Under fredagsbönen den 24 februari vilade ett bedrägligt lugn över Kabuls folktomma gator. Dagen dessförinnan talade en svensk ideell organisations interna säkerhetsbriefing om överhängande risk för ”plundring, mord och anlagda bränder”, ett scenario som besannades när tusentals män på eftermiddagen strömmade ut ur huvudstadens berömda blå moské, Pul-e Khishti. Däck och bilar sattes i brand och afghansk polis attackerades med stenar och påkar. För första gången sedan protesterna tog sin början gick demonstranterna även till attack mot landsmän som anklagades för kollaboration med utländsk militär. En ung afghansk man som identifierades som anställd av USA fick enligt rapporter halsen avskuren, samtidigt som en passiv polisinsats försökte leda folkmassan ut ur centrala Kabul. På lördagen letade sig våldet till och med in på inrikesdepartementet – landets kanske mest välbevakade plats – där två amerikanska rådgivare sköts till döds i ett attentat som talibanerna senare tog på sig. I provinsen Kunduz i norra Afghanistan tog Läkare utan gränsers fältsjukhus samma dag emot 39 skottskadade demonstranter.
– De har haft fullt upp, konstaterar organisationens pressansvarige i Kabul, Olof Blomqvist.
De kravaller som den senaste veckan skakat landet, sedan det uppdagades att amerikanska soldater på flygbasen Bagram utanför Kabul försökt bränna exemplar av Koranen som beslagtagits från fångar, är de mest omfattande civila oroligheterna på flera år. Minst 30 har dödats. Och detta följer på ett 2011 som, sett till civila dödsoffer, blev krigets hittills blodigaste år.
Under Korankravallerna har slagordet ”Death to America!” ekat även inne i Afghanistans parlament. Sådan retorik är ovanlig i den folkvalda församlingen, men den pekar i en tydlig riktning: maktkampen inför Natos tillbakadragande har redan börjat. USA lämnar landet under 2014 och för den som hungrar efter inflytande gäller det att formera nya allianser. För den som främst vill se om sitt eget hus gäller det att positionera sig som tillräckligt radikal, för att inte bli en måltavla för exempelvis talibanerna i det maktvakuum som förväntas uppstå.
Alla har inte tillgång till en offentlig scen som parlamentets kammare. Alla kan inte svära sig fria genom utspel. USA:s insats har varit helt beroende av civila afghaners medverkan – som tolkar, rådgivare och som den manuella arbetskraft som krävs för att smörja ett krigsmaskineri. Dessa lämnas nu i hög utsträckning åt sitt öde.
– Jag kommer inte kunna stanna kvar. Alla vet att jag har jobbat åt amerikanerna, säger min tolk bedrövat.
Han hoppas att de tjänster han utfört ska belönas med ett uppehållstillstånd i USA. Men resten av familjen kommer också tvingas fly. Deras framtid är betydligt mer osäker, och de är långt ifrån ensamma.
Koranbränningen är ett sällsynt klantigt kulturellt klavertramp som väcker allmänhetens ilska, men demonstrationerna är inte bara publika vredesutbrott. Kärntrupperna är organiserade. I Kabul, en av världens hårdast militariserade städer, har talibanernas vita flaggor återigen vajat över gatorna.
Natos misslyckande att upprätthålla säkerheten på marken är totalt. När USA nu drar sig ur sitt längsta krig likställer många detta med att överlämna Afghanistan åt ett obarmhärtigt kaos.
