Screenings. Tusentals uppköpare från tusentals tv-kanaler checkar in på Hyatt Regency Century Plaza för att under tio dagars tid matas med prime time-piloter på serier som sedan ska fylla höstens tablåer världen runt. I år presenterades många spännande nyheter, men den serie som dansade runt på samtligas läppar var HBO:s The Newsroom. Serien har premiär i USA söndagen den 24 juni och förväntningarna är skyhöga.
The Newsroom handlar om livet på den fiktiva nyhetsredaktionen Atlantis Cable News (ACN) som varje kväll bänkar 1,1 miljoner tittare vid sina sändningar. I den första trailern som HBO släppte för serien ser vi nyhetsankaret Will McAvoy (Jeff Daniels) på toppen av sin karriär besöka ett college för att berätta om sitt jobb och besvara elevers frågor. Moderatorn anmärker på hur nyhetsankaret aldrig tar ställning i sakfrågor, aldrig är politisk och ständigt ger objektivt tillrättalagda svar på de frågor han får.
Efter att moderatorn pressat honom att avge i vart fall ett personligt svar ställer en ung student frågan: ”Can you say why America is the greatest country in the world?”. I stället för att sin vana trogen sätta tand för tunga och formulera sig politiskt korrekt, släpper Will McAvoy fullständigt kontrollen. Ärligt och uppriktigt förklarar han hur han inte tycker Amerika är världens bästa land. Med upprörd stämma räknar han upp en lång rad statistiskt underbyggda fakta om autentiska fall där USA placerar sig långt bakom andra länder. Han fortsätter sedan raljera över hur Amerikas befolkning låter sig drillas till övertygelsen om att de bor i världens bästa land. Via mobilfilm, Twitter och Facebook sprids Wills ögonblick av bristande självkontroll viralt över landet. Inte bara är katastrofen ett faktum, den har dessutom fått ett enormt genomslag. Wills position som det främsta nyhetsankaret hotas, republikanska krafter går till attack och det blir en rejäl soppa för Will och hans medarbetare att städa upp i. Men, i stället för att handfallen se sin karriär dala beslutar sig Will och producenten Mackenzie MacHale (Emily Mortimer) att tillsammans med resten av redaktionen skifta inriktning. Nyheterna skall hädanefter presenteras utan hänsyn tagen till de politiska, kommersiella och företagsvänliga krafternas inflytande över tv-kanalen.
Det ska dock sägas att det här inte är den enskilda händelse kring vilken hela serien utspelar sig, snarare är det förutsättningen för det fortsatta berättandet. Men det skvallrar om manusförfattarens ambitioner och målsättning att säga något viktigt och angeläget med sin dramatik. Aaron Sorkin vill inte bara berätta en historia. Han vill kommentera och förarga, dela med sig av sin egen sanning.
Ett nyskapande och spännande inslag är att i The Newsroom vävs verkliga katastrofer in i handlingen. På amerikanskt maner omgärdas ankarets bild av textremsor som under seriens gång matar fram både BP:s oljehaveri utanför Louisianas kust, och skjutningen av Arizonas senator Gabrielle Giffords i en livsmedelsaffär. Händelserna skapar med sin storlek och direkthet våldsam dramatik och tittaren får på metavis följa redaktionens diskussioner, prioriteringar och arbete i skarpt läge ur ett trovärdigt och autentiskt perspektiv.
The Newsroom är skapad av Aaron Sorkin, en manusförfattare och producent som geniförklarats flera gånger om. Mest känd för gemene man är han nog som hjärnan bakom succén West Wing, en serie som i Sverige fick heta Vita huset. Sorkin har även fått uppmärksamhet tack vare serien Studio 60 on the sunset strip som visades på Svt, och senast för manuset till filmen The Social Network om Facebooks ursprung och tillblivelse. Störst genomslag hade dock West Wing, som framförallt uppskattades för de klipska karaktärerna och den intelligenta dialogen som effektivt problematiserade och fördjupade aktuella frågeställningar. På samma vis omtalas The Newsroom som dialogtung, smart och trovärdig med karaktärer vars intelligens vida överträffar övriga seriers persongalleri. I researchfasen av manusarbetet spenderade Sorkin långa perioder på flera verkliga redaktioner, däribland MSNBC’s Countdown with Keith Olbermann och Hardball with Chris Matthews. En typ av program vi saknar i Sverige, men som lockar miljoner tittare i USA. Tänk er ett Aktuellt där Claes Elfsberg sitter och lägger ett filter av personliga åsikter över de nyheter han presenterar. I en intervju med TV Guide berättar Aaron Corkin om The Newsrooms fiktiva redaktion att ”de kommer försöka göra gott i ett sammanhang där det är väldigt svårt att göra gott på grund av kommersiella krafter, politiska krafter och storföretags inflytande och påverkan”.
Det är också här konceptet med The Newsroom framstår som så fräscht och intressant. 1988 utkom Edward Herman och Noam Chomsky med boken Manufacturing Consent – The Political Economy of the Mass Media (titeln blir översatt ungefär ”Att skapa samtycke”). I boken drar författarna ut riktlinjerna för en modell som populärt kallas propagandamodellen. Enligt denna är nyheter och hur de rapporteras i massmedia resultatet av en filtreringsprocess som i tur och ordning utgörs av; ägarskapet, finansieringen, källorna, negativ respons samt antikommunism. Huruvida antikommunism är en viktig variabel för svenska nyhetsredaktioner låter jag vara osagt, men för den amerikanska marknaden gör Chomsky och Herman en viktig poäng. Med hjälp av välriktad nyhetsrapportering kan folkmord tonas ned och presidenters progressiva förslag kastreras. Chomsky sammanfattar modellen med att ”propaganda är för en demokrati vad våld är för en diktatur”.
Till skillnad från amerikanska skolors styrdokument finns det i den svenska läroplanen ett flertal skrivningar som klarlägger att ”Ett kritiskt förhållningssätt och perspektiv är en viktig del av skolans undervisning[…]”. Tur det, för under de 24 år som gått sedan Manufactering Consent landade på bokdiskarna har mycket förändrats. Vårt nyhetsutbud består inte längre av Aktuellt, Rapport och Sveriges radios Ekot – nu finns nyheter överallt. De stora medierna pumpar ut senaste nytt timmen efter att ofiltrerade varianter spridits via sociala medier, videotuber eller bloggar. Kommentatorsfält och enkelheten till publicering ger också nyheter oväntad livslängd ibland, eller dödar den sekunden efter den släppts. Vem kontrollerar nyheterna? Vilket inflytande har pr-byråer, politiska tankekedjor, lobbyister och mediernas ägare?
Svaret är nog att ingen vet, men även en otränad mediekonsument kan se skillnad på dagstidningarnas rapportering och kommenterande krönikor på internet. Vi har egentligen ingen tradition av ett kritiskt förhållningssätt till statsmedias rapportering, även om det i det nya medielandskapet uppstått ett ofrånkomligt behov. När Sverigedemokraterna publicerar SD-Tv på sin hemsida råder det ingen tvekan om vad åsikterna som saluförs har för avsändare, men hur många funderar över om SvD:s ledarstick påverkar det nyhetsinnehåll samma tidning har? Att bloggosfären alltsedan den blev ett begrepp haft en övervikt åt regeringstillvända borgerliga skribenter är lätt att mäta, men samma tydliga avsändare syns inte när tidningarnas kommentatorsfält fylls av åsikter. Vem kommenterar nyheten om Folkpartiets senaste utspel, eller genomlysningen av den socialdemokratiske partiledarens privatekonomi?
Utan att fördjupa oss allt för mycket i det så visst finns det relevanta frågor att ställa, om vi vill.
Aaron Sorkin vill ge ett nytt perspektiv på mediernas uppsåt och roll. Han vill inte nödvändigtvis framställa redaktionerna som cyniska marionetter i händerna på kapitalet, men antyder i samma mening att de är det. Underförstått är hans fiktiva redaktion på Atlantis Cable News ett undantag, något spektakulärt och udda som i seriens värld radikalt kommer att förändra hur nyheter presenteras i USA. Greppet att varva manuset med autentiska nyheter av större dignitet skänker möjligheten att till publiken ge det andra perspektivet. För tittare som en gång sett nyheten behandlas av de äkta redaktionerna kommer storyn de redan känner strippas på det inflytande Will McAvoy gjort sig av med. Huruvida detta lyckas eller inte återstår dock att se, men att Aaron Sorkin vill säga något om sitt Amerika är uppenbart.
I långa tirader kommenterar karaktärerna det politiska läget i USA, och kanske är det tidvis lite väl riktat till den egna publiken. Det bitvis ganska tunga manuset blandas dock upp av rappa skämt och torra kommentarer som lättar på trycket. Som tittare är det lätt att tänka sig att de journalister som konstant konfronteras med dramatiska och tunga skeenden tar till galghumor och cynism för att kunna hantera vardagen. Vidare kommer serien inte att enbart behandla tunga nyhetsämnen och en pressad redaktörs begränsade valfrihet. Precis som i West Wing har manuset plats för relationer, stunder av allmänmänskligt privat samspel och karaktärsfördjupande situationer.
Göran Danasten är programinköpare på Svt och en av dem som bestämmer vad vi har möjlighet att reklamfritt ta del av på de olika kanalerna. Han är också en av programledarna för podcasten TV-heads som avhandlar dagsaktuell tv ur ett svenskt perspektiv. Han var på plats i Los Angeles och spelade där in ett avsnitt som berör bland annat The Newsroom. I sin kortfattade recension av de två avsnitt han sett berömmer han Sorkins förmåga att ”rytmisera avsnitten”. Trots ett rikt persongalleri och komplext händelseförlopp tappar man inte bort vare sig händelseförloppet eller vilken roll karaktären för stunden spelar”. Utan TV-heads hade den här artikeln inte varit möjlig att skriva.
The Newsroom är med största sannolikhet produkten av ett geni i arbete. Med strålande skådespelare som har ett fantastiskt manus med branschens smartaste dialog att förhålla sig till. Förhoppningsvis har vi en bländande underhållning att vänta när serien äntligen landar i Sverige. Och kanske, bara kanske, kommer i dess svallvågor en liten diskussion om vilka krafter som ligger bakom tv:s och tidningars nyhetsrapportering att växa sig utanför journalistlinjernas seminarier. Det återstår att se.
