Film

Allt är förlåtet, Cohen

Foto: Paramount Pictures

Vad är skillnaden på en komiker som skämtade om get­knullande muslimer med lortiga skägg 1975 och en som gör samma sak 2012? Den förstnämnde var rasist, den sistnämnde är bara ironisk. Därför får vi nu skratta oss fördärvade åt samma lustiga stereotyp eftersom vi ju egentligen skrattar åt vår egen fördomsfullhet. Fast han är allt […]

Vad är skillnaden på en komiker som skämtade om get­knullande muslimer med lortiga skägg 1975 och en som gör samma sak 2012? Den förstnämnde var rasist, den sistnämnde är bara ironisk. Därför får vi nu skratta oss fördärvade åt samma lustiga stereotyp eftersom vi ju egentligen skrattar åt vår egen fördomsfullhet. Fast han är allt bra rolig att se på, den där tandlöse getknullaren.

För några år sedan åkte Sacha Baron Cohen till den rumänska byn Glod, där en huvudsakligen romsk befolkning levde i misär. Av deras eländiga livsvillkor och av fattigdom deformerade kroppar skapade han här, för filmen Borat, en fiktiv version av det huvudsakligen muslimska Kazakstan som en nation av imbecilla antisemiter som horade ut sina systrar och bodde med sin boskap. Därefter drog filmen vidare till USA där den, med ett gigantiskt understatement, politiskt inkorrekte reportern Borat skulle locka fram våra västerländska fördomar i en serie halvdokumentära episoder. 

I själva verket fortsatte filmen huvudsakligen att sparka neråt och slå in vidöppna dörrar. The usual suspects – religiösa fanatiker, republikaner på högerkanten, vapenhandlare, rednecks, några fulla vita studenter – ställdes i skamvrån samtidigt som fokus ofta lades på antisemitism. Bekväm tittning för västerländska liberaler med andra ord. Invånarna i Glod, som fått en struntsumma i ersättning, reagerade däremot med bestörtning över hur de framställts som idioter. Cohen, som är barnbarn till en överlevande från den nazistiska förintelsen, framhåller ofta hur likgiltighet inför anti-semitismen var lika farlig som själva judehatet. Om en ny förintelse skulle drabba Europa i en nära framtid är det romska folket sannolikt huvudkandidat som offer. Här finns en varböld av fördomar, obehaglig att närma sig också för självgoda liberaler. Men Borat uppvisade bara likgiltighet.

The Dictator är en renodlad spelfilm, inte en blandning av fiktion och dokumentär, men annars är upplägget i mycket en repris på Borat. Åtminstone under de första 75 minuterna av den knappt en och en halv timme långa filmen. Huvudfiguren, Aladeen, är israelhatande diktator i nordafrikanska republiken Wadiya. Han är en korsning av karikatyrer på Mulla Omar, Gaddafi och Irans Ahmadinejad. Efter några inledande scener i hemlandet – Aladeen köper sex av influgen filmstjärna, inspekterar sitt kärnvapenprogram och låter avrätta folk på löpande band – flyttas handlingen till New York, där diktatorn ska tala inför FN för att försöka avstyra att ”världssamfundet” angriper hans land. Han kidnappas, flyr, blir tagen för en politisk dissident och hamnar i någon sorts rättvisegrönsaksbutik i ett multikulturellt Brooklyn som specialiserat sig på att anställa flyktingar. Men han lyckas till sist få hålla sitt FN-tal ändå. Och det är här det plötsligt händer, Cohen riktar äntligen ironin tillbaka mot hjärtat av den västerländska självgodheten när han låter Aladeen hålla det coolaste FN-talet sedan Che 1964. Allt är förlåtet, Cohen. Åtminstone för stunden.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984