Jag var långt uppe på min högerkant när jag såg en hög boll komma seglande mot mig. Jag tog ned den på bröstet och sprang framåt. De två backarna sprang emot mig, men jag rundade dem, fintade högerskott mot målvakten och lade sedan bollen i mål vid vänstra stolpen. Därmed hade vi i Sigtuna pojklag vunnit borta mot Almunge med 2–1. Jag var 13 år och hade nått kulmen på min karriär som fotbollspelare, det var alltså snart 50 år sedan och jag minns det som igår: den vilda glädjen och den berusande känslan av oövervinnerlighet.
En världsspelare som Zlatan Ibrahimović har naturligtvis känt det så många gånger och dessa ögonblick skildras också i boken som han skrivit med hjälp av författaren David Lagercrantz. Ändå är det påfallande hur nyktert och sakligt han ser på sina ibland makalösa prestationer på planen.
Ibrahimović vet förvisso sitt värde, han är kaxig och viker sig inte för någon, men han låter aldrig sina framgångar stiga sig åt huvudet. Eller som han själv uttrycker det: ”Man kan ta en kille från Rosengård, men man kan aldrig ta Rosengård från en kille.”
Berättelsen om hur strulputten från Sveriges mest förtalade miljonprogramsområde med hjälp av järnvilja, unik talang och träning, träning, träning blev en av världens bästa forwards är lärorik. Den visar att det går att komma långt, mycket långt, genom att målmedvetet och disciplinerat satsa på det man är bra på även om man, som i Zlatan Ibrahimovićs fall, måste kämpa mot nästan omöjliga odds. Det borde vara uppmuntrande i vårt allt mer segregerade samhälle.
Går det för en förortens son att bli en av världens bästa fotbollsspelare så borde det rimligen också vara möjligt att bli till exempel hjärnkirurg, brottmålsadvokat, professor i teoretisk fysik, eller om vi ser det från ett vänsterperspektiv: en stor litterär skildrare av det nya klassamhälle som växt fram i vårt land och/eller en eldande agitator som kan väcka de slumrande arbetarmassorna till hopp om en ny framtid; ett socialistiskt samhälle.
Det är kanske att dra stora växlar på boken, men varför inte? Den visar nämligen med all önskvärd tydlighet att den liberala kapitalism som är förhärskande inte längre uppfyller ens ett minimum av anständighet, nämligen att ge alla samma chans till framgång. Den amerikanska drömmen har krackelerat, inte bara i USA, utan också i vårt land.
Nu blev jag visst väldigt politisk för boken av och om Zlatan Ibrahimović är ju långt ifrån någon politisk pamflett, utan en bok fotboll. Det sägs ibland att fotboll är konst, men konst är en tavla av Claude Monet, eller än värre: underhållning. Underhållning är ”Allsång på Skansen”. Fotboll definierar sig själv. Det är sport, världens mest älskade och utövade sport, en passion för dess utövare och anhängare, ända ifrån korplagens sammandrabbningar på hårda grusplaner, till världslagens raffinerade uppgörelser på världens stora arenor som följs av kunniga, hängivna, inte sällan fanatiska supportrar. Visst, fotboll går ytterst ut på att vinna och göra fler mål än motståndarlaget och plocka in tre poäng, men för oss fotbollsälskare kan även en genial crosspassning vara väl så njutbar, en liten fösning, en överraskande dragning, en klack i rätt läge, en cykelspark, en skruvad frispark i ribban från 30 meter.
Zlatan Ibrahimovic’ är en av världens stora spelare och han behärskar allt detta. För det betalar Milan honom cirka 90 miljoner om året. Är han värd det? Självklart! Lika väl som SJ-chefen borde skämmas över att tjäna en tiondel så mycket.
Till sist ska understrykas, om det inte redan har framgått, att boken som Zlatan Ibrahimović skrivit om sig själv med hjälp av David Lagercrantz är synnerligen läsvärd, spännande, viktig och gripande.
