Björn A. Borg har för en månad sedan formellt lämnat ifrån sig ordförandeskapet i Svenska Hamnarbetarförbundet. Han välkomnar med ett hjärtligt leende och ett fast handslag och visar runt i hamnarbetarnas rastlokal i Frihamnen, Stockholm. Väggarna pryds av scener från hamnens förflutna. Svartvita män på smala landgångar, med tunga bördor på breda axlar mot en vit himmel. På ett av fotografierna: tre män i arbetskostym, keps. Karaktäristiskt för äldre bilder av människor, ovana att porträtteras, är ansiktsuttrycken skiftande. En tittar med stelnad blick åt sidan, en tittar leende in i kameran. Björn A. Borg pekar på den tredje, vars blick visserligen är riktad mot fotografen, men med fokus 100 meter bort.

– Några av de här gubbarna har man ju jobbat med. Honom har jag jobbat med.  De var verkligen gubbar, säger Björn A. Borg – förmodligen för att betona skillnaden mellan riktig gubbe och ”gubbe”, som man kallar arbetskamraterna.

Det är nu 42 år sedan Björn A. Borg tog det första trevande, eller möjligen beslutsamma, taget om en möjlig kaffesäck, eller körde ”gripsen” genom säckväven. Han var 24 år och extra. Då var det ett bra påhugg, men han blev kvar i hamnen.

– Det finns en tillhörighet i att vara hamnarbetare. Det är få jobb som folk stannar så länge på som i hamnarna. Det är ett ganska speciellt jobb som svetsar ihop och bildar kamratskap. Nästan alla hamnarbetare är också fackligt anslutna. I de flesta hamnar är det ju en hundraprocentig anslutningsgrad. 

Själv gick han med i facket först några år senare. Efter att ha avancerat till ”högextra”, och tillbringat mer och mer tid i hamnen hade beslutet mognat. Han skulle bli kvar och söka fast anställning. Det var så det gick till på den tiden, säger han. 

– Det var till och med så att dåvarande arbetschefen när jag var på anställningsintervju sade att jag fick provanställning och tillade: ”Om du inte är med i facket går du ned och skriver in dig”. Så går det ju inte så ofta till i dag.

Då som nu fanns det två huvudsakliga fackförbund i hamnen, LO-anslutna Svenska Transportarbetareförbundet och Hamnarbetarförbundet. 

– Men det fanns bara en fackförening för oss, det var hamnarbetarnas avdelning. Det skulle kunna varit ett ideologiskt val och då hade jag valt Hamnarbetarförbundet, men det fanns bara en fungerande organisation.

Hamnarbetarförbundet är som SAC Syndikalisterna politiskt obundet och en av få fristående fackliga organisationer på arbetarsidan i Sverige. Det innebär att de står utanför LO, något som varit ett medvetet val och ett resultat av hamnarbetarnas historia inom Landsorganisationen. 

– Fördelarna är att det inte finns någon på Norra bantorget som sitter och pekar finger åt oss och säger aja baja så får ni inte göra. Det är bara vi och eventuell lagstiftning som begränsar hur vi beter oss. Det är jävligt skönt. Vi är inte bundna av att behöva utrycka en viss politisk linje heller, också väldigt bra.

Men det är inte bara avsaknaden av medlemsskap i LO som skiljer Hamnarbetarförbundet från LO-förbunden. 

– Något som skiljer oss åt är även den autonomi som avdelningarna har. Oavsett om det är avdelning 4 i Göteborg med 600 medlemmar, eller om det är en liten avdelning med 15 medlemmar efter Norrlandskusten, så bestämmer de på det lokala planet över sin egen tillvaro, sina egna avtal och regler. 

Den lokala autonomin och medlemsinflytande är, enligt Björn A. Borg centrala idéer inom Hamnarbetarförbundet. När han ombeds beskriva förbundet är det där han lägger fokus. Hamnarbetarförbundet är ett ”gräsrotsförbund som bygger från basen och uppåt.” Det är något en ordförande måste anpassa sig till, oavsett han eller hon vill eller inte. Han beskriver förbundet som någonstans mellan LO och SAC.

– Det är medlemmarna som bestämmer i Hamnarbetarförbundet i stort, i alla viktiga frågor. Om jag tyckte att ett avtal var jäkligt bra så kunde jag inte gå och skriva på det utan att ha en medlemsomröstning, även om jag var ordförande. Sade medlemsomröstningen nej, så var det skit samma vad jag tyckte.

Och när förbundet bildades 1972 var det just ur den här självbestämmandesträvan. Men även ur ett missnöje med LO-förbundet Transportarbetareförbundet som då var den enda fackliga organisationen för hamnarbetare i Sverige. 

– Kortfattat var det en vilja att få bestämma själv som låg bakom Hamnarbetarförbundets tillkomst. 

Men utvecklingen som ledde till förbundets tillkomst inleddes redan 20 år tidigare. På 1950-talet började en vid spricka uppkomma mellan Transports ledning och hamnarbetarna. Anledningen var att förbundsledningen hade skrivit under en rad, enligt Björn A. Borg, ”urusla” kollektivavtal. Detta trots att en stor majoritet av hamnarbetarna röstat emot dem. Då avtal skulle slutas 1954 röstade 3 395 emot och bara 469 för. Men trots den 90-procentiga majoriteten mot avtalet, skrev förbundsledningen ändå under och reaktionen lät inte vänta på sig. I större delen av landet gick hamnarbetarna i strejk.

– Generellt i Sverige och framförallt i Göteborg och Stockholm var det ett par vilda konflikter som egentligen var riktade mot förbundsledningen och inte mot arbetsgivaren. Förbundsledningen skrev på kollektivavtalet trots att hamnarbetarna röstat emot och inte vill acceptera det.

Som en konsekvens av strejken uteslöts 1954 samtliga hamnarbetare i Göteborg, för återinträde var de tvungna att skriva under individuella lojalitetsförklaringar. Den dåvarande ordföranden i Göteborgsavdelningen kallade det ”ett förnedringens dokument.” Mönstret upprepades flera gånger under 50- och 60-talen.

– Parallellt har vi här en historia av centralisering av den fackliga rörelsen. Det var en sådan centraliseringsprocess under slutet av 60-talet och början av 70-talet. 

Det som Björn A. Borg beskriver som den sista ”droppen som urholkade stenen,” var 1969 års kongressbeslut som upplöste de små, relativt autonoma, avdelningarna till förmån för storavdelningar. 

– Så skulle man tappa det mått av självbestämmande som man hade i avdelningarna. Det blev det en jävligt stark reaktion emot. Det var några hamnar som accepterade det, men Norrlandshamnarna satte sig riktigt på bakhasorna.

Norrlandshamnarna vägrade ge upp sina småavdelningar och fick ett ultimatum av den dåvarande Transportledningen: upplös avdelningarna eller bli uteslutna.

– De valde att bli uteslutna. De gav inte upp sina avdelningar. Då återstod bara ett alternativ, att starta sin egen organisation. Så det var därför Hamnarbetarförbundet bildades i början av mars 1972 i Örnsköldsvik.

Sedan dess har Transport och Hamnarbetarna aldrig helt lyckats begrava stridsyxan. Även om den ibland varit mer och ibland mindre uppgrävd har relationen varit spänd och fylld av sextioårig bitterhet.

– Det har ju onekligen gått fram och tillbaka genom åren, inte minst under mitt ordförandeskap i Hamnarbetarförbundet. Vi hade ju ett ganska långtgående samarbete med Transport i avtalsrörelsen 2008, men det avbröts helt i och med det att Transports dåvarande ordförande Per Winberg ringde upp mig en kväll.

I luren berättade Transports ordförande att de hade varslat om konflikt i Stockholms hamn, där Hamnarbetarförbundet sedan 70-talet varit i stor majoritet. Anledningen till varslet var att det i hamnen skulle förekommit strejkbryteri.

– Då sade jag att det inte förekommit något strejkbryteri i Stockholm. Då sade han: ”Vi tar ut Stockholm i alla fall”. Jag svarade: ”Är det våra medlemmar i Stockholm eller är det du som bestämmer det?” 

Hamnarbetarna anordnade en medlemsomröstning som röstade 100 procent nej till konflikt.

– Man blev förbannad på att Transports ordförande gick ut och lade en strejk i en hamn där han knappt hade några medlemmar. Då tog Transport det som intäkt för att vi inte ställer upp och så avbröts samarbetet. Det är ett exempel, men det finns fler.

Björn A. Borg berättar att han kände att konflikten framprovocerats. Mönstret har upprepats ett flertal gånger när Transport och Hamnarbetarförbundet varit nära att teckna gemensamt kollektivavtal. 

– Som jag uppfattar det har någon högt i transporthierarkin plötsligt upplevt sig hotad i sin position och då mer eller mindre provocerat fram en brytning.

Men han tillägger, med allvar i rösten och inte utan viss självkritik, att det är viktigt att inte tappa perspektivet när det gäller den här mellanfackliga dispyten. Han vill samtidigt understryka att det inte är Transport som är Hamnarbetarförbundets motpart.

– Motparten är arbetsköparna, företagen, bolagen och deras centralorganisation. Det får vi aldrig tappa bort. Vi har en konkurrerande facklig organisation och kan ha olika åsikter, men de är en facklig organisation de också. Man har glömt bort det ibland och sett dem som fiender, men då tappar man perspektivet och analysen.

Konflikten mellan de båda fackförbunden i hamnen har förstås varit ett konstant irritationsmoment. Samtidigt tror han att de parallella fackliga strukturerna inte varit enbart negativ. 

– I vissa fall har det gått att förhandla fram ganska bra villkor i hamnarna just för att vi har varit två organisationer. En som skriver på avtalet och en som utgör ett hot i bakgrunden och som också vidtagit reella åtgärder. Så det har varit både plus och minus med att vara två organisationer.

Det finns alltså stunder då de båda organisationerna kunnat samarbeta. Ett annat exempel är motståndet mot EU:s hamndirektiv under 2000-talets första decennium.  

– Det var två försök att skapa ett europeiskt hamndirektiv som skulle avreglera hamnarna och öppna upp för sedvanlig privatisering. 

Över hela Europa genomförde hamnarbetare fackliga stridsåtgärder, demonstrationer och andra protester. 

– Det stred vi mot på många olika nivåer, politiska manifestationer och politiska strejker. I några av de här konflikterna samarbetade vi med Transport. Där fungerande de och vi hittade ett gemensamt intresse och mål. Men vi hade betydlig fler, säger han med ett retsamt leende.

Det blev sedan heller inget hamndirektiv och Björn Borg säger att den framgångsrika kampen mot direktivet är den enskilt största segern i Hamnarbetarförbundets historia.

– Det kändes verkligen som jättesegrar att tillsammans med de andra hamnarbetarna i Europa lyckas avvärja hamndirektiven. Det var en triumf för alla hamnarbetare gemensamt. Detta oavsett facklig organisation.

Ända sedan förbundets bildande har det kämpat för att få skriva kollektivavtal i hamnarna. Men enligt Björn A. Borg finns det även en baksida eftersom ett undertecknande av kollektivavtal också innebär fredsplikt. Under den tid kollektivavtalet gäller avsäger sig kollektivavtalsslutande parter i stort rätten till fackliga stridsåtgärder om tvister uppstår. 

– Det har det varit väldigt mycket diskussion om i Hamnarbetarförbundet också. Vi har haft olika åsikter om det. Vi har nog haft en del som tyckt att det är bra att vi inte har kollektivavtal så vi slipper fredsplikten. Men jag tycker att det är ett kortsiktigt sätt att se på det.

En majoritet av medlemmarna har dock tyckt att priset varit värt att betala. Björn A. Borg tillhör den majoriteten, även om han nu snarare talar om ett trepartsavtal där även Transport är representerade. 

– Jag tycker att det ger en legitimitet åt en facklig organisation att man strävar efter att reglera avtalsvillkoren åt medlemmarna på arbetsplatserna. Arbetsgivaren ska inte tycka om oss, men de ska visa respekt för oss, säger han och slår lätt näven i bordet.

Samtidigt säger Björn A. Borg att helt utan påverkan har Hamnarbetarförbundet inte varit. Framförallt har förbundet kunnat påverka, och i de hamnar där de haft majoritet styra, de lokala uppgörelserna.

– Arbetsgivaren är inte dummare än att de förhåller sig till våra avdelningar. Annars vet de att det inte går att genomföra ute på kajen. Det har ju hänt att avdelningar har sagt att de inte accepterar det och lagt någon typ av blockad. Fast nu måste man vara försiktig med det eftersom svensk lag säger att man inte får lägga en blockad som tränger undan ett ingånget avtal. Men det finns det ju sätt att hantera ibland, säger han avfärdande.

Även om Björn A. Borg sedan 1980 innehaft olika förtroendeuppdrag, lokalt och i förbundet, har han samtidigt arbetat i hamnen. Det står också i förbundets stadgar att alla förtroendevalda ska vara aktiva hamnarbetare.

– Jag måste ju dela medlemmarnas verklighet, inte glömma bort hur jävla kallt det är en februarikväll ute på containerhamnen. Man får inte heller glömma bort att det är ett privilegium att inte alltid behöva stå där. Jag har haft ordförandeskapet i tolv år, men jag är fortfarande en medlem med en röst bland 1 500 medlemmar.

Det är också i hamnen han nu tillbringar sitt sista arbetsår innan han går i pension som 67-åring, när han nu lämnar över ordförandeposten till Eskil Rönér. Det känns inte som ett nedköp.

– Förutom det här med att vara pappa och farfar är det en del av min identitet därute, säger han och pekar ut genom fönstret mot kranar och containrar. Jag känner en stolthet över att vara hamnarbetare i Stockholm. Men det är också de här gubbarna som har gett mig förtroendet. Då kan man väl jobba med dem också. Men det är det inte alla som gör förstås, tillägger han eftertänksamt.

Att som så många andra av Sveriges facktoppar gå vidare till andra toppjobb, eller återfinnas på andra sidan förhandlingsbordet, är främmande. Inte för att tillfälle inte funnits, bland annat har han erbjudits chefsjobb i Stockholms hamn, något han berättar med dämpad men stadig röst.

– Jag har aldrig behövt tänka efter. Jag gillar att gå upp på morgonen och se mig själv i spegeln, även om det inte är en så vacker bild. Jag skulle inte kunna göra det om jag gjorde något sådant. Jag skulle må jävligt dåligt av det. Är jag hamnarbetare i Stockholm, är jag hamnarbetare i Stockholm. Inte arbetsgivare.