En ny tid, en ny plats

Runt omkring Stockholms stadion pågår ett intensivt byggnadsarbete. Den gamla OS-arenan firar hundraårsjubileum och ett år av festliga friidrotts­arrangemang stundar. Men det är inte det enda. Året 2012 är också Djurgårdens IF:s sista säsong på ”Stadion”, som från 2013 blir en renodlad friidrottsarena. Klubben planerar för ett festligt farväl. På samma vis resonerar AIK, som spelar sin sista säsong på Råsunda. Säsongen avslutas mot Malmö FF, som AIK mötte i den allra första matchen för sjuttiofem år sedan. Söderstadion som stod färdig 1967 har sedan dess varit Hammarby IF:s fotbollsförenings hemmaarena. Den kom­mer, liksom Råsunda, att rivas för att ge plats åt annan bebyggelse.

– Jag hatar egentligen tanken på att flytta. Jag vet att det är önsketänkande och inte spelar någon roll nu, men om vi hade fått bygga om och bygga till platser på Råsunda som vi hade på förslag så hade det blivit en perfekt fotbollsarena, säger Gernas Basdas, AIK-supporter och aktiv i supporterföreningen Sol Invictus, som arbetar specifikt med läktararrangemang.

– Att spela på nya arenan med plats för 50 000, när vi snittar runt 15 000 per match, kommer att kännas som att se en division 1-match på Råsunda, säger han.

När startskottet ljöd för Stockholms­arenan i september 2010 kunde Ninna Engberg, vd för Stockholm Globe Arenas, berätta att ett femtiotal evenemangsdatum för 2013 redan var bokade. Flertalet var ”helt nya typer av evenemang som vi aldrig tidigare sett i Stockholm”, såsom bilsport och skidskytte i arenaformat. Likaså är den nya nationalarenan för fotboll i Solna, med det officiella namnet Swedbank Arena, byggd för att ta emot världsartister, konserter, internationella idrottsevenemang och landslagsspel med plats för upp till 65 000 åskådare.

Det finns en oro bland supportrar att inhysandet av fotbollen på icke fotbollsanpassade arenor, som de omöjligen kan fylla, kan få en negativ inverkan på den svenska fotbollskulturen. Från en läktarkultur med ståplats, sång och tifo såsom bengaler, konfetti, flaggor, banderoller med mera till en
”modern fotbollskultur” som i England, med höga priser och en sittande, tyst publik.

– Vi behöver en ny arena för att kunna ta emot alla som vill gå på matcherna, i dag är klacksektionen full på Söderstadion, säger Jacob Uddeholt, ordförande i Bajen Fans. 

Men skräckscenariot vore om Stockholmsarenan blir för fotbollen vad Globen blev för ishockeyn när den stod klar. Priserna höjdes, liksom säkerheten, och publiken försvann, tills spelet flyttade tillbaka till Hovet igen, menar han.

– Vi hade ett möte i somras med SGA som står för uppförandet av Stockholms­arenan, för att få dem att utveckla mer supportervänliga lösningar. Det har de nu gjort på flera sätt och det är bra.

Uttryck som ”Råsunda är vårt hem och vår borg” och ”Vårt hem är Sofia” (om Stockolms stadion), säger en del om hur viktiga hemmaarenorna är för lagens supportrar. Stockholms stadion var fotbollens nationalarena under många år och gav staden en fördel i kampen med Göteborg om att vara fotbollens huvudstad. Byggandet av Råsunda, en arena enbart för fotboll, har beskrivits som en symbol för fotbollens fortsatta expansion. Förra året låg publiksnittet för de tre klubbarna på mellan 9 000 och 15 000 åskådare per match. Det är varken det lägsta eller det högsta för svensk elitfotboll de senaste hundra åren. Men som jämförelse överstiger det vad en världsartist som Rihanna drog in i sålda biljetter under sitt senaste Sverigebesök, 11 700 sålda biljetter i Malmö och runt 13 000 i Stockholm (spelningarna ställdes för övrigt in i sista stund). 

– Det behövs tre mindre arenor i Stockholm. Idrott är en så stor del av folks liv, de arbetar ideellt och betalar mycket pengar. Det är något jag saknar i det här, att vi supportrar skulle fått agera remissinstans, säger Daniel Wilhelmsson, ordförande i AIK:s supporterförening Black Army. 

Dan Blomberg är ordförande i Järnkaminerna, Djurgårdens supporter­förening. Han har låtit beslutet att flytta till Söder sjunka in, även om han var mycket kritisk i början. Nu försöker han se det positiva med förändringen.

– Lokal förankring är jätteviktigt men det behöver inte betyda en stadsdel. Djurgården har spridda supportergrupper och vi ser vår lokal­förankring som Stockholm först och främst. Det där med anknytning till en särskild stadsdel är nog viktigast för Hammarby, sedan AIK och sist vi.

Det är en analys som verkar stämma. När AIK valde mellan de två nya arenorna fällde en omfattande undersökning bland medlemmar och sponsorer avgörandet, berättar AIK:s ordförande Göran Lööv. En AIK-flytt från Solna till Söder skulle ha inneburit ett så stort tapp i åskådarantal och sponsorer att Stockholmsarenan inte blev ett möjligt alternativ rent ekonomiskt. Gernas Basdas understryker det ytterligare.

– Vi hade kunnat spela på Stockholms­arenan till en lägre kostnad än på Swedbank Arena, men vi betalar hellre mer än att byta geografiskt läge, säger han.

Och uppfattningen att vara ett Stockholmslag först och främst till trots – det var inget glatt besked som Tommy Jacobson, Djurgårdens IF:s ordförande, gav sina medlemmar i december förra året när planerna på en egen arena lades på is. Det var slutet på många års arbete. Först föll förslaget om att bygga om Stockholms stadion, vars läktare inte uppfyller UEFA:s säkerhetsbestämmelser om fasta sittplatser. Därefter föll planen på en ny, egenfinansierad arena på Östermalms IP. Den senare väckte motstånd från andra intressen i den omfattningen att Tommy Jacobson beskrivit det som en risk att frågan skulle utvecklas till en ny ”Slussen”, det vill säga en segdragen stridsfråga för hela Stockholm. En potentiell situation som bara skulle komma att drabba Djurgården negativt. 

– Det är svårare i Stockholm med tre stora fotbollslag än i mindre kommuner, säger Tommy Jacobson på telefon några dagar senare.

– Vi tycker det hade varit bättre med två mindre arenor i stället för en överdimensionerad (en för DIF och en för Hammarby IF FF, reds. anm.). Men så finns det ju en konkurrens mellan Stockholm och Solna om den finaste arenan och det är ju mer än lovligt naivt om man tror att staden bygger en arena för två och en halv miljard för bara ett lag, säger han.

Att Hammarby skulle spela någon annanstans än på Stockholmsarenan vid Globen var också helt uteslutet.

– Vi kallar den för ”Nya Söderstadion” och härom dagen hörde jag en journalist som också kallade den så, säger Jacob Uddeholt, ordförande för Bajen Fans, när jag träffar honom utanför Globen. 

Namnändringen är ett försök att göra Stockholmsarenan till, i första hand, Hammarbys hemmaplan. En förbipasserande stan­nar och byter några ord.

– Han var med och tog initiativ till ”Defend Söderort”, om du har hört talas om det, säger Jacob.  

”Defend Söderort” är en kampslogan från en grupp Hammarbysupportrar som inte vill se Djurgården spela på den nya arenan. Tonläget är högt men Jacob Uddeholt menar att det är ett autonomt supporterinitiativ som ska ses symboliskt. Det är med andra ord varken ett initiativ från Bajen Fans eller lagets firma KGB. Ändå ser han en viss risk för bråk.

– Ja, jag tror att det. Till exempel om Djurgården spelar hemmamatch på nya arenan och Hammarby har en bortamatch samtidigt. Då sitter Bajensupportrar och följer matchen på tv på pubarna häromkring. Men det är ju mest firmarelaterat. Det är ingen allmän samhällsfara, säger han.

Djurgårdens supportrar har hittills lämnat yttringar som ”Defend Söderort” och ”Nya Söderstadion” utan svar. Något som Dan Blomberg med ett leende tror om möjligt irriterar vissa Hammarbyfans ännu mer. Han tror inte att det kommer bli stökigare.

– Jag är nog där oftare än många bajare för jag går mer än trettio gånger per år på Hovet, men det är klart att 99 procent av alla djurgårdare skulle föredra Östermalms IP eller Stockholms stadion, säger han. 

Att politiker bygger stora eventarenor för många miljarder kronor i stället för mindre och fotbollsanpassade arenor tror samtliga ordföranden handlar om pengar och prestige. Men kanske handlar det också en del om synen på fotbollen och fotbollskulturen, tror Dan Blomberg.

– Tyvärr beskrivs fotbollen i Stockholm ofta som ett problem. Trots att vi faktiskt genererar pengar till staden när vi spelar, särskilt vid derbyn. Vi bedriver socialt arbete och har en omfattande ungdomsverksamhet. Tifona till derbyna involverar hundra till tvåhundra ungdomar och tar en till två månader att förbereda. Det är den coolaste konsten sedan graffiti enligt min mening och en slags fritidsverksamhet. Men det hörs det inget om. I stället skickar polisen fakturor och skäller på supporterkulturen, säger han.

Politikernas okunskap och oförmåga att förstå fotbollskulturens sida av saken var inte minst tydligt i de mångåriga politiska tur­erna runt Djurgårdens IF:s förslag på en egen och egenfinansierad arena, som aldrig fick riktigt gehör. Dan Blomberg tycker därför inte överraskande att politikerna i Stockholm kommit lätt undan. Samtidigt tror han att det finns gott hopp om en förändring nu.

– Det är publiken och stämningen på matcherna som drar ny publik och det är mycket pengar investerade i de här stora arenorna. Det kommer inte gå att fortsätta beskriva fotbollen och supporterkulturen negativt om de samtidigt vill locka folk till fotbollsmatcherna, säger han.

Om några dagar ska han på ett möte med Canal+. De senaste åren har kanalen utan hänsyn till bokade supporterresor och hotell­nätter flyttat på bortamatcher som de velat för att passa sina egna behov.  

– Om de kunde sätta sig ned och planera bortamatcherna tillsammans med oss. Då skulle vi ha nått väldigt långt, säger han.

 Trots en regelbunden publik på flera tusen per match var det länge sedan Stockholm kämpade om titeln fotbollens huvudstad. I dag är ambitionen att bli Sveriges evenemangsstad och fotbollen är ett evenemang bland många andra. 

Ändå innebär flyttarna, AIK till Swedbank Arena och Djurgården och Hammarby till Stockholmsarenan, förbättrade ekonomiska villkor för klubbarna och möjligheten att öka sin publik. 

– Ja, nu är vi jätteglada över den nya arenan, säger Kent Hertzell, ordförande för Hammarby fotboll. Men som ekonom har jag svårt att se hur dessa två jättearenor i Stockholm ska kunna bära sig ekonomiskt, tillägger han.

För Djurgården och AIK lever drömmen om egna, fotbollsanpassade hemmaarenor kvar. AIK:s styrelse har lovat medlemmarna att utreda möjligheterna och en dialog finns med Sundbybergs kommun. Tills vidare kommer Black Army göra vad de kan för att skapa hemmakänsla på sin nya jättearena.

– Jag kommer inte kalla den nya arenan för Swedbank Arena. Det känns bara fel och håller inte i folkmun. Så vi får se. Kanske blir det Råsta stadion, för att den ligger intill Råstasjön, säger Daniel Wilhelmsson.

För Djurgårdens del kan Norra Djurgårdsstaden eventuellt erbjuda plats någon gång i framtiden. Samtal pågår redan med Stockholms kommun. Men innan flyttlassen går till tillfälliga hemvister och nya drömmar tar en mer konkret form har samtliga tre stockholmsklubbar ett klart mål för kommande säsong: att ta ett långt och festligt farväl.

 

Publicerad Uppdaterad
1 timme sedan
Amalthea Frantz, tidningen Arbetarens chefredaktör. Foto: Pontus Lundahl / TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vandelskravet kommer drabba de redan utsatta

Regeringen vill utvisa så många som möjligt. Ett nytt verktyg är det hårt kritiserade vandelskravet, som lär slå mot redan utsatta. Kvinnojourer har larmat länge, men ansvariga ministrar lyssnar inte och vill heller inte svara på Arbetarens frågor.

Många kvinnor vågar inte anmäla våld av rädsla för att bli utvisade, och oron bara ökar – så kan vi sammanfatta resultatet av Arbetarens granskning. Reportern Hanna Strömbom har pratat med kvinnojourer runt om i landet och med ett tiotal jurister med expertis inom området. 

Att inte utvisa offret borde vara en självklarhet. Just anhöriginvandrade kvinnor som utsätts för våld skulle kunna hjälpas av ett tillägg i utlänningslagen, men i stället väntar vandelsprövningar av förövare. I hur hög grad även anhöriga kommer utvisas är oklart.

Arbetaren har sökt ansvariga ministrar, som i vanlig ordning inte vill ställa upp på intervju. Därmed får läsarna inte svar på exempelvis frågan: ”Vad säger du till dem som inte vågar anmäla våldsbrott för att deras våldsverkare är densamma som den anhörig som de fått tillstånd för?”

Ska ”avlägsna utlänningar ur landet”

Vad som däremot är tydligt är att politiken är inriktad på att utvisa så många som möjligt. Det nya så kallade vandelskravet som regeringen presenterade den 24 mars har syftet att ”skapa större möjligheter att kunna avlägsna utlänningar ur landet”. 

Våld i nära relationer kan vara svårt att bevisa – det är en del av problematiken i att våga anmäla. Men allvarliga brott, som misshandel i relationer, har även tidigare kunnat leda till utvisning. Vandelskravet öppnar för helt nya, godtyckliga bedömningar. 

Marie Demker, professor i statsvetenskap, säger apropå våldsutsatta kvinnors situation att domstolarna knappast är glada över vad som komma skall: ”Det är svårt nog att tolka kriterierna i förhållande till de enskilda fallen, men nu ska man dessutom utveckla en egen praxis på de här ganska vaga grunderna.”

Vandel för arbetare – kontra arbetsköpare

Godtyckligt var ordet. Om du vandelprövas kan detta räknas in: om du har yttrat dig till stöd för våldsbejakande organisationer. Om du har fått enstaka böter. Om du har jobbat svart. En behändig mall att använda även för svenska medborgare med tiden, när makthavarna tycker att det passar.

Till bristande vandel ska även räknas att dra på sig skulder utan att ha för avsikt att betala dem. Tror någon att det kommer användas för att sätta dit alla arbetsköpare med miljoner i löneskulder? Knappast. Det är i stället en kamp som alltmer bedrivs av syndikalistiska arbetare inom bygg, städ, lantbruk med mera. 

Oftast är de migranter, och ofta hotas de med utvisning av sina arbetsköpare om de inte accepterar sina urusla villkor. På liknande sätt som de våldsutsatta kvinnorna hotas av sina män. 

På listan över hot kan nu arbetsköparna alltså snart lägga till: även om du har uppehållstillstånd kan du utvisas om det kommer fram att du jobbat svart. 

Fortsätter slå mot redan utsatta

Riktningen är tydlig: politiken vill ha ett land med lydiga, rädda invånare. Rädda för att bli arbetslösa, tjäna för lite för försörjningskravet, bli vräkta, bli vandelsprövade. Ett land med så få icke-vita som möjligt, som vår krönikör, advokaten Silas Aliki, skrev apropå de så kallade tonårsutvisningarna. Att även våldsutsatta kvinnor åker ur landet är tydligen inget problem. Tidöregeringens planerade migrationspolitik backas dessutom i många fall upp av Socialdemokraterna. 

Jag väljer att upprepa Silas Alikis slutsats:

”Om utvecklingen ska kunna vändas är det dags för oss alla att acceptera att de förslag som läggs inte syftar till ordning och reda. De konsekvenser som nu väcker starka känslor var nämligen förutsägbara – det påpekades av ett antal remissinstanser, som ignorerades. Den nuvarande politiken vill åstadkomma ett Sverige där det finns så få icke-vita människor som möjligt, och där de som inte kan utvisas lever med en ständig känsla av att vara oönskade och skräckslagna. Bara om vi förstår det kan vi formulera ett verkligt motstånd.”

Publicerad
7 dagar sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan

Greta och Alexandra: En svältande renkalv i garaget

Vårdagjämningen har passerat och vi har rest vidare! Hittills har vi besökt: 

Ett gäng platser längs röda tunnelbanelinjen i Stockholm, Gävle, Umeå och Vännäs, Murjek, Jokkmokk och Forshällan, Kiruna, Vittangi, Västerås, Örebro och Södertälje. 

Som ni märker är det än så länge bara möten från en bråkdel av dessa platser som hunnit ta plats i bloggen. Det kommer mera! 

Det publiceras också en hel del andra texter på Vad fan ska man göra-temat. Till exempel den första av Arbetarens Väljarintervjuer som finns att läsa här. Och min (Alexandras) analys av den årliga journalistiska genomklappningen i samband med Klimatpolitiska rådets rapport här.

SimmonÁilu i Forshällan: ”Jag har stridit för samisk folkrätt”

Nu till intervjun från Forshällan utanför Jokkmokk där vi fick sitta vid köksbordet hemma hos Julia och SimmonÁilu, tillsammans med dem och vännen Jannie, som bor i huset intill.

Innan vi slog oss ner hade vi fått hälsa på en renkalv – miesie på samiska – som fått ett tillfälligt hem i garaget. Han såg upp på oss med frågande, mörka ögon samtidigt som vi i vår tur såg på hur Jannie försåg honom med foder och klappade honom mellan hornen. Hon hade hittat honom i hjorden ett par veckor tidigare, utmärglad och skadad. Nu var hans bakben lindat och hon fick hjälpa honom både att ställa sig upp och lägga sig ner. Han åt och var i bättre skick än när hon tagit hem honom, men ännu var vägen lång för att få den lille frisk igen. Jannie var osäker på hur det skulle gå.

Inne i huset drack vi te, åt fruktsallad och jag frågade om de ville ge sin syn på det politiska läget i Sverige. SimmonÁilu tänkte på framtiden för hans och Julias snart tvåårige son, som låg och sov i rummet intill. 

– Jag har stridit för samisk folkrätt, för folkrättsliga frågor, hela mitt vuxna liv på olika sätt. Mot kapitalistiska intressen. Till exempel gruvdrift och skogsbruk som sliter sönder våra traditionella marker. Men när det kommer in ett fascistiskt parti i regeringsbildning, då sprider det sig nedåt i byråkratin. Ner i nämnder. Och nämnderna väljer tjänstemän och så vidare, sa han. 

– Det går kanske inte så fort men om det politiska klimatet fortsätter i fascistisk anda så kommer ju min son inte kanske ens strida för sin rätt att leva det traditionella livet som jag lever utan kanske sin rätt att ens leva. Det är jag genuint orolig för.

När SimmonÁilu tystnade tog Julia vid:

– Det är pengarna som styr allt i dag. Man kan inte längre kalla det demokrati när de som sitter i nämnder, i styrelser, i folkvalda plenumsalar… När de inte driver egna frågor utan frågor som de tror att de med pengar kommer gilla. Man har tappat bort demokratin och står inte upp för sina egna saker längre. Utan man står upp för andras rätt att expandera, sa hon.

– Varför är det så många som finner sig i det? Att fortsätta jaga mer pengar och makt. Varför jagar man någonting som är så destruktivt när det finns så mycket annat i livet som faktiskt är värt att leva för? Man missar hela poängen på något vis. 

Julia i Forshällan: ”Vi skulle kunna vara självförsörjande”

Både i Sverige som helhet, men också inom det samiska samhället, saknas ofta tron på att det går att förändra på djupet, resonerade Julia.

– Vi har skogar, vi har färskvatten, vi skulle kunna vara självförsörjande och ha ett fullt fungerande samhälle. Men ändå så väljer vi till exempel att först exportera el för att sedan importera den dyrare – för att någon ska få en vinst. Vi väljer att vara en del i ett destruktivt kapitalistiskt system och vi lär oss i skolorna att det här är sättet att leva. Men vem är det som bestämmer det? Hur blev det så? Det känns som att vi har gått vilse, sa hon. 

– Inte ens i det samiska samhället pratar man för våra rättigheter, för vad vi vill. Utan redan från början börjar man blanda ihop det med vad andra vill. Man ska ta hänsyn till skogsindustrin, man ska ta hänsyn till företagarna, man ska ta hänsyn till vad jägarna säger… Redan innan vi ens har fått säga vad vi vill, så börjar vi berätta hur vi ska kunna anpassa oss. Och då har man stängt alla möjligheter till något nytt. Vi får inte ens drömma om ett eget samhälle utifrån våra förutsättningar. 

Ett barnskrik avbröt oss för en stund. Medan föräldrarna hjälptes åt att få familjens yngsta att somna om, tog vi mer fruktsallad. När alla var tillbaka igen talade vi om motståndskraft, resiliens. 

I höstas kunde min tidigare kollega Peter Alestig rapportera att nästan alla länsstyrelser hade skrotat arbetet med att rusta Sverige för värre översvämningar, skred och ras. Men vid sidan av myndigheternas arbete finns också annat som kan vara avgörande för att vi ska vara redo för det som kommer. Och här finns mycket att lära från urfolken.

Jannie:

– Som samer kan vi tycka olika men vi kommer ändå lyssna på varandra. Du har chans att övertyga mig till en annan åsikt för vi har ett gemensamt mål: Vi bryr oss om vad renen behöver. Jag är beredd att ändra mig om du har en bättre idé. Den flexibiliteten finns i renskötseln och den förmågan har vi därför också i andra frågor.

”Ingen majoritetsregering skulle vakta mina frågor”

Det här är ett sätt att hålla ihop och utvecklas tillsammans, beskrev Jannie och pekade på hur något motsvarande saknas i den svenska majoritetskulturen.

– Folk känner ju inte sina grannar. Du har ju inte ens ett community med dem som du ser varje dag. På så sätt är motståndskraften en helt annan i den samiska befolkningen.

Jag vände mig till SimmonÁilu igen. Det kändes som att vi inte var helt klara med hans oro inför sonens framtid. 

Kan du vara mer konkret, vad är det du är orolig för?

– Oavsett vilken regeringsbildning som sker, så tillhör jag en minoritet i en minoritet. Jag är renskötande same. Som same är man minoritet och som renskötare är man minoritet av en minoritet. Så det finns ingen majoritetsregering som någonsin skulle vakta mina frågor, så att säga, sa han. 

– Om man går då till risken för nästa generation. När fascismen får allt större spridning i samhället så kommer det inte bara handla om land, utan då… Ja, det är ju bara fantisera utifrån när fascismen senast var fullt aktiv.

Så mörkt får vi avsluta rapporteringen från samtalet i köket i Forshällan och återkommer från en annan ort i nästa inlägg. 

På temat tungt, förresten: Efter att vi lämnat Sàpmi kom det sorgliga beskedet att kalven, miesie, inte klarade sig. Jannie skrev själv på sin Instagram:

“Gæjtoe för allt du var.

För allt du lärt mig.

För att du kom till just mig.

För allt du visade.

För allt gos.

För all glädje.

Miesie lärde mig att kommunicera på ett djupare plan.

Han lärde mig, gav mig kunskap på andra frekvenser.”

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå
Timmerbilar och tåg hindrades från att ta sig in till SCA:s massafabrik i Timrå på onsdagsmorgonen. Foto: Christofer Kebbon

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

En blockad inleddes under onsdagsmorgonen mot skogsbolaget SCA:s massafabrik Östrand i Timrå. Bakom aktionen låg klimataktivister från nätverket Skogsuppropet.

– SCA är värst i klassen, säger Skogsuppropets talesperson Alva Danielsson i ett mejl till Arbetaren.

Blockaden, där aktivisterna bland annat kedjade fast sig vid järnvägsspår och grindar, är en del i Skogsuppropets pågående kampanj mot skogsjätten SCA som trots hård kritik fortsätter att avverka Sveriges sista naturskogar.

Skogsstyrelsen: Avverkningen av naturskogar måste upphöra

Nyligen släpptes en rapport från Skogsstyrelsen som visar att avverkningen av naturskogar omedelbart måste upphöra. Trots det har avverkningstakten i Sverige tvärt om fyrdubblats. Vilket fått miljöorganisationer att rasa.

– I enlighet med Skogsstyrelsens senaste rapport kräver vi att all avverkning av de sista naturskogarna upphör. I stället behöver vi skydda det som ännu finns kvar, och titta på hur vi kan restaurera det som redan förstörts, säger Alva Danielsson.

Polis som kallades till platsen begärde ett stopp för all tågtrafik i området där aktivisterna kedjat fast sig. Stoppet hävdes dock vid 10-tiden på förmiddagen. Enligt Sundsvalls Tidning upplöste aktivisterna själva blockaden och de som låst fast sig ska ha förhörts av polis på plats innan de senare släpptes.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Det här är Jesper Lundbys första veckovers i Arbetaren. Foto: TT, montage: Arbetaren

Veckovers: Kris i befolknings­frågan

Skicka en som jobbar på äldreboende
till Afghanistan och dom rättroende.

Skicka en sjuksyrra, som betalar skatt,
från kirurgen till Somalia över en natt.

Skicka en personlig assistent
till arbetslöshet i Tasjkent.

Skicka en distrikta, innan hon flyr igen,
till etnisk förföljelse i Syrien.

Vi skulle en Örebro-undersköterska utvisa,
men Rickard hann före oss till Risbergska.

Skicka en sjukhuskock som kom hit som barn
från Gävle till mullorna som styr Iran.

Skicka polisen till Falu lasarett
för att gripa en som röntgar skelett.

Ja arrestera hela jävla hemtjänsten
och sparka dom ända till gränsen.

Pengarna vi ålagt vårdsektorn att bespara
ger vi Bert Karlsson och Ahmed al-Sharaa.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) menar att föräldrar behöver se till att deras barn får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” Foto: Wikimedia commons, Fredrik Sandberg/TT, Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Barnens skärmtid är en klassfråga

Debatten kring skärmtid kretsar i princip enbart kring barn och ungas välmående. Och naturligtvis är ungas hälsa – både fysisk och psykisk – otroligt viktig. Men skärmtid kan inte reduceras till blått ljus, gamnacke, övervikt eller skadligt innehåll, det är långt mer komplext än så, menar Magnus Johansson, doktor i medie- och kommunikationsvetenskap.

I debatterna kring skärmtid saknas ofta familjers vardagsliv, och om det någon gång syns, är det via olika experter eller föräldrainfluencers. Det är inte ovanligt att den grå, trista och rutinfyllda vardagen får ge massmedial plats åt större strukturella frågor som klimathotet eller ekonomiska kriser. Och oftast med all rätt. Men en förståelse för vardagens dynamiska, ojämlika och konfliktfyllda dimensioner ger också ökade insikter i hur vi kan ge bredd åt många debatter, inte minst de som kretsar kring familjelivet. Skärmtid – detta omdiskuterade, problematiska och kritiserade begrepp – speglar kanske detta mer än något annat nutida fenomen.

Jag har under många år forskat på skärmtid och familjeliv, och har sett återkommande mönster hos många föräldrar. Många menar att de diskussioner som förs och de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten har lagt fram är mycket svåra att följa och förhålla sig till. En pappa som jag intervjuade för min avhandling slog fast att dessa uppmaningar i princip är omöjliga i, vad han kallade, ”en normal familj”. Familjelivet är ingen enkel sak, att sätta regler och utveckla nya rutiner är både svårt och känslomässigt uttömmande.

Klassperspektivet är avgörande, men saknas

Magnus Johansson är doktor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Han forskar främst på moraliska perspektiv på medier, bland annat kring föräldraskap, vardagsliv och medieanvändningFoto: Sara Larsson

Skärmtidsdebatten utgår i princip alltid från denna ”normala” familj, där två föräldrar kan hjälpas åt med vardagens skärmtidskontroller, och har kunskap, tid och energi nog för att försöka följa alla rekommendationer.

Det är här klassfrågan blir påtaglig.

Alla föräldrar har inte den tid och energi som krävs för att ständigt kontrollera barnens skärmtid och se till att alla expertråd följs. För många är andra saker viktigare, och de kämpar för att ens hinna vara hemma och umgås med sina barn.

När socialminister Jakob Forssmed (KD) deklarerar att föräldrar behöver se till att deras barn under dygnets 24 timmar får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” låter det självklart helt naturligt. Det är ingen tvekan om att det för Forssmed är skärmtiden som äter upp all denna viktiga tid.

Vad räknas som gemenskap?

Vad som saknas i debatten är en förståelse för alla de föräldrar som exempelvis kämpar med obekväma arbetstider. Hur ska de orka räkna och kontrollera de timmar och minuter som deras barn tillbringar framför skärmar? För att inte tala om vad de lägger denna tid på, all skärmtid är ju långt ifrån jämlik. Det borde snarare handla om skärmtider, i plural, för att förstå alla de praktiker, teknologier och innehåll som åsyftas med begreppet.

Insatserna fokuserar i dagsläget på kontroller och förbud, kanske speciellt när det kommer till sociala medier. Men det finns andra alternativ. Exempelvis diskuteras aldrig arbetstidsförkortning som alternativ till en ökning av barns sociala och fysiska aktiviteter. Kortare och mindre uttömmande arbetsdagar skulle bidra till att många fler föräldrar kunde vara mer närvarande i sina barns vardag. Detta skulle i sin tur även leda till ökad jämlikhet mellan olika familjers förmåga att följa råd och rekommendationer.

Nu krävs i stället andra taktiker för att göra skärmtiden mindre laddad och skamfylld. Skärmtid kan också vara att tillbringa tid tillsammans, att föräldrar och barn får tid att sitta nära varandra och använda skärmarna ihop. Det är sällan detta räknas som det Forssmed kallar ”gemenskap”. En ensamstående mamma jag intervjuat lade fram just dessa stunder som några av de mest värdefulla som hon hann tillbringa med sin dotter. En typ av skärmtid som är motsatsen till den tidsätande och störande.

”Skärmtid” är ett otillräckligt begrepp

Att skärmtiden dessutom ska kontrolleras av föräldrarna lägger ett enormt ansvar på individen. Bara detta riskerar att skapa mycket onödig stress, något som medievetarna Helena Sandberg, Ulrika Sjöberg och Ebba Sundin ständigt påpekat i sin forskning. Lösningarna påstås av experter – och nu också av politiken – finnas nära till hands, men föräldrarna själva måste sjösätta dem. Om det inte fungerar? Då är det föräldrarna som lämnas med känslor av otillräcklighet, skam och skuld.

Det finns många aspekter som borde tas upp i debatten kring skärmtid, bara en sån sak som att vi har ”naturaliserat” begreppet, vilket har kritiserats av många medie- och kommunikationsvetare. Skärmtid är helt enkelt allt och ingenting. Det är alldeles för brett för en meningsfull användning. För många föräldrar har det blivit synonymt med skam- och skuldkänslor. Hanteringen av familjens skärmtid har på många sätt blivit en måttstock för vad det innebär att vara en ”god” förälder på 2020-talet.

Detta är på många sätt en klassfråga som vi måste våga diskutera, men utan skuldbeläggande och pekpinnar. För många är vardagen svår nog att navigera som den är.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Beirut Libanon bombas av Israel
Räddningsarbete i centrala Beirut efter ytterligare en israelisk attack förra veckan. Foto: Hussein Malla/TT

Oxfam: Israeliska krigsbrott i Libanon


De israeliska attackerna mot Libanon kan utgöra krigsbrott. Det menar den internationellt ansedda hjälporganisationen Oxfam som i en ny analys pekar på hur vattenanläggningar och andra föremål som är avgörande för civilbefolkningens överlevnad förstörts av Israel den senaste tiden.

Oxfam skriver i sin nya analys om hur de befarar att Israel har en militär plan för att förstöra infrastrukturen för vatten i Libanon. I ett pressmeddelande rapporterar hjälporganisationen att flera platser som redan tidigare attackerats av den israeliska militären men sedan lagats nu förstörts igen. Något som kan innebära krigsbrott enligt Genevekonventionerna, skriver Oxfam.

– Det är tydligt att de israeliska styrkorna upprepar samma mönster i Libanon som de gjorde i Gaza. De attackerar civila, kritisk civil infrastruktur, räddningstjänstpersonal – inklusive 12 sjukvårdare som dödades i en enda attack – och hjälparbetare. De syftar till att maximera störningar och rädsla bland befolkningen, samtidigt som de ignorerar internationell rätt, säger Bachir Ayoub, Oxfam Libanons landchef i ett uttalande på tisdagen.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte
som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon av stolthet och glädje. Foto: Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

L-ledaren: ”Ingen ska längre kunna påstå att SD är mer anti­­demokratiska än vi”

Efter ett kaotiskt landsmöte via videolänk har Liberalerna beslutat att partiledaren Mohama Simonsson får förnyat förtroende. 95 av 177 röstande ombud valde Simonsson hellre än att rösta på ingen alls. ”Vi går stärkta ur det här”, kommenterar partiledaren, som nu anser sig ha bevisat sin viktigaste talepunkt – att SD inte längre kan ses som mer antidemokratiska än L.

Fram till för några år sedan betecknade Liberalerna genomgående Sverigedemokraterna som ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt och antidemokratiskt parti. Fientligheten har varit ömsesidig – Liberalerna har varit ett av de mest avskydda partierna bland Sverigedemokraternas väljare. Sedan Liberalerna efter förra valet fattade det modiga beslutet att sätta sig i regeringen medan SD står kvar utanför, med det enda förbehållet att SD fritt får diktera regeringens politik, har Liberalernas inställning till partiet gradvis mjuknat. Men en punkt har man behållit: SD ska inte få bli regeringsparti. L:s landsmöte i november förra året slog fast det som en ”röd linje”.

Sedan dess har oceaner av tid – närmare bestämt lite drygt ett kvartal – förflutit, och partiledaren Mohama Simonsson kunde därför inte rimligen anse sig bunden av de egna medlemmarnas beslut längre. Den 13 mars slängde hon sig i SD-ledaren Jimmiej Ihågesons armar och presenterade ett avtal mellan L och partiet.

All debatt i sakfrågan förbjuden

När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon alltjämt av stolthet och glädje.

– Vi går stärkta ur det här. Fatta att jag skrivit historia, skrattar hon. Tänk, en gång i tiden kallade man till landsmöte månader i förväg och sedan förväntades partiledaren följa vad ombuden där kom fram till. Nu fattade jag ett beslut som gick tvärt emot senaste landsmötet på en pisskvart, sedan fick ombuden nio dagar på sig att koppla upp sig på nätet, och där fick de valet att klubba igenom att ha mig kvar och svälja mitt SD-positiva beslut i ett stycke eller dra något gammalt över sig.

Det nya landsmötet blev trots det utdraget. Efter tre och en halv timma hade man lyckats besluta att mötet trots allt skulle anses behörigen utlyst, och efter ytterligare en tid lyckades man fastställa dagordningen.

Efter drygt fyra timmar kunde den enda beslutspunkten avhandlas – att välja om Mohama Simonsson utan motkandidat.

– Som tur är var all debatt i sakfrågan förbjuden, skrockar Simonsson. Annars hade vi väl suttit kvar på
Teams fram till valdagen i september.

Revidera vallagen inför riksdagsvalet

Vad är det som gör det här beslutet historiskt?

– Du måste försöka se det från mitt perspektiv. Jag har gjort ett nummer av att klyftan mellan oss och SD hela tiden krympt, men de där gamla elevrådsordförandena och petimätrarna runtom i partiet har inte kunnat se det. ”Nog för att vi numera driver SD:s migrations- och rättspolitik”, har de sagt, ”men det är ändå en stor skillnad mellan oss och ett parti som står på helt antidemokratisk grund”. ”Är det?” har jag svarat. Nu tror jag ingen längre tvivlar på att den skillnaden är utraderad. Djingis Khans yassa byggde fanimej på en mer demokratisk ordning än den Liberalerna har i dag.

Frågan många ställer sig är ändå om Liberalernas kursändring är tillräcklig för att partiet ska klara av att hålla sig kvar i riksdagen. Men Simonsson är hoppfull.

– Nästa steg är att få till ett par revideringar av vallagen så att riksdagsvalet i september följer samma valtekniska modell som Liberalernas landsmöte. Man ska kunna rösta på mig och Liberalerna eller annars lägga ner sin röst. Då spelar det ingen roll om vi bara får 2,2 procent av rösterna, vi kommer hela vägen till regeringen ändå…

Ursprungsförlaget var att undvika rösträkning.

Ja, på tal om det var det i slutändan bara 95 av 177 L-ombud som röstade för att ha dig kvar som partiledare på landsmötet…

– Ja, att de tillät den där skiten är det enda som grämer mig en smula i dag. Ursprungsförlaget var ju att beslutet skulle tas med acklamation, alltså att det inte ens skulle bli någon rösträkning. Men så var det någon folkskolelärarinna i Knäckebrohult med på mötet som tyckte att ombuden skulle få chans att avstå från att rösta på mig också, och det gick igenom. Inte för att det kunde gjort någon skillnad i praktiken, men det gör ju att jag i slutänden inte nådde upp till Lille Fars bästa siffror.

Lille Far…?

– Ja, det är en cool gammal georgisk-rysk politiker som jag har på väggen här sedan vi slängde ut den där gamla målningen av Bertil Ohlin. Han georgiern hade heller ingenting emot långa möten, så länge slutresultatet blev som han ville. Enligt sin privatsekreterare ska han vid ett tillfälle ha sagt ”Det är helt oviktigt hur folk röstar, det viktiga är vem som räknar rösterna”. Han måste fan ha varit liberal.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om hur de folkvalda fortsätter att elda på den skenande klimatkrisen. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

”Det viktigaste att berätta är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.” Alexandra Urisman Otto om Klimatpolitiska rådets rapport och journalistikens oförmåga att ge hela bilden.

Regeringen sågades som vanligt av Klimatpolitiska rådet och av någon anledning fick lanseringen av rådets årliga rapport mig att tänka på flera av väljarna som Greta Thunberg och jag har mött hittills under den Sverige-resa vi gör inför valet.

”Var hittar man pålitlig information om det som händer just nu?” har många frågat sig. ”Hur ska jag kunna bilda mig en uppfattning om det politiska läget under valåret, när det är så mycket lögner och pajkastning?”

Vi lever i en obehaglig tid. Vid sidan av den svenska kontexten med spädbarnsutvisningar och fängelsedräkter i barnstorlek, så skakar marken under fötterna på människor i stora delar av världen. Det verkar som att vi nu har normaliserat massmord på barn. Se bara på Israels folkmord i Gaza med över 20 000 dödade barn – eller hur samma militär nu har ihjäl i genomsnitt åtta barn varje dag i Libanon. Och se på hur våra folkvalda rycker på axlarna och därefter fortsätter att elda på den skenande klimatkris som leder mänskligheten ut ur det som forskare kallar för livets korridor. 

Journalistiken måste tala klarspråk om klimatpolitiken

I en sådan tid är oberoende, neutral journalistik livsavgörande. Men vad är neutralt i den här tiden? Låt oss ta klimatjournalistiken som exempel: Redan 2018 sade FN:s klimatpanel att det som skulle krävas för att undvika krisens allra värsta konsekvenser var ”mycket snabba, långtgående, och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen”. I princip en global revolution, alltså.

Precis som när pandemin över en natt förändrade vårt sätt att rapportera, behöver redaktionerna kliva in i den krissituation vi alla befinner oss i och rapportera med klimatkrisen som utgångspunkt. Det sker inte. 

Och det var nog därför jag i dag kom att tänka på alla de där väljarna vi har mött hittills och på deras känsla av att inte ha tillgång till den information de behöver för att kunna fatta informerade, demokratiska beslut. För när de svenska redaktionerna på torsdagen rapporterade om Klimatpolitiska rådets rapport såg det ut precis som vanligt – olika varianter på att ”regeringens politik gör att Sverige inte klarar klimatmålen”. 

Men det allra viktigaste att berätta – tycker i alla fall jag – är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.

Sveriges mål otillräckliga – klimatkrisen eskalerar

I verkligheten eskalerar klimatkrisen och det sker oåterkalleliga förändringar i planetens livsuppehållande system. Men i ”det klimatpolitiska ramverket” har Sverige till år 2045 på sig att nå hittepå-målet ”netto noll” som innebär att vi får fortsätta släppa ut enorma mängder växthusgaser också efter slutåret.

De svenska klimatmålen omfattar dessutom bara fossila utsläpp inom Sveriges gränser och exkluderar bland annat konsumtionsutsläpp för sådant som vi använder här men som tillverkas utomlands, internationella flyg- och fartygsutsläpp och utsläpp från biobränslen. Målen bortser också helt ifrån den centrala rättviseprincipen i Parisavtalet som innebär att rika länder som Sverige måste gå före. 

Det är känt sedan länge att vare sig den nuvarande eller tidigare regeringar har drivit politik som leder till att Sverige ”klarar klimatmålen”. Men om vi som journalister vill ge väljarna underlag nog att förstå vidden av den kris vi alla befinner oss i, måste vi börja med att tala klarspråk. I fallet Sveriges klimatmål innebär det att berätta för läsare, tittare och lyssnare att även om vi plötsligt magiskt skulle klara dem, så vore det ett monumentalt misslyckande.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Grovsnusmumriken tittar på en tv-skärm där Mohamsson kramar en gris-Jimmie Åkesson och säger: Visste att liberalerna är för tidelag, men att gå såhär långt
Apropå en presskonferens. Bild: Kattis M

Grovsnusmumriken tittar på Tidölag i tv

Grovsnusmumriken trodde att han hade sett det mesta, men …

Fotnot: Det var 2015 som Liberala ungdomsförbundets kongress röstade för att riva upp lagen som förbjuder sex med djur. Annars är det ofta Centerpartiet som har förknippats med tidelag.

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad