Min farmors tatueringar tränger in i ännu en av de undanskymda historie­bitarna som få vill kännas vid. Den visar upp ytterligare en skymt av oförklarligt grymma mänskliga handlingar. Ogräsminnen som poppar upp mitt i civilisationen som irriterande skavsår. Som inte alla vill minnas. Som få vill prata om. 

Rädsla, irritation och ovilja framkommer tydligt i Suzanne Khardalians dokumentär när hon intervjuar sina släktingar om vad som egentligen hände med hennes farmor och alla andra armenier som fick se sina män, bröder, söner och fäder slaktas och sina fruar, mödrar, systrar, döttrar tillfångatas, våldtas och bestulna på allt. Suzanne Khardalian beskriver sin farmor som tillfångatogs under sin flykt från turkarna.

– Hennes själ var stulen. Hon födde flera barn, men kunde aldrig ge kärlek. Hon var ett vandrande lik som levde med sin sons familj i Beirut. Häcklad och förlöjligad. Hon undveks av sin närmaste familj. De som borde stått hennes hjärta nära.

Det är inte svårt att förstå hur Suzanne Khardalian brottats med dessa minnen och ickeminnen av sin farmor. Hon minns bara att hennes farmor tilltalat henne en enda gång i vänliga ordalag. En enda gång. Varför var hon så arg? Varför tyckte hon inte om sina nära? Varför pratade hon aldrig med någon om sitt liv, och varför hade hon så hemska märken i sitt ansikte och på sina händer? De tatuerade armeniskorna var märkta för livet av sina förövare. De skulle aldrig få en chans att glömma.

Vad har dessa kvinnor för historia att berätta?

– Det var svårt med finansieringen till detta projekt, berättar Suzanne Khardalian i dag. 

– ”Våldtäkt? Vad är det speciella med det?” kunde de tilltänkta manliga finansiärerna på Europas olika tv-stationer fråga. Männen, för det var oftast män jag förhandlade med, har svårt att se den kvinnliga styrkan och svårt att ta in hur våldtäkt systematiskt använts, och används i krigsföring. De ser inte dessa kvinnor som tiger sig igenom smärtan. Kvinnor som vill överleva. Kvinnor som sedan ska föda nya barn, återskapa livet, förnya hoppet.

Hemma hos Suzanne Khardalian dignar bokhyllorna av titlar av vari­erande karaktär. En bok om Olof Palme sida vid sida med Keith Richards biografi. Här finns också ­Orhan Pamuk och dagsaktuella Stockholmsthrillers. Växterna, en prunkande amaryllis, ökenkaktusar och skira orkidéer.  

I arbetsrummet får vi se bilder av hennes farmor. Den ständigt arga. Som inte var främmande för att ryta åt de fem barnbarnen, ”Jag hatar er flickor”.

– Jag förstod aldrig vad hon varit med om. Jag såg bara hennes hat. Hon pratade aldrig, allra minst med oss barn. Hon som var ett levande bevis på vad som gjorts mot mitt folk.

Det var Suzanne Khardalians mamma som till slut avslöjade vad som hänt deras farmor. Motvilligt. Hon skämdes. Hon skämdes ända in i filmsalongen när filmen skulle premiärvisas. 

– Fast sedan var hon glad. När hon såg publikens reaktioner. Att de inte förmedlade skuld. Kanske mer vrede över sin okunskap: ”Vi visste ingenting. Varför?”.

Tanken på att göra en film om sin farmor föddes kanske redan när Suzanne Khardalian träffade sin svenske man, filmaren PeÅ Holmquist, när hon jobbade som journalist i Paris. Han var också intresserad av det armeniska folkets historia. 

– Min släkts egen historia hade jag medvetet försummat, inte velat se. Nu först, efter att ha sett så många filmer om folkmordet, insåg jag hur det hade färgat oss alla. Tre generationer föräldralösa barn har jag i min släkt. Min farfar växte upp på gatan. Han hade elva syskon, ingen av de andra överlevde flykten. Farmor hade två syskon som försvann spårlöst. Min mormor dog när min mamma var två år. Farfar hade fostrats efter devisen ”Möt våld med våld annars dör du” Det fanns inga vuxna och inga moraliska värderingar alls. 

Vad ger det för ärr?

– Min pappa kunde aldrig visa kärlek. Men jag har bara små egna minnesfragment. Det stora jag egentligen minns av min barndom var hur de pumpade in i mig vikten av utbildning. Utbildning, utbildning. Så nu har jag en master i biologi.

– När man är född i exil blir utbildning det allra viktigaste ledordet. Det är viktigt att välja ett yrke där man klarar sig var man än i världen befinner sig. Att bli läkare eller tandläkare är exempel på trygga yrken för en flykting. 

Suzanne Khardalian berättar att hon fortfarande lever med känslan av utanförskap, fast hon bott i Sverige sedan 1987, att en dag blir hon bortkörd. En känsla av att vara jagad. Att vara på flykt, likt generationer innan.

– Fast jag börjar faktiskt inse att jag har rötter nu, jag har en svensk dotter som säger att hon inte vill bo någon annanstans än i Sverige.

I filmen vandrar hon på Beiruts gator dit hennes farmor kommit, och ofrivilligt blivit en del av det rotsystem där Suzanne Khardalian nu hämtar sina minnen och blodsband. Där hon går omkring och tänker på sin barndom. Hon talar med sina systrar och sin mamma. De gråter. Varför lät de farmor vara så olycklig? Varför förstod de inte? Men hur skulle de kunna förstå? Ingen talade ju om det onämnbara. Att farmor blev bortrövad, våldtagen och troligen levde långa tider som prostituerad i sitt nya hemland, dit de flytt. Men det var nog inte bara skam. Det gör ont att tala om andras smärta, så ont att man inte vill säga orden högt.  

Och när vi väl träffas för att tala om filmen utmynnar samtalet snabbt i en diskussion, eller snarare lektion om vad som hänt hennes armeniska folk. 

– Det handlar inte bara om att döda ett folk utan att radera ut en hel kultur. En del av mänskligheten. Språket är också ett offer för folkmordet. Och maten. Allt håller bara på att försvinna. Ingen kommer att kunna läsa gamla armeniska texter i framtiden. Alla nyanser av armenisk kultur dör ut.      

Det Suzanne Khardalian ser i dag omkring sig är att allt ligger tystat, oavslutat. Turkiet har inte erkänt sina övergrepp, så allt ligger fortfarande som ett öppet svidande sår. Ingen nämner vad som hänt armenierna. Och i dag saknar Turkiet styrka att ta ansvar för sin historia. Hon minns när hon blev intervjuad i Svenska Dagbladets artikelserie ”Folkmord som arv” så visade det sig att tidningen hade problem att publicera det, man ville inte se det som ett folkmord utan mer som en olycklig händelse, som en bilolycka ungefär. Artikelns innehåll blev plötsligt ett lite för hett politiskt ställningstagande. Suzanne Khardalian var rasande. 

– Vem ska få bestämma vad vi ska kalla folkmord? Vilka historikers pennor ska berätta för framtiden vad som skett? Här handlade det om att tömma ett helt geografiskt område på dess befolkning och gifta sig med deras barn. En man kunde utrota en hel släkt och sedan ta dottern till sin fru. Är inte det folkmord? 

Filmen är ändå väldigt vacker. Den andas kärlek till vår jord, till förfäder och till framtiden. Det är dags att sätta punkt för skammen, för arvet, för gömda minnen. Det känns hoppfullt.