vanlig polis är fucked-up, men en polis som är mer som en kriminell är ännu mer fucked-up. Det ser man mycket här i Göteborg, poliser som kommer med masker, som vill bruka våld, som tar från andra kriminella. Det är nästan som de är ett gäng, vissa av poliserna här. Speciellt de som har operationer där de inte har någon som ser över dem, som inte är vanliga poliser. Insatsstyrkan till exempel, de går på många egna uppdrag. Det är ingen som ser över vad de gör, när de går hem till någon och en gör en husrannsakan. Främst är det en attack mot dem, de som är på gränsen till brottsliga, fast bakom brickan.

Tror du att Göteborg är mer korrupt än resten av Sverige?

– Nej. Jag tror småstadspoliser hade haft det svårt att vara korrupta, alla känner varandra. Men det händer ju. Det var någon polis som begick rån och sedan ledde utredningen själv, och pekade åt ett annat håll. Jag kommer ihåg det som igår, för jag följde det som fan, det var skitintressant. Han begick rån, taggade ifrån platsen, kom till platsen i polisuniform, och han var högt uppsatt, så han ledde i princip utredningen. Men han blev påkommen till slut.

Jag undrar hur många det är som inte blivit påkomna.

– Det undrar jag också faktiskt. Jag har hört flera saker. Det är en helt annan grej, du vet, när man… jag vill inte påstå att jag är grovt kriminell, det är jag inte. Det var några år där jag gjorde lite småfel som ung, jag var 18 bast, åkte in. Sedan dess har jag hållt mig clean, satsat på musiken och familjen. Men man har ändå sett och hört lite från andra sidan. En vanlig Svensson, kan jag tänka mig, skulle aldrig kunna tänka sig att polisen begår en sådan grej. Det är klart. Man blir förfärad. Man vill inte tro det man hör.

På vägen till intervjun sätter jag på ”Blod på mikrofonen” i bilen. Flera låtar har en Lex Luger-liknande bas som får backspegeln att vibrera. Ett sällsynt sound i Sverige, men Black Ghost förklarar att Sprider mina vingar över staden har ett helt annat stuk, mer genomarbetat, mer experimenterande, mer old school hiphop-trummor, och fler gäster.

– Bara Göteborgsgäster. Det ska vara en pik till varenda rapper i branschen som inte är från Göteborg, så de ser vad som finns på den här sidan. Jag vill lyfta upp staden. Jag tycker inte Göteborg har fått den positionen vi borde ha inom Sveriges rap-scen. Vi har sjukt feta rappare här, de tar aldrig slut. Vi får helt enkelt ingen spotlight på den här sidan av landet.

Kommer det vara en skiva eller ett tape?

– Den ska släppas som skiva, så att man har rättigheterna på dem. Men det kommer inte kosta pengar att lyssna på den. Vi gör det ändå för de som är underprivilegierade.

Du säger att den ska bli lite gladare också, var kommer det ifrån?

– När man först muckar från kåken kan det vara lite jobbigt. Jag åkte in när jag var 18, kom ut när jag var 20. Man borde få någon typ av utsluss, hjälp att komma tillbaks med livet. Jag fick inget sådant. Jag pluggade ändå på kåken, tog betyg i tre ämnen. De kände inte för att satsa på något sätt, så när jag kom ut så stod jag bara med väskan där. Jag slaggade hos en polare. Jag kunde ha gått hem till morsan, men jag pallade inte att lägga stress på henne, att hon ska vara nojig varje vecka att snuten ska komma och slå in dörren. Jag bodde hos en polare, tuggade, det var svårt med pengar, svårt att få soc, inte som förut. Det var en riktigt hård tid. Men det är mycket bättre nu, med lägenhet, och man har musiken. Det är bättre helt enkelt, och när jag skriver en text så återspeglar det ändå hur jag lever. Det är svårt att låtsas som något annat.

Publicerad Uppdaterad
3 hours sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

5 days sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
4 weeks sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad