Konst

Två mästare om kriget

”Det enda som är upprörande med viss konst är att den inte är upprörande”, sade en gång konstnären Carin Carlsson. Riktigt bra konst har en åsikt, annars är det konsthantverk. På Malmö konsthall kan vi nu se två som berör starkt: mästaren Fransisco Goya och Gerhard Nordström, en av de stora inom svenskt måleri. Måleriet har av många ansetts passé – men det är svårt att tro när jag går genom konsthallens stora sal. Det här är stort, en skånsk Anselm Kiefer eller Gerhard Richter, i europeisk målartradition.

Gerhard Nordström, född 1925, har under större delen av sitt konstnärskap tagit ställning mot maktmissbruk och miljöförstöring. Att missbruka makt är både att gå utöver sina befogenheter – och ett missbruk, precis som ordet säger. Makt kan berusa och korrumpera. 

Nordströms genomgående te­ma är mötet mellan liv och död och han är kanske mest känd för sviten ”Sommaren 1970 – utflykt i det gröna”. På en av målningarna står ett bord står dukat på en äng på Österlen, öl, bröd, den svenska mjölktetran – och så lemlästade kroppsdelar från Vietnamkrigets massaker i My Lai, känd över världen som Son My. Bilden är lika aktuell idag. När sommargästerna samlas till nubbe och närodlat i sina sommarstugor på Skånes pittoreska sida flimrar katastroferna förbi. För liksom i Nordströms svit från 70-talet kan dagens Österlenskult stå som symbol för Sveriges skygglappar mot omvärlden.

Nordström talar med en oerhörd respekt om andras kunnande och om måleriets liksom grafikkonstens tekniker. Det vittnar om en omsorg om själva livet, detaljerna, hur vi är mot varandra och vad vi gör med våra resurser.

Som en hyllning till grafiken, en numera nästan bortglömd teknik, ställer Malmö konsthall ut Gerhard Nordströms grafiska blad tillsammans med den spanske konstnären Francisco Goyas (1746-1823). Etsningarna ”Krigets fasor” från 1810–1820 visar kriget med all dess obarmhärtighet.

Bilderna kan delas upp i tre olika huvudmotiv: händelser från kriget, hungersnöden i Madrid under Napoleons belägring av staden då 20 000 människor dog samt kritiska kommentarer till den politiska situationen i Spanien. Krigets grymhet är global och tidlös.

Nordström visar kriget utanför – hur vi ändå är en del av det här hemma, medan Goya (som aldrig vågade visa sina bilder medan han levde) skildrade det han sett. Avskyn och smärtan över vad maktmänniskor kan åsamka en befolkning är lika stor. Det som berör mig mest är insikten om mitt, åskådarens, ansvar.

Vi har en statsminister som i sin omfamning av folklighet helst läser Läckbergdeckare och en kulturminister som förespråkar att volontärer och arbetslösa ska ersätta kunnig personal på statliga kulturinrättningar och museer. Då är det uppfriskande att bli påmind om konstnärer som tagit tydlig ställning till aktuella teman och som talar sig varma för en professionalism och ett kunnande. 

Som ett komplement till utställningen borde alla fortsätta över Öresundsbron till Louisiana i Humlebæck. Där visar Ai Weiwei oss hur politisk konst kan se ut idag. Briljant, angelägen och nödvändig.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Läsare av nyhetsbrev får 👇

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar