Ingenbarnsland sluter sig inför mig. Jag försöker förtvivlat hitta en ingång men den släpper liksom inte in mig. Jag försöker närma mig mjukt. Det funkar inte alls. Jag försöker igen, något mer aggressivt. Attackera från olika håll. Jobba på alla flanker. Det är en envis jävel, den här boken. Jag liksom studsar mot den och det känns som att den bråkar med mig. Jag tar ett djupt andetag, räknar till tio och försöker igen.
Så här: det första jag tänker på är Gårdsten. Hur jag åkte förbi med bussen varje morgon på väg till balettskolan när jag var barn. Hur isolerat det tedde sig. Slutet och främmande. Jag tänkte att det var som att mötas av en grå stum vägg. Jag passerade bara förbi sedan bussen kört ut på Angeredsbron. Jag var tio år och tänkte nästan bara i bilder.
Bilderna vecklas sakta upp i Ingenbarnsland. En värld broderas ut bakom det där berget.
Det är en värld. Det är barndom, en uppväxt. Det är Miira.
Hennes pappa som röker pipa, jobbar på Volvo och skrattar åt henne när hon rapar. Hennes mamma som städar trappor och nästan går sönder av sina ryggsmärtor. Hon vill inte tänka på det. När hon gör det fylls hon av en så stor hjälplöshet. Men Miiras mamma klagar inte för hon är gjord av stål.
Miira rör sig i ett landskap som inte är mitt. Det är ett gränsland där hon stormar fram, hetsigt med stolpiga steg. Fantasin och verkligheten flyter ihop. Hon har ett maskingevär av trä i högsta hugg och adrenalinet pumpande. Hon bråkar, försvarar andra barn och slåss. Hon tar plats, ber inte om ursäkt och är stundtals vansinnigt rolig. Hon bankar skiten ur pojkar, slåss som ett vilddjur och tar ingen skit. Hon har en trimmad tändare att elda upp skog med. Att tända cigg med och bränna märken i taken i trappuppgångar för att visa att hon varit där. Hon markerar revir. Miira was here.
Jag vill försöka möta henne någonstans.
Jag slogs när jag var liten. Det var innan balettskolan där man skulle bete sig som en fin flicka. Jag satte mina vassa smutsiga barnnaglar i nacken på pojkarna i klassen och tvingade ned dem på den blöta asfalten. Jag visste egentligen inte varför. Det var inte bara det att jag blev arg när de tog i mig fast de inte fick. Det var som att jag kunde känna ett driv i bröstet. En upphetsning och en ilska som fick det att svartna. Nu tror jag att det var ett sätt att tillskansa mig makt. En försäkran om att ingen tog sig friheter och ett uttryck för frustration över att behöva bete mig på ett visst sätt för att jag var flicka.
Det finns vuxna någonstans. De existerar i periferin på något vis trots att de är överallt.
Lärare som tappar tålamodet, som inte ser och som straffar Miira men aldrig killarna som säger taskiga saker och tafsar. Pappans vän som pratar om Miiras kropp, om hennes bröst som växer. Hans blickar och hur han lyfter upp henne och håller fast henne. Det finns pundare som hänger i lägenheter med trettonåriga flickor. Det finns alkisar på krogen vid torget, det finns andras mammor och rangliga låtsaspappor som slår mammor bakom stängda dörrar.
Miira ser och hon blir förbannad. Hon skriver brev, hon hotar och hon försöker ta hand om andra så gott det går. Det finns en stark vilja till förändring. Hon vill att saker ska vara rättvisa. Det är viktigt. Orättvisa äcklar henne. Och det finns de som har det så mycket sämre. Ömheten glimrar till. Det finns barn som inte har möbler på sitt rum eller gardiner. Där allt är trasigt. Där muddarna på tröjorna är söndertuggade, smutsigt hår ligger i tovor och luktar illa. Skorna trampas sönder och faller av fötterna efter en sommar.
Jag tänker mycket på språket i boken. Det känns centralt. Det är så specifikt. Dialektalt i dialogerna. Så detaljerat i sina beskrivningar. Associativt och fyllt av ord som jag inte tidigare mött. Jag frågar Eija Hetekivi Olsson hur hon fann sitt språk. Hur utvecklades det? Hon svarar att hon inte fann det, hon har alltid haft det och jag får en bild av textmassor. Av saker som måste sägas och meningar som måste byggas. Hur det fullkomligt svämmar över av ord. Hur de tvinnas ihop och slungas mot mig.
Men jag möter dem inte. Jag står bredvid och tittar på. Jag befinner mig inte i det för det håller mig på avstånd. Som om boken vill försäkra sig om att jag inte kommer för nära. Den rör sig i cirklar kring smärtpunkter och för att skydda sig har den virat in sig i en hårt flätad väv som inte låter mig bryta igenom. Texten visar ingen sårbarhet. Den hastar vidare. Hela tiden vidare. Sida efter sida. Och jag släpas efter, utan kontroll. Som en vante som sitter fästad på en blöt overallärm eller en mycket liten hund med ett koppel som konstant rycker runt min nacke. Det gör mig fullständigt utmattad. Ibland förtvivlad.
Det finns en våldsamhet. Jag tänker det om och om igen. Det finns en våldsamhet i det här klassamhället. På alla plan. Inte bara i det fysiska, i de sönderslitna kropparna utan också i utanförskapet och avsaknaden av kapital och trygghet. Det är det som är så påtagligt i boken. Det är som att språket går hand i hand med den miljö den beskriver. Det finns ingen försköning eller romantisering av misären. För det finns inget att romantisera. Utsattheten lyser igenom överallt. Den perforerar språket. Det är så hårt. Så våldsamt i beskrivningarna av våld.
Jag försöker formulera mig kring det. Försöker ställa en vettig fråga, men det blir så tafatt. Jag ställer svamlande frågor till Eija Hetekivi Olsson. De är alldeles för långa och jag hoppas att hon ska förstå vad jag menar.
Jag tänker på våld. I Ingenbarnsland är våldet skoningslöst och konstant. Det är fysiskt och verbalt.
Kan man bryta våldet tro du? Och i sådana fall hur?
– Spännande påståenden. Någon annan med helt andra slags erfarenheter kanske inte alls tycker att våldet är skoningslöst eller konstant. Det är också intressant. För övrigt tycker jag om tanken att inkludera folket i sådana här diskussioner och tänker inte göra dagens störande politikertabbe genom att framhäva mina egna åsikter på bekostnad av andras och föreslå färdiga åtgärdsprogram. Men uppenbart är ju att de härskande åtgärdsförsöken är fucked up. Ofta kontraproduktiva. Det jag menar är att det är viktigt att människorna det talas om i medier själva får komma till tals. Så att det inte sitter typer med tolkningsföreträde i stan och snackar och skriver om saker de kanske i praktiken inte vet ett skit om. Och även om de vet något, tycker jag om inkludering.
Hur har Miira vuxit fram?
– Hon har inte vuxit fram. Och det finns inga barn som vill bli sedda som sämre eller som vill vara mindre värda än andra. Alla barn har egna krafter och kapaciteter. Det är klart att de subjektiva grundförutsättningarna eller personligheterna ser olika ut men det är viktig att sätta Miira och andra i sociala sammanhang om man vill försöka förstå och förklara beteenden. Sedan tycker jag att det är skithäftigt att det sällan blir som vi vuxna vill eller har tänkt oss. Att barn kan tänka själva, vara trotsiga och göra tvärtom. Det borde vi vuxna lära oss av.
Jag funderar kring Miiras relation till föräldrarna. Jag tänker att det finns en skuld hos henne. Att hon ser deras utsatthet väldigt tydligt. Jag tänker även att det finns kärlek men den är ganska matt och visas inte ofta.
Hur tänker du kring föräldrarna?
– Det är lika viktigt att sätta föräldrarna, som alla andra familjer, i sociala sammanhang och försöka se förutsättningarna de lever med. Lika viktigt är det förstås att sätta förorter i större sammanhang, i samhällssystem. Saker hänger ihop. Men det innebär inte att individer inte har ett ansvar och inte kan agera annorlunda.
Jag tänker på tonårsflickorna i boken. De sexualiseras så tidigt och behandlas som någon form av allmän egendom. Det pratas om dem, tafsas på dem. Jag tänker även att det är ett sätt för flickorna att återta någon form av makt, att vara sexuellt utåtagerande. Inte nödvändigtvis som i att ha mycket sex, men i hur de pratar och för sig. Jag tänker även på Miiras relation till sin lärare. På att hon är minderårig. Men jag tänker också på hennes starka längtan och åtrå.
– Det är bra att du har så många tankar, tycker mycket och tar ställning. Miira är inte allmän egendom. Hon är ingens egendom. Och varför ska det heta att en tjej är sexuellt utåtagerande bara för att återta någon form av makt i sådana här situationer? Om Miira hade varit en kille och hetat Max, hade du tänkt på samma sätt då? Eller hade Max bara fått vara kåt och kär i sin unga lärare i tonåren? Varför kan sextonåriga Miira inte bara vara kåt och kär i sin lärare? Eller så här: om Miira hade hetat Max, hade han varit rädd eller modig som högstadiehånglade med sin unga lärare?
De vuxna i Ingenbarnsland är nästan fullständigt frånvarande. Och även i deras närvaro begås övergrepp. Jag tänker till exempel på hur Miiras pappas vän pratar om Miiras bröst utan nämnvärd reaktion från pappan. Eller på hur lärarna inte ser barnen, och deras behov och så vidare.
Jag tänker på det kollektiva ansvaret, finns det ett sådant? Hur ser det ut?
– Två intressanta frågor. Svaren kan se olika ut beroende på vilken människosyn man har eller vilka slags glasögon man ser världen genom. Jag tänker att människor föds in i och formas av sociala sammanhang i tid och rum och att det komplicerar läget och frågan. Förenklat kan jag svara att alla har ett ansvar och är med och skapar förhållandena… eller återskapar dem så länge de finns. Men också att handlingsutrymmet skiljer sig åt. Olika materiella situationer och maktpositioner ger olika möjligheter.
När jag är klar med boken, konversationen med Eija Hetekivi Olsson och den här texten vet jag fortfarande inte om jag är färdigformulerad kring ämnena som Ingenbarnsland berör. Det kommer jag kanske aldrig att vara men jag vet inte ens om frågorna jag tror mig ha är färdigformulerade. Det kanske kommer att ta tid.
Men jag tänker på Miira i flera dagar. På hur hon rasar runt, hur hon kysser och springer och att det finns en känsla av frihet till slut.
