Krönika – Barnen funderar på könsbyte

Krönika
Jona Elings.

Man kanske inte berättar riktigt allt för sina barn. Det får finnas något filter mellan barnen och vuxenvärldens vansinne. Ibland säger jag ändå hur det faktiskt är. 

Stora tjejen som nyss börjat skolan kommer hem efter sin första utflykt med klassen, upprörd över att killarna kunnat stå och kissa i skogen medan hon själv behövde be fröken om hjälp för att inte pinka ner skorna. Då är det ju orimligt att undanhålla att vi har något mycket bättre: klitoris! ”Där det är extra skönt” säger jag. Hon vet precis.

Stora tjejen och lilla tjejen funderar på vad de ska bli när de blir stora. Brevbärare, pirat, frisör, busschaufför, kosmonaut: får man bara bli en sak mamma? Nej då man kan göra lite som man vill. 

Kille, jag ska bli kille, kommer den ena på. Det går inte, säger den andra. Och då lägger jag mig i och säger att man kan byta men inte förrän man är vuxen. 

Jag har öppnat en flodfördämning och inget annat en hel vecka efteråt handlar om något annat än könsbyte. Nya kompisar följer med hem från dagis och skola. Ganska snabbt förstår jag att det är för att höra mer om konsten att byta från tjej till kille eller tvärtom.

Kommer ni ihåg hur det var eller var det bara jag? Som drömde om att vara en kille när jag var liten och blev orättvist behandlad eller inte trodd på eller blev hindrad från att göra ­något roligt för att det inte ansågs passa mitt kön? Om jag bara vore en kille skulle jag minsann kunna… 

Döttrarna och deras kompisar funderar inte en enda gång i de banorna. En strikt biologisk analys dras upp. Det är bättre att stå och kissa än att sitta och kissa. Men man kan stå och kissa fast man är tjej men då rinner det ofta på benet. Klitta är bra att ha. Bröst är mjuka men kanske i ­vägen. Man kan mata bebisar med bröst. Mammor kan ha bebisar i magen (bra!). Ja, fast dom måste klämmas ut genom snippan sen (dåligt!). Hur syr man egentligen en snopp? Skägg måste man raka. Fast det är ganska fint. Men vasst.

Kön är visst bara en biologisk konstruktion och jag lämnas ganska ­häpen. Man kanske inte berättar riktigt allt för sin mamma. Som att hennes idéer om en social konstruktion är utdaterade. 

Och jag berättar faktiskt inte att man bara får byta kön om man opererar så att man aldrig kan få bli en förälder. Jag berättar inte heller vad en klitta gör med lönebeskedet eller för risken att utsättas för sexualiserat våld eller hur en snopp är räddningen från dubbelarbete och från preventivmedel som gör en tjock och okåt.  

Efter långt och noggrant övervägande vill ingen dotter byta, åtminstone inte just nu. Men då vet de heller inte vad jag vet. Eller så vet de det visst men planerar att stjälpa allt över ända en gång för alla. Hoppas de berättar när det är dags så att jag får vara med.