Det är en film av svartaste svart och vitaste vitt som Luc Besson, Frankrikes Steven Spielberg, gjort om burmesiska dissidenten Aung San Suu Kyi. The Lady känns stundtals inte som mycket mer än en politisk reklamfilm, en pampig pamflett, förvisso av exceptionell klass. Så idoliserande och undergivet förhåller den sig till sin huvudperson. Som drama […]
Det är en film av svartaste svart och vitaste vitt som Luc Besson, Frankrikes Steven Spielberg, gjort om burmesiska dissidenten Aung San Suu Kyi. The Lady känns stundtals inte som mycket mer än en politisk reklamfilm, en pampig pamflett, förvisso av exceptionell klass. Så idoliserande och undergivet förhåller den sig till sin huvudperson.
Som drama faller filmen dessutom pladask mellan två stolar. Den vet helt enkelt inte om den ska vara en personlig eller politisk biografi. Den är inte tillräckligt personlig för att lyckas med det förra och inte tillräckligt historisk för att lyckas med det senare.
Relationen mellan Suu Kyi och hennes brittiske man Michael Aris tar upp en stor del av tiden på duken. De levde i stort sett helt åtskilda under ett decennium fram till Aris död i cancer 1999. Suu Kyi satt i husarrest i hemlandet medan maken vägrades inresevisum. Ändå bevarade de uppenbart sin kärlek intakt genom sitt delade engagemang för Burmas frihet. Men det respektfulla avstånd filmen håller till dem gör att vi aldrig upplever att vi lär känna dem som människor, enbart som helgonlika martyrer sammanlänkade i en rent själslig samhörighet. Bråkade de verkligen aldrig? Fanns det inga tvivel? Kände sig aldrig Aris arg, övergiven och frustrerad? Tragiken framkommer med all önskvärd tydlighet, men relationen framställs utan mänsklig komplexitet.
Den historiska dimensionen är också den alltför skissartad och ibland rent ut sagt missvisande. I inledningen ser vi Suu Kyi som liten flicka med sin pappa, den nationella frihetshjälten Aung San. Det är 1947 och han berättar en ”saga” om hur Burma en gång var ett gyllene land innan främlingar kom och tog allt. Därefter åker han iväg i en jeep till ett möte om demokratibyggande i det snart självständiga landet. Här mördas han och övriga mötesdeltagare av unga soldater med blodtörstiga blickar och röda snusnäsdukar runt halsen. Därefter förflyttas vi snabbt fram i tiden till militärjuntans Burma.
Med tanke på året, 1947, och vagheten i Aung Sans berättelse gissar jag att de flesta tänker främst på andra världskriget och japanerna som skyldiga till Burmas förfall, och missar den inlindade referensen till britternas brutala erövringskrig mot landet under 1850-talet (det andra anglo-burmesiska kriget), efter vilket de nya kolonialherrarna plundrade templen på guld och silver. Tvärtom får vi bilden av att Burmas problem snarast är för lite brittisk närvaro i landet när en brittisk ambassadtjänsteman, som hjälper till att fotokopiera flygblad, klagar över att juntan slängt ut så många av den tidigare stora brittiska representationen, som annars kunde bistått i frihetskampen.
Vi får också intrycket att mordet på Aung San ledde till och utfördes av militärjuntan, men det var i själva verket 15 år mellan mordet och militärkuppen. Under denna period var Suu Kyis mamma bland annat ambassadör i Indien. Mamman förekommer som döende i filmen, men ingenting nämns om hennes politiska karriär.
Tillsammans med Dalai Lama är sannolikt Aung San Suu Kyi den politiska dissident som blivit allra mest officiellt hyllad i västvärlden de senaste decennierna, med Nobels fredspris 1991 som russinet i kakan. Utan att ta någonting från Suu Kyis stora personliga mod och integritet, beror detta sannolikt till en del på att hon lämpar sig ytterst väl för en demokratidiskurs som, i västerländskt liberal tradition, frigör de politiska rättigheterna från de sociala och ekonomiska. Liksom Dalai Lama utgör hon dessutom en representant för en ”naturlig” lokal härskarklass. Hon motsvarar därmed en borgerlig idealbild av demokratikämpen, vilket är precis den bild Besson ger oss. Nelson Mandela fick, som en jämförelse, dela sitt Nobelpris med diktaturens sista företrädare först efter den uppgörelse som undanröjt ”hotet” om en radikal ekonomisk utjämningspolitik.