Reportage

Med blicken på tunnelbanespåret

Foto: Jonas Grönvik

I Stockholms tunnelbana är säkerhet ledordet. Ändå inträffar allvarliga personolyckor. Under 2011 blev 27 personer påkörda av tunnelbanan. Vissa fall rör sig om olyckshändelser, andra om människor som medvetet hoppat framför tåget. För förarna innebär det ett ohyggligt arbets­miljöproblem.

Blicken längs tågsidan. Resenärer kliver av och på. En man kommer springande och slinker in.

– Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs.

Mellan två stationer står ett gäng ban­arbetare och ger signal med lampa. Ett blinkande sken i gult. Klart för tågs passering. Föraren bekräftar att signalen uppfattats med ett helljusblink. 

I tunnelbanan är säkerhetsarbetet en del av yrkeshedern. Den sitter i ryggraden hos personalen som arbetar här.

Anders Kjell är förare och kör tunnel­banan längs den gröna linjen. Under sina nio år i yrket har han varit med om två PUT – tunnelbanespråk för ”person under tåg”.

– Det här var inget jag tänkte på när jag sökte jobbet. Ingen gjorde klart för risken att behöva köra över folk. Men det kanske alla vet, att det kommer med yrket, säger han.

Anders Kjell hade arbetat i tre år när han var med om sitt första framförhopp. Klockan var drygt tolv en lördag när tåget rullade in mot Thorildsplan. På plattformen stod en man med vit jacka. Intill honom en kvinna. Lite längre bort ett basketlag med flickor i tonåren. Plötsligt hoppade mannen ned på spåret. Han reste sig upp och sträckte ut armarna. De fick ögonkontakt.

– Jag minns blicken tydligt. Jag drog i nödbromsen, men det gick så fort. Jag hörde en dov men kraftig duns och kände hur tåget guppade till. Jag blev skärrad. Men gjorde det som jag lärt mig att göra, berättar Anders Kjell.

Ett radioanrop till trafikledningen och ett meddelande till tågets trafikanter. Invänta hjälp.

– Jag klev ut ur förarhytten och tände en cigarett. Jag sög i mig flera stycken för att slippa bearbeta det som precis hänt. Kanske fem cigaretter på rad. Typiskt rökare.

Väntan kändes som en evighet. Kvinnan som tidigare stått intill mannen gallskrek. Basketcoachen försökte förgäves lugna sina unga spelare. En trafikant frågade om han kunde hjälpa till. Han var brandman. Som om han ville hoppa ned på spåret och rädda situationen.

– Nej, det finns inget du kan göra, sade Anders Kjell.

En annan frågade bryskt varför tåget stod stilla. En kvinna erbjöd en kram. Till slut anlände ett trafikbefäl och förde Anders Kjell bort från platsen. Äntligen. 
 
Anders Kjell tycker att förare får bra hjälp efter ett framförhopp eller en olycka. Det finns väl inarbetade rutiner för omhändertagandet. Förare får samtala med en psykolog och blir ofta borta ett par dagar från jobbet.

– Jag hade ständigt vänner omkring mig. Vi talade mycket om det jag varit med om. När jag kom tillbaka till jobbet åkte jag med en kollega. Sedan fick jag pröva att köra själv. Det kändes helt okej.

Andra gången Anders Kjell råkade ut för person under tåg blev en ung berusad kille överkörd. Han överlevde. Men förlorade sina ben.

– I det onda har jag ändå lärt känna mig själv. Att jag fungerar i psykiskt stressiga ­situationer. Jag blir varken knäpp eller apatisk. Jag gör det som krävs. Det jag har lärt mig att göra, säger Anders Kjell.

Längst ned i underjorden kör Linnea Nilsson den blåa linjen. Här är sträckorna mellan stationerna längre. Fridhemsplan vimlar av människor. Men arbetet som förare är ensamt – isolerat och enformigt.

– I hytten är det bara du och dina tankar. Dagarna går sakta men du måste alltid vara fokuserad. Du hamnar i en slags trans. Plötsligt händer det något. Tåget går sönder. En banarbetare bakom tunnelkrönet som ger klartecken. Du måste vara beredd på att ställa om, säger Linnea Nilsson.

Hon har själv inte varit med om ett framförhopp. Men tänker ofta på risken att drabbas.

– Tankarna finns alltid där, i det undermedvetna. Jag påminns om det varje gång jag förlorar uppmärksamheten över spåret. Om jag inte hinner uppfatta en signal från personal i tunnlarna. När någon skojhoppar. Eller om jag hör en duns under tåget. Vad var det? Det här hade kunnat gå illa, tänker man.

Förare som är med om en traumatisk incident reagerar mycket olika.

– Jag försöker förbereda mig. Vi har lärt oss att dra ned rullgardinen i hytten, larma och sitta still. Det låter inte som så mycket. Men jag har repeterat rutinerna om och om igen. Hur jag drar ned rullgardinen. Gör ett anrop på radion. Sitter still. Tänk om det inte går? Det är svårt att veta hur man reagerar.

Gemenskapen i yrkeskåren är stark. Linnea Nilsson berättar om stödet som finns kollegor emellan.

– Det här är erfarenheter som vi alla delar. Kollegor ställer alltid upp när det behövs.

Resenärerna trängs på plattformen, ända ut till kanten. Ett fullastat tåg rullar in på T-centralen. Det är rusningstrafik. Snart är stockholmarna hemma vid middagsbordet. Tåget kommer att tas ur trafik och köras in i Rissnedepån. Johannes Genberg ska få sin efterlängtade matrast.

– Som förare har man tid för sig själv. Mellan stordåden i fantasin funderar jag ofta på hur jag ska agera om det sker en olycka. Jag är förberedd. Ju mer du hyschar om problemet desto sämre mår du när det väl inträffar. Det är en trist verklighet, men tyvärr något som är ofrånkomligt i vårt yrke, säger Johannes Genberg.

Han tror att problemen i grunden är svårlösta. Men önskar att folk i tunnelbanan vore mer försiktiga. Och framför allt medvetna om konsekvenserna.

– De flesta som blir överkörda överlever. Det är ingen snabb död. I stället blir de av med sina lemmar och får leva med invaliditet resten av livet.

Johannes Genberg har lyckligtvis inte behövt köra över någon. Även om det varit ohyggligt nära ett par gånger. I stället berättar han om en vän som råkat illa ut. Under arbetsträningen som skulle få honom tillbaka till arbetet hände det som inte fick hända. Ännu en olycka.

– Han mådde mycket dåligt och låg hemma. De gånger han väl lämnade lägen­heten var för att gå på rehabilitering, säger Johannes Genberg.

Till slut kopplade kroppen känslan att lämna lägenheten med att återvända till den där hemska platsen –  tunnelbanan. Så fort han gick hemifrån strejkade magen, berättar Johannes Genberg.

Företagshälsovården konstaterade att ­föraren var i behov av professionell psykisk hjälp. Han blev beviljad specialiserad terapi med ersättning från försäkringskassan i sex månader. Vården konstaterade att hans trauma gick att bota, men att han behövde minst ett år med specialiserad vård.

– Det gick inte försäkringskassan med på. Till slut blev han utförsäkrad. Han mår fort­farande dåligt och lämnar sällan lägenheten. Han föll mellan stolarna. Ingen ville ta ansvar för den långsiktiga rehabiliteringen. Det är så himla onödigt. Om han hade fått rätt hjälp hade han fungerat i dag, säger Johannes Genberg.

Han skrapar ur de sista nudlarna i sin matlåda och kollar på klockan.

– Då var det dags igen! Jag ska norrut mot Hjulsta.

Föraren som blir avlöst skojar med Johannes Genberg. I tunnelbanan är alla tjenis. Gemen­skapen är något alldeles speciellt.

– Tåg mot Hjulsta. Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984