”Rosor vilar på locket, prästen delade ut dem innan vi gick in. Till min förvåning fick jag också en. Den ligger där nu, lite på sniskan. Gråten ekar. Jag önskar att jag kände något.” Prästen talar om att Kerstin blev gammal. Att hon blev älskad. Kyrkan är stor men saknar mosaiken som brukar pryda fönstren. […]
”Rosor vilar på locket, prästen delade ut dem innan vi gick in. Till min förvåning fick jag också en. Den ligger där nu, lite på sniskan. Gråten ekar. Jag önskar att jag kände något.”
Prästen talar om att Kerstin blev gammal. Att hon blev älskad. Kyrkan är stor men saknar mosaiken som brukar pryda fönstren. Det är konstigt. Hur hennes släkt var så samlad och skämtsam under lunchen. Till och med när alla gäster samlades utanför. Men innanför kyrkans väggar så var det som att vrida på en kran. Som att alla tillät sig själva att gråta. Bara nu. För att man gör så på begravningar. Kerstin gifte sig när hon var sjutton, berättar prästen. Arbetade på fabriken hela livet. Till och med över pensionsåldern. Hon tyckte om att baka. Bröd så spröda att de föll sönder. Gärna sockerkakor.
Och det verkar liksom inte finnas mer att säga om saken. Jag sitter bredvid Olivia, och låter handen vila på hennes lår. Det känns löjligt och lite sexuellt på ett opassande sätt, men något måste jag ju göra och min hand vill hon inte hålla, hon är upptagen med att plocka trådar ur tröjan. På min andra sida, Olivias far. Jag har träffat honom ett par gånger. Trädgårdsmästare. Skrapar bark på träd för att hitta tecken på förorening. Går med höga stövlar i träsk. Ritar kartor över innergårdar. Fåordig. Jag önskar att placeringen varit annorlunda. Men det blev bara så, när Olivia valde bänkrad och jag följde efter, och sen fanns bara ytterplatsen kvar. Jag hör hur han snörvlar. Jag anar hur han höjer handen mot ansiktet. Kistan står bara en meter bort. Rosor vilar på locket, prästen delade ut dem innan vi gick in. Till min förvåning fick jag också en. Den ligger där nu, lite på sniskan. Gråten ekar. Jag önskar att jag kände något.
– Tänk att nu börjar solen titta fram, säger Olivias far när vi ska gå till bilen. Olivia springer fram och kramar honom. Han besvarar kramen, men säger inget och när hon släpper gör han detsamma.
Ingen gråter mer. Jag är beredd på lågmälda samtal, försiktiga handslag. Begravningsfikat blir som lunchen. Barnen leker. Mammorna pratar om dem. Papporna skrattar och dricker kaffe. Det rinner ur en vit termos ner i vita, sanslöst små koppar. Jag tar fem stycken. På väg till vardagsrummet får jag syn på en väggbonad. Den hänger ovanför dörrkarmen. Någon jag inte känner går fram till mig och säger att den har hon sytt. Kerstin. Jag nickar. ”Skära, skära havre”, står det i gula bokstäver. Mot den ljusblå bakgrunden är hela motivet gult. De böjda kropparna över havrefältet. Liar som höjs över deras huvuden. Sekunden innan slaget. Solbrända, tunnhåriga skallar. Skjortorna sitter löst. Deras blick ner i fältet. Allt gult.
Tre timmar senare säger Olivias far att vi kanske ska röra på oss. Om ni ska hinna med tåget till Stockholm, lägger han till.
Olivia och jag sätter oss i baksätet. Hon har pratat mycket och nästan varit sig själv. Kanske säger hon allt i ett tonläge högre. Jag vet inte. Fadern famlar efter lampan. När han hittar den spänner vi fast säkerhetsbältena. För att komma ut vrider han kraftigt på ratten. Prästen kommer ut och dirigerar, visar när vi kan backa och när vi nästan backar in i en sten. Dimma har flutit fram. I backspegeln vinkar gästerna från huset.
Han pratar om en ny väg, en genväg. Vi rullar fram. Knappt femtio kilometer i timmen. Han sitter framåtlutad, vindrutetorkarna är igång men hjälper inte. Dimman är så tät att vägen alltid verkar ta slut precis framför. Värmen fungerar inte, vi sitter med jackorna på och Olivia har händerna instuckna vid armhålorna. Vi har vetat när tåget avgår hela dagen. Försenade i alla fall. Jag försöker tvinga upp hastighetsmätaren med ögonen. Plötsligt svänger han åt höger i en korsning, ner mot Lesse enligt skylten. Åtta kilometer dit. Snart tar han ännu en sväng, och i kroppen känns det som att vi åker tillbaka. Raka vägen tillbaka till huset. Varken Olivia eller jag säger något.
– Här är vägen, säger han.
Den smalnar av. En bil passerar, sen inget. Som att Lesse var ett påhitt. Han svär snabbt och ser på klockan. Och fortsätter.
– Jag var ju med henne de sista dagarna. Satt där nästan hela tiden. Hon hade faktiskt tur att hon slapp uppleva de dygnen. Då hade hon ju för ont va. Vi var där inne med henne men man märkte att hon knappt kände igen oss. Eller hon märkte ju inte ens att vi var där ibland. Hon fick såna sobril hela tiden, det käkade hon alltid i och för sig men sen gick hon ju på maxdosen morfin också… Det blir man ganska väck av. Hon kallade det ”sobbe”. ”Jag ska bara ta en sobbe”, brukade hon säga. Men det var en kväll i slutet när hon faktiskt vaknade mitt i natten och började jämra sig. Jag hade somnat i stolen. Jag orkade aldrig åka hem, så jag sov där. Hon brukade inte vakna på natten. Hon var ju knappt vaken på dagen. Jag hoppades att hon skulle sova hela tiden. Men hon vaknade helt plötsligt och började skrika nästan va, jag blev lite skärrad själv. Det fanns inga sjuksköterskor att ropa på. Jag hade inga mediciner att ge. Jag kunde ju inte göra något alls för henne va, och det var nästan det värsta, den där maktlösheten om ni fattar. Där ligger min mamma liksom. Jag höll bara hennes hand. Så det gjorde jag, satt där bredvid och höll hennes hand medan hon hade en såndär riktig smärtattack va, den värsta hittills. Det varade i en halvitmme säkert, att hon hade outhärdligt ont. Jag visste inte vad jag skulle göra. Sen lugnade det sig. Det gör ju alltid det, men då kändes det som att hon skulle ha så ont för evigt. Ärligt talat vet jag inte om hon låg så i en halvtimme eller två timmar eller en kvart. Men förutom hon var det helt tyst, så det blev nästan lite kuslig stämning om ni förstår. Ute var det mörkt och dystert, jag tror det hade snöat på dagen men nu var det stjärnklart och snön hade lagt sig. Det var frost på träden. Jag ställde mig vid fönstret. Det var fortfarande som jag var yrvaken. Kallt på golvet. Och så såg jag en stjärna falla i en strimma såhär, längs himlen. På mindre än en sekund, sen var den borta och det blev stilla igen. Jag har aldrig trott på sånt, men just den här kvällen… ”Måtte det gå fort”, tänkte jag då. ”Måtte det här bara gå fort”. Jag blundade och tänkte det och sen ville jag knappt låtsas om det själv eftersom det är sånt man inte säger, knappt ens tänker. Tidigare i dag berättade jag det för din syster, och nu ville jag berätta det för dig. Så att du ska veta va.
Gatlyktorna är gula, asfalten mot däcken. Olivia har händerna instuckna vid armhålorna. Hennes far lutar sig mot rutan och jag vet att han kisar trots att jag bara ser linjerna runt hans ögon dras samman. Vindrutetorkarna från sida till sida. Vägen som lika gärna kunde sluta i ett stup några meter framför. Om sju minuter går tåget tillbaka till Stockholm. Skära, skära havre, tänker jag.
Jack Hildén är född 1989, och gick förra våren ut Nordens författarskola Biskops Arnö. Skriver om musik för Gaffa och har två ännu outgivna romaner i skrivbordslådan, den senaste handlar om att arbeta på bemanningsföretag.