Jag går som alltid upp runt 5.00. Det har blivit en angenäm vana och en förutsättning för mitt skrivande och tänkande liv. Jag läser om författaren Stig Dagermans dynamiska tid på Arbetaren som han kallade för ”Min andliga födelseort”. Ett intressant tema i flera av hans artiklar för Arbetaren är reflektioner och debatter kring pressens och journalistikens roll. Radikal kulturkritik, skulle man kunna kalla det för. Mellan åren 1941–1944 skrev han tänkvärda, kunniga och kritiska recensioner om litteratur och dess upphovsmän/kvinnor.
Recensioner som får vår tids konsumentupplysning av i huvudsak de stora förlagens böcker att framstå precis så konsumtions och marknadsanpassad som dessvärre litteratur- och kultur (underhållningen) bevakningen allt för ofta är. Även Karl Vennberg skrev för Arbetaren och vad Dagerman och Vennberg skulle tycka om dagens litteraturkritik kan vara en välgörande fråga att ställa sig, i alla fall om man är kulturchef på Dagens Nyheter. Det är förresten inte bara Björn Wiman som borde börja ställa lite frågor om vad han sysslar med. Lite sund självkritik och introspektion bör vi nog ägna oss åt allesammans om vi inte vill drunkna i det infantila smutsvattnet alternativt dö av politisk, intellektuell och konstnärlig törst i öknen. En oas finner jag hos Dagerman och att han valde att dö för egen hand och varför denne enastående begåvade och känslige författare valde självmordet, blir mest spekulationer och man ska inte vanhelga de döda. Jag väljer i stället att närma mig självmordet som ett etiskt imperativ. Jag vill försöka lära mig av hans stora litterära, intellektuella och politiska gärning och döden är den fond av absolut allvar som får hans verk och värv att lysa klart och starkt.
Stig Dagerman skrev också Dagsedlar för Arbetaren under åren 1943–1954. Det är briljanta och skarpa samtidsanalyser och reflektioner kring det mänskliga varat i stort och smått, i dagsversens form. Han reste även runt i ett Europa i ruiner men det var på uppdrag för Expressen 1946. Boken Tysk höst som är en samling av de artiklarna är nog bland det starkaste som jag har läst. Dagerman möter den brutala grå verkligheten naket och skyddslöst. Det mänskliga själsliga och materiella lidande som följde i krigets och nazismens spår. Han gör det utan att tillrättalägga och komma med banaliserade lösningar för att hopplösheten ska kännas mindre hopplös. Tysk höst som kom 1947 är högaktuell och rapporterar om det Europa som påverkar oss alla än i dag – och nazismen och fascismen vandrar återigen på våra gator.
Karin Palmkvist har skrivit en mycket läsvärd bok om den motsägelsefulle och mångkompetente Dagerman: Diktaren i verkligheten. Journalisten Stig Dagerman, som kom ut på Federativ förlag 1989. Jag kommer att återkomma till Dagerman och Karin Palmkvist bok. Fredagen den 29 juni 2012 när jag sitter här och skriver låter jag frågorna som läsningen av Dagermans texter väcker inspirera och oroa mig.
Diktare i verkligheten…
Vad är verkligheten? Vems verklighet? Vad är verkligt?
Vad är viktigt och nödvändigt att skriva om? Skriva fram en verklighet (er) så som jag upplever den? Positionsbestämning? Varifrån betraktar jag verkligheten? Vilka svar du får beror på vem du frågar? Vilka frågor du ställer och vilka svar du förnekar eller låter omforma dig beror på hur livet/tiden/samhället kuvat/format oss som enskilda individer och som kollektiv/klass/representationer…?
Fredag, lördag och söndag väntar både B-C och D-pass som personlig assistent. Arbetet som personlig assistent är den ekonomiska förutsättningen för att kunna gå upp 5.00 och försöka fortsätta skriva. Jag har slutat begrunda faktumet att jag har längre utbildning än Anders Borg, Fredrik Reinfeldt och Tobias Billström, trion som ansvarar för en sällan skådad vanskötsel av samhället och frånvaro av etiska konsekvensöverväganden av politiska beslut när alliansen genomför systemskiftet.
Vi lever i entreprenörernas och coachingens tidevarv och då blir idédebatter och argumentationen i det offentliga rummet därefter: ”Läsa böcker, tror du jag är dum i huvudet, eller”? Jag skämtar inte utan så formulerade sig en kvinna i tvp-rogrammet Debatt. Vad som debatterades har jag förträngt, men hennes oslagbart talande replik har (tyvärr) fastnat. ”Homo Tyckosarius” är en framgångsrik art som etablerats som ett lönsamt varumärke och att tycka får tummen upp men att kunna saker och analysera komplexa samband får tummen ned. Vi har en statsminister som avfärdar all kritik gentemot den förda politiken som vänsterretorik och Statistiska Centralbyråns senaste rapport om att barnfattigdomen förväntas öka i 187 svenska kommuner, kan Fredrik Reinfeldt nonchalera bort, som vore den statistiska undersökningen gjord av Stalin själv. Det enda som är bra med högerretoriken är att den är så arrogant korkad att till och med de som tycker folk som läser böcker är dumma i huvudet begriper det snart (måste vi fortsätta hoppas på).
Innan jag sätter punkt tittar jag på bilden av Stig Dagerman där han sitter försjunken över skrivmaskinen och jag undrar vad han hade skrivit den 29 juni 2012? Vad skriver en diktare som vill fånga verkligheten som inte låter sig fångas men en verklighet som måste förändras? Jag vet inte, men nu sätter jag punkt för den här gången.
