De är vakna när vi sover

Vi som inte klättrar uppåt, vi sjunker på något sätt neråt även fast vi bara gör som förr, lever enkelt, jobbar, är arbetslösa ibland, betalar hyran, lagar maten till barnen, borstar av våra gamla vinterkappor för ännu en säsong

Verktygslådan
Jens Reuterberg

Klockradions röda ögon blinkar 3:47. Röster skakar om mig, skakar upp mig. Jag sitter på sängkanten, lyssnar ned mot gatan. Människorna på samhällets skuggsida diskuterar nästa drag i sitt gråa schack nedanför mitt fönster. Deras röster är hesa, som de skrikit slut sig.

Himlen är nattmörk, gatlyktan bländar när jag kikar bakom rullgardinen. Skuggorna runt porten, skramlet av en påse med tomma glasflaskor. En stor bag med något att sälja för ”mat”.

De är vakna när vi sover. Vi sover kanske inte, men har lampor att tända i våra hus, persienner att vinkla för att se vad som stör friden utanför våra fönster där vi sover bland dunbolstren eller polyestertäckena.

Den kryper närmare, den stora klyftan mellan de fallna och de som sitter högt. Mer välbeställda flyttar in i arbetarstadsdelen, sätter ned bopålarna, täcker golven med miljonsedlarna, egna eller bankens. Kastar ut fina kök, som de byter kläder efter säsong. Gatorna blir blå.

Vi som inte klättrar uppåt, vi sjunker på något sätt nedåt även fast vi bara gör som förr, lever enkelt, jobbar, är arbetslösa ibland, betalar hyran, lagar maten till barnen, borstar av våra gamla vinterkappor för ännu en säsong.

Klyftorna ökar, det sover folk i våra trappor, det gjorde det aldrig förr. När jag var liten hade vi en fattig man i trappen där jag bodde i femtiotalshuset. Han bodde ovanför oss, sålde potatis vid dörren på tisdagar, han var propert klädd.

Skuggorna nere på gatan. Man ser dem i gryningarna. De vandrar förbi utanför våra treglasfönster, tunna kroppar med stora väskor, som korgar de hoppas fylla med ”mat”, smulorna från de rikas bord.

De bor i vår stadsdel. Fler och fler på gatorna, på vindarna, i garagen. Några av dem ber om förlåt när vi kliver över dem, andra är som arga hundar. 

Det är kallt, det är mörkt ute, klockan är fyra, en varm oktober, den varmaste vi haft på länge. Jag sitter på sängkanten i mörkret. Kan inte sova.

De fallna skrattar till utanför mitt fönster. De är tandlösa, de är magra, som djur rör de sig i sin jakt. Vi ”vanliga”. Vad ska vi göra? Vi köper de röda tidningarna, vi röstar rött, vi skriver insändare ibland, vi går med i något demonstrationståg. Men sedan då?

Vi försöker sova i våra Ikeasängar för att orka gå till jobbet. Jobbet där tempot ständigt pressas. Vi kastar inte ut våra kök, vi fortsätter laga maten i mormors kastruller. Det är inte framgångsrikt. Det är ingen tillväxt i våra liv.