Verktygslådan

Regina och kronofogden

Illustration: Jens Reuterberg

 Adressen var Hornsgatan 128. Regina föreställde sig byggnaden som i en svartvit film. Korridorer där man gick vilse på gungande golv och oändliga rader med dörrar bakom vilka kvävda skrik hördes. Här arbetade män i stärkkragar och svavelosande andedräkter. Filmen stängdes av när hon klev in genom glasdörren. Det fanns inget att frukta. Bostadsbolagets huvudkontor […]

 Adressen var Hornsgatan 128. Regina föreställde sig byggnaden som i en svartvit film. Korridorer där man gick vilse på gungande golv och oändliga rader med dörrar bakom vilka kvävda skrik hördes. Här arbetade män i stärkkragar och svavelosande andedräkter.

Filmen stängdes av när hon klev in genom glasdörren. Det fanns inget att frukta. Bostadsbolagets huvudkontor låg bara fem tunnelbanestationer hemifrån. Det var ingen främmande plats hon kommit till. Hon befann sig i sitt eget land och sin egen stad i ett vanligt stenhus befolkat av människor som pratade samma språk som hon själv. De som avgjorde hennes öde var hyggligt folk med söner och döttrar i skolan som också stekte pannkakor till middag trots att det inte var torsdag och lät ungarna spela dataspel trots att det inte var nyttigt. De var personer som skulle förstå henne. Hon var en skötsam ensamstående mor. Sådana som hon blev inte hemlösa. 

Ändå darrade rösten när hon framförde sitt ärende i receptionen.

– Har du avtalat om tid?

Regina skakade på huvudet. Kvinnan bakom disken knappade in några samtal, medan Regina satte sig på en stol.

– Alla handläggare sitter i sammanträde, sa receptionisten.
 

Därför att de håller på att bestämma vilka familjer som ska vräkas, tänkte Regina. Hon såg åter männen med stärkkragar framför sig. Listor och protokoll i högar på skrivbord av mahogny. Ödesmättade steg i korridorer. Dörrar som smällde igen. Den svartvita filmen började spelas upp för fullt. Regina såg Frankenstein, Dracula, King Kong, krigsflygplan, utbombade städer, soldater som hukade bakom  bilvrak och i söndersprängda hus. Kulsprutor som spottade bly, tjutande sirener, stridsvagnar.   Kvinnor och barn flydde längs rykande gator. Ingenstans att ta bo, ingenstans att ta vägen.

Herregud, jag måste lugna ner mig, tänkte hon och ryckte till sig gårdagens Metro ur pappers­korgen. 

Det gick en halvtimme innan receptionisten ropade på henne. Regina hade läst hela tidningen två gånger, men kom inte ihåg något av innehållet.
 

Hon satt i ett rum innanför ­receptionen tillsammans med en ung kvinna. Ett runt bord med ljus skiva, åtta stolar med stoppade sitsar. 

– Jaha? sa kvinnan.

Regina hade svårt att få fram ­orden. Hon stammade något om kronofogden och inkasso. Kommande inkomster. Eventuella löften om lån. Kanske.

Kvinnan såg varken ovänlig eller deltagande ut när hon lyssnade. Hon var varken vacker eller frånstötande. Regina mindes över huvud taget inte hur hon såg ut. 

En hand sträcktes fram och strax stod Regina på gatan. Samtalet hade tagit högst en kvart. Vad hade de pratat om?  Hon kom bara ihåg fragment. ”En viss tröghet i systemet”, hade kvinnan sagt. ”Brukade dra ut på tiden. Ordnar sig nog.”

Hon gick tillbaka mot tunnelbanan. Hörde sina egna steg mot trottoaren. Klick, klack, klick klack. Handläggarens sista ord ekade i bakhuvudet.

Klick, klack, klick, klack.

–  Om du inte  betalar hyran kan du inte bo kvar.

 
Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar