Vid Sundbybergs pendeltågsstation lyfter jag blicken från min bok och tittar ut över morgontrötta medpassagerare. En insikt kommer till mig. I snart två år har jag försökt förstå vad som är grejen med att vara folkhögskollärare.
Dagarna flyter ihop. Hjärnan spinner på högvarv för att tänka ut bra uppslag till lektionerna samtidigt som uppsatser ska läsas, arbetstidsavtal förhandlas och skoltrötta kursdeltagare peppas att kämpa på. Men ibland är det som att trådarna i huvudet nystas upp och man får syn på någonting där inne. Drivkraften. Glöden.
Den här gången är det boken i mitt knä som vidgar perspektiven. Jag läser Ottar och kärleken, Gunilla Thorgrens biografi om sexualupplysaren, feministen och syndikalisten Elise Ottesen-Jensen. Under 1900-talets första hälft vigde hon sitt liv åt kampen för kvinnors rätt till sina egna kroppar.
Ottar trotsade etablissemang och kvinnofientliga preventivmedelslagar och reste land och rike runt och föreläste för fattiga kvinnor och män om barnbegränsning. I en tid då kvinnor visste mycket lite om sin egen anatomi och i brist på skydd tvingades bära och föda barn efter barn var det en mycket radikal handling att hjälpa kvinnor att prova ut pessar. Såväl informationshäften om preventivmedel som abort kunde leda till fängelsestraff.
1933 grundades RFSU, av Ottar bland andra. Ganska snabbt resulterade deras arbete i att preventivmedelslagen skrotades. Långt senare, 1975, kom lagen om fri abort och kvinnor fick rent juridiskt rätten att själva fatta livsviktiga beslut om sina egna kroppar.
Vad har nu Ottar med mina lärarfunderingar att göra? Jo, när jag läser om hennes modiga och enträgna arbete påminns jag om att inga av de rättigheter vi har, varken som kvinnor, arbetare eller medborgare, har vi fått gratis. De var inte gåvor från överheten.
Många av de saker vi i dag lätt kan ta för givna, som åtta timmars arbetsdag, organisationsfrihet och daghem har någon annan vigt sitt liv åt att kämpa för. Historieböckerna berättar om våra landsfäder men glömmer ofta kvinnor som Ottar, hennes medsystrar och kamrater. De stred i en motvind som skapades av såväl socialdemokrater som högermän, och de stred med drömmen om ett bättre och mer jämlikt samhälle som drivkraft.
Det är det som är min drivkraft, som lärare. Att berätta dessa människors historia och få mina elever att inse hur mycket vi har att tacka tidigare generationers arbetare och aktivister för.
Men inte bara det. Jag vill också lära dem att slå vakt om rättigheterna. För utanför folkhögskolans trygga värld kryllar det av borgerliga politiker som samvetslöst försöker montera ner den välfärd som det tagit hundra år att bygga upp.
