– Jag vill inte göra politik av Torpet, säger Victoria Rixer när Arbetaren träffar henne en vacker vårvinterdag i slutet av mars. Med hjälp av familj och vänner håller hon just på att ställa i ordning inför den nya säsongsöppningen. En lövbrasa brinner i trädgården. Vinden från sjön driver emellanåt in rök och sotflagor i den lilla delvis inglasade verandan vi sitter på.
– Jag vill att moderaten från Kärrtorp ska känna sig välkommen här också, fortsätter Victoria Rixer. Och han får jättegärna fråga varför det sitter ett diplom från Ship to Gaza på väggen. Jag kan drömma om att Torpet kan vara en plats där folk som annars skulle skrämmas av politisk radikalitet kan se att det inte är skrämmande. Det är inte farligt. Det är hjärtligt och ärligt och medmänskligt. Där någonstans går gränsen för min politiska idé med Torpet. I övrigt så är jag glad om folk tycker attt jag bakar goda bullar och gillar räkmackorna.
Victoria Rixer har visserligen jobbat med kafé tidigare, på Svarta Katten och kvinnokaféet Markattan i Malmö på 1990-talet. Men då var politiken i förgrunden och bullarna mindre viktiga. Det politiska intresset föddes i barndomens Karlstad, där hon deltog i kampen för ett självstyrt ungdomshus. Det blev också en vända in i Ung Vänster.
– Sedan var det faktiskt en gammal underbar person, Åke, som var min filosofi- och psykologilärare, som introducerade oss för tidningen Brand. Jag gjorde specialarbete om civil olydnad och satt på bibblan och läste mikrofilm om Mullvadenockupationen.
Efter gymnasiet hamnade Victoria Rixer i Amsterdam där hon jobbade på tulpanfabrik. Här fick hon sin första personliga kontakt med ockupantscenen. Tillbaka i Sverige läste hon litteraturvetenskap och kvinnovetenskap (numera genusvetenskap) i Lund. Hon flyttade in i kvinnokollektiv och gick enligt egen utsago igenom ”en väldigt jobbig men nödvändig feministisk nyfödelse”. Sedan blev det resor, i USA och Mexiko. Hon engagerade sig i projektet Books to Prisoners i Seattle och besökte Chiapas några år efter Zapatistupprorets utbrott. I slutet på 1990-talet landade hon i Stockholm, just när it-boomen stod på sin höjdpunkt.
– Jag flyttade in i ett kollektivhus som hette Demon Box som Svante Tidholm hade köpt för sina Spray-pengar. Vi var en bo-grupp på kanske åtta personer och det var mycket spelningar och kulturverksamhet. Vi hade tryckeri i garaget. Sara Olausson och Nina Hemmingson ritade serier där.
Det var i samband med sonen Mios födelse för nio år sedan som Victoria Rixer först flyttade till Skarpnäck och kollektivhuset Tre Portar. Här, i Skarpnäck och Bagarmossen, bodde redan flera gamla kompisar och politiska kamrater. Områdets karaktär, med en rik progressiv kulturhistoria, går tillbaka åtminstone till 1980-talet, när man först började bygga på gamla Skarpnäcksfältet. Stockholms stad hade en idé om att bygga en stadslik förort, med levande kultur och modernt miljötänk, visioner som i dag kan låta närmast osannolika.
– Man hade återvinningsprojekt i grovsoprummen som byggde på en alternativ ekonomi, berättar Victoria Rixer. Man fick poäng för att man lämnade in saker som folk som var anställda av staden renoverade och sedan kunde man köpa dem för poängen man fick när man lämnade in dem.
Den fria teatergruppen Jordcirkus erbjöds hyreslägenheter i den nya stadsdelen för att sörja för kulturen. Konvalescenthemmet, döpt efter en bankir Gebers, blev ett grönt kollektivhus, på initiativ av en grupp radikala miljöaktivister.
– Det finns många gamla rävar kvar som satt prägel på området, säger Victoria Rixer. Även om de som personer kanske inte är så aktiva längre, så har vi som har kraft i dag det att luta oss på. Det betyder mycket.
Även om tiderna ändrats lever arvet vidare. Tre Portar och Gebers är fortfarande kollektivhus, Skarpnäcks Kulturhus försvarades framgångsrikt mot nedläggning under 1990-talet, Fria Tidningar, där Victoria Rixer i dag jobbar, har sitt högkvarter i Skarpnäck och här var hon med och bildade Nätverket Linje 17 efter förra valet.
Victoria Rixer visste redan från början att hon ville ”bita sig kvar” i området. Men, som så många andra i bostadskrisens Stockholm, bodde hon i andra hand. Hon köpte en bostadsrätt, men hade inte råd att bo i den och tvingades hyra ut den i andra hand. När hon fick reda på att Torpet låg ute till försäljning på Blocket bodde hon i stället i en liten stuga i Huddinge.
– Jag vet inte riktigt vad det var, men jag visste att jag ville ha stället, minns hon. Jag hade inte drömt om att ha kafé eller så, men jag tyckte så himla mycket om den här platsen. Så jag ringde till dem och sa att jag ville ha det. Jag ringde i någon sorts frenesi – hur värderar man en affärsverksamhet? Hur värderar man byggnaderna? En kompis pappa som var byggnadsinspektör kom och gjorde mätningar på grunden och min pappa gick med på att pantsätta sitt hus i Värmland för att jag skulle få lov att låna på banken.
Hon vann budgivningen, men det kostade. Första året bodde hon med sin son i en liten rucklig stuga bakom huvudbyggnaden, medan hon betalade av på köpeskillingen till de gamla ägarna eftersom hon inte fått låna så mycket som hon egentligen behövde.
– Jag bakade på nätterna och jobbade nästan ihjäl mig, säger Victoria Rixer. Men sedan har Torpet också redan från början varit en angelägenhet för hela bekantskapskretsen. Det är många som jag har att tacka för all hjälp jag fått genom åren, både partners, som kommit och gått, och vänner.
En oväntad uppoffring blev möjligheten att fira första maj.
– Första maj kommer det hundra moppegubbar på ett moppelopp som är tradition sedan långt tillbaka. Det är den bästa inkomstdagen på hela året, så jag kan inte välja bort det och jag kan inte få någon hjälp eftersom alla jag känner demonstrerar och festar och vägrar göra första maj till en icke-röd dag.
Victoria Rixer värnar om de gamla stammisarna. De som kom hit med sina mor- och farföräldrar när de var barn och nu kommer med sina egna barnbarn. Vegetariska och veganska alternativ har förts in på menyn, men de traditionella köttbullsmackorna finns också kvar, helt i linje med tanken på en icke-dömande mötesplats. Och strävan efter att använda ekologiska råvaror balanseras mot viljan att hålla priserna nere.
– En av de viktigaste sakerna för mig är att det inte ska bli innerstadspriser här ute, säger Victoria Rixer bestämt.
Hennes talang för mångsyssleri kommer också väl till pass när det gäller att hålla kostnaderna nere. Det är många yrken hon hunnit med genom åren: engelsklärare i Mexiko, städare, personlig assistent, skribent, redaktör och översättare bland andra.
– Jag tror att jag är lagd lite så som person att jag har svårt att göra bara en sak. Jag tycker om att ha ett liv där man kan fortsätta lära sig nya saker, inte stagnera i en form. Det måste vara det bästa livet.
Nyligen gick hon en byggkurs för att lära sig ta hand om de gamla husen. Mångsyssleriet är också en fråga om frihet.
– Nu ska jag renovera stugan här bakom. Sedan har jag en framtidsplan på att när mitt barn flyttar hemifrån, då kan jag ha stugan som bas. Då kan jag driva kaféet på sommarsäsongen och bo där jag vill på vinterhalvåret. Då kan jag åka till Mexiko om jag vill det. Eller ha ett hus på landet. Göra det möjligt att inte behöva använda all min vakna tid till att behöva dra in pengar bara för att ha tak över huvudet och mat för dagen. Det här springandet i det kapitalistiska ekorrhjulet. Jag vill inte ha ett enda liv som bara går ut på att dra in pengar för att betala för en hyra i en lägenhet.
Torpet smygöppnade den 1 april men öppnar officiellt för säsongen på Skärtorsdagen och håller öppet torsdag–söndag 11–17. Bland planerna för den närmaste tiden finns utställning av ambulerande konstprojektet Galleri Gorz, diktläsning av Göteborgspoeten Mauritz Tistelö, spelning med Bakunins tårar och den 16 juni efterfest till Anarkistiska bokmässan.
