Lysrören i taket fyller hela lokalen med ett nästan bländande starkt sken. Ljuset spelar i de många nyanserna av blont och brunt. I perukmakeriet ska minsta hårstrå synas.
På en arbetsstock är en tunn nätmössa fastspänd. Strax bakom den sitter Inga-Lill Engholm, 59, med en vass nål i ena handen. Med hjälp av nålen spänner hon fast hårstrån i mössan, ett efter ett. Hårstråna läggs i en viss riktning innan Inga-Lill Engolm drar fast dem med en knut.
– En del undrar hur jag kan sitta på det här viset, det är tvärtemot mig som person. Men jag kommer att vara här tills jag är 95, jag slutar inte förrän jag stupar, säger Inga-Lill Engholm.
Allt från placeringen av benan, virveln och luggen till hårets riktning bestäms av en ritning som Inga-Lill Engholm gjort tillsammans med personen som ska bära peruken. Håret är äkta och köps in från kunder i Inga-Lill Engholms frisörsalong, som hon driver parallellt med perukmakeriet.
Bredvid Inga-Lill Engholm sitter hennes lärling Jasmin Gabrielsson, 21. Hon kom hit för ett och ett halvt år sedan via Hantverksakademin i Stockholm.
– Jag bor i närheten och har sett perukmakeriet när jag åkte förbi med bussen. Det verkade kul.
– Jag fastnade för att det är ovanligt. Och jag älskar det här, säger Jasmin Gabrielsson.
Hantverksakademin tar inte in några lärlingar hösten 2011. All svensk lärlingsutbildning i hantverkaryrken sköts nu i stället av Stiftelsen hantverk och utbildning i Leksand, på uppdrag av Sveriges Hantverksråd.
Förra året beslutade regeringen att skjuta till en stor summa pengar för lärlingsutbildning inom 72 utvalda smala hantverk. Stiftelsen hantverk och utbildning får 78000 kronor per utbildningsplats och år. Pengarna gäller för totalt 140 lärlingar som antas under två år.
Lärlingsutbildningen är två och ett halvt år lång, men om lärlingen är hantverkskunnig sedan tidigare kortas utbildningstiden. Enkel matematik säger att det ändå rör sig om en satsning i mångmiljonklassen. Frågan är om pengar till utbildning räcker för att lösa de smala hantverkens svåra sits.
Perukmakaren Inga-Lill Engholm började 1980, efter skolåren, att arbeta extra på sjukhus. Hon vakade över döende människor.
– Det var innan datorernas tid, vi skrev ned allt för hand.
– Visst var det jobbigt, maktlösheten jag kände över att sitta vid de döende var helt enorm.
Efter att ha börjat arbeta som frisör 1986 kom Inga-Lill Engholm i början av 1990-talet in på perukmakeribanan.
– Jag hjälpte en kille i Söderhamn med tupéer och började tycka det var riktigt kul. Som frisör finns kunden där och bedömer hela tiden. Så är det inte med perukerna. Dem kan jag ta hem och fundera över hur jag ska göra, leka lite med tankarna.
Även som perukmakare arbetar hon nära döden. Många av hennes kunder är cancerpatienter som fått cellgiftsbehandling. Till de här kunderna beställer Inga-Lill Engholm för det mesta hem syntetperuker för utprövning.
En annan kategori kunder lider av håravfall. Det är mest de som beställer peruker tillverkade av Inga-Lill Engholm.
– Då gör jag på samma sätt som de gjorde dem på 1600-talet.
Kunskapen, som visas i händernas inlärda rörelser och i materialvalen, lever kvar. Än så länge.
– Sedan fem år tillbaka har det blivit mindre och mindre egentillverkning. Det beror på att syntetperukerna har blivit allt finare, säger Inga-Lill Engholm.
Syntetperukerna tillverkas i industrier bland annat i Italien, Kina och Sydkorea. Priset för en sådan peruk är många tusenlappar lägre än dess dito tillverkad av en hantverkare i Sverige.
Och de svenska hantverkarna blir allt färre, när perukmakare går i pension kommer inte nya i deras ställe. Inga-Lill Engholm känner bara till fem-sex yrkesverksamma personer utanför teatervärlden. Men hon har inte gett upp hoppet.
– Allt kan inte ersättas med syntet. Materialet slits snabbare och perukerna är inte måttbeställda.
Någon granskning för gesällbrev i perukmakeri har inte skett de senaste 15 åren i Sverige och Inga-Lill Engholm tror inte att det går att bli gesäll.
– Vad jag vet finns det ingen som kan bedöma mig.
En hantverkargrupp med ännu längre historia i Sverige än perukmakarna är smederna. Redan på 500-talet före Kristus fanns järnet i landet. De första smidena var exklusiva smycken men på 100-talet efter Kristus blev järnet även bruksmetall.
Ässjans glöd utstrålar värme. Vinterkylan har slagit till och 37-årige Johan Sandström, eller Smé Johan, som han kallar sig, blir varm både av glöden och av arbetet.
När järnet nått rätt temperatur griper han tag i det med smidestången, lägger det på städet och ger det form och mening till de intensiva tonerna av hammarens slag.
– Det gäller att utnyttja värmen när du väl har fått upp den. När Sandvik beställde en utsmyckningsknut på 330 kilo hade jag en en meter lång ässja. Det var så varmt att jag brände benen även fast jag hade både byxor och skinnförkläde, säger Johan Sandström.
Han började smida 1995, efter att under en resa i Australien ha träffat vapenreparatörer och båtbyggare.
– Då bestämde jag mig för att inte plugga mer. Jag skulle bli hantverkare.
Efter en 20 veckor lång grundkurs i smide väntade flera års arbete, först vid ostindiefararen Göteborg och sedan i en smedja i Bollnäs. För elva år sedan kom Johan Sandström till en övergiven smedja i Högbo Bruk strax utanför Sandviken.
– Jag byggde upp smedjan med bidrag från bruket. De satte upp ett innertak och isolerade, så nu håller det fem grader på vintern.
Ingen av hans vänner trodde att det skulle gå att försörja sig som smed.
– Smidet har varit med om en jättedipp. Det gick inte att leva på det, jag skulle gissa på att det var under 1970- och 1980-talen.
Men Johan Sandström jobbade stenhårt alla dygnets vakna timmar och försäljningen gick långsamt bättre och bättre.
– Jag är på en otroligt bra plats, bruket har sådan dragningskraft. Det är inte som att sitta ute i skogen.
– För nästan alla jobb kontaktar kunderna mig. På något konstigt sätt finns det behov av smide.
Johan Sandström tillverkar åt privatpersoner, företag och kommuner. Det kan vara allt från tänger och mejslar till konstföremål. Han fungerar också som en problemlösare – kanske kan det röra sig om att tillverka en gardinstång till en typ av fästen som inte görs längre. Eller ett galler till en spis.
Det 14 millimeter breda rundjärnet ligger i ässjan och har värmts till 1000 grader. Bakom Johan Sandström hänger en lång rad med hammare: fyrkantiga, runda, koniska, mjuka och hårda. Han väljer en variant formad som en mejsel.
Järnet läggs på städet och Johan Sandström smider med hjälp av hammaren ut det i ena ändan så att det blir 80 millimeter brett. Rundjärnet får en konisk form, efter att Johan Sandström rullat det med hammaren.
Andra änden klyver han efter uppvärmning med en huggmejsel till tre pinnar, som ska stödja upp järnbiten, som nu blivit en ljusstake. Efter två timmars arbete formas avslutningsvis dekorationen med huggmejseln.
– Utseendet kommer fram i stunden. Jag tar tag i en järnbit och får en idé.
Enligt Johan Sandström är skillnaden stor jämfört med en massproducerad dito.
– Då bestäms formen av en designer, sedan lägger de en beställning hos ett kinesiskt företag, som gör en malltillverkning.
– Föremålen svetsas ihop av maskiner. Efter ett tag ligger det en hel container ljusstakar i Sverige som väntar på att säljas.
Johan Sandström tar en kopp kaffe och unnar sig en lugn stund innan arbetet fortsätter. Han har två barn och i takt med att smedjan gått bättre har han känt att han kan skära ned på arbetstiden – till ungefär åtta timmar per dag.
Efter en hjärnhinneinflammation, och sviterna efter den, är han väl medveten om att arbetet kräver god fysisk hälsa. En olycka kan sätta stopp för hans smedja. Och då finns kanske ingen efterträdare.
– Visst kan jag vara orolig för återväxten. Jag vill ju att någon tar över här och fortsätter med vad jag har byggt upp.
Hösten 2011 utbildas tre perukmakare och två smeder i Sveriges enda lärlingsutbildning i hantverk, som drivs av Stiftelsen hantverk och utbildning. Inte en enda vill bli repslagare.
Sven Erik Andersson, eller Pille Repmakar’n som alla kallar honom, håller till i ett magasin på Skeppsholmen i Stockholm. Här driver han en riggverkstad för vajer och tågvirke.
– Om det hamnar på en båt, på operan eller i ett privathem, det är likgiltigt. Jobbet ska göras, säger Sven Erik Andersson.
Han är en av få i Sverige som bemästrar repslagarkonsten fullt ut.
– Folk kan inte det här med tågvirke i dag och det är skrämmande. De behöver bara kunna läsa av artikelnumret och hänga upp det i butiken.
– Fyra-fem personer kan hela grejen, resten är specialiserade på ett visst område, som att slå rep eller spinna garn, säger Sven Erik Andersson.
Första splitsen – en hopslagning av två trossar – gjorde han 1950, när han var 14 år gammal. Då började han arbeta på Gävle varv, bland annat med små riggningsjobb.
Efter några år som vägmästare började Sven Erik Andersson 1970 arbeta på Gårdens skeppshandel, med riggverkstaden. Att han valde ett yrke kopplat till sjöfart är inte konstigt.
– Så fort jag kunde simma lät farsan mig använda hans eka bäst jag ville.
Sven Erik Andersson startade eget 1976 och sedan dess är han repslageriet trogen.
– Förr var det ibland kö hit. På den tiden fanns det också betydligt mer kunnigt folk. De som köper båt i dag tittar efter i plånboken hur många miljoner de har. De rustar inte en båt själva.
– Kunnandet har försvunnit när plånboken har växt.
En annan skillnad är att naturmaterialet ersatts av syntet och att tillverkningen flyttat längre och längre bort från Sverige.
Men någon brist på arbete är det ändå inte för Sven Erik Andersson. I dag arbetar han mest med att förädla rep utifrån olika önskemål. Och andra jobb dyker upp titt som tätt.
– I morse kom en major och bar ut en kilometer tågvirke, det ska användas till avspärrningar på slottet. Teatrar efterfrågar svarta rep, de ska inte synas. Rekordet har Oskarsteatern som beställde fyra kilometer. De var imponerade av att jag hade så mycket på lager.
Sven Erik Andersson och hans lärling Cecilia Johansson, 38, tillverkar fortfarande en del för hand, som avspärrningslinor, trappräcken, småfendrar och nyckelringar. Cecilia Johansson har varit lärling hos Sven Erik Andersson i fyra år, men hon driver eget sedan 2001 och är också båtbyggare.
Hon är en av få av Sven Erik Anderssons lärlingar som verkligen satsar på yrket. Han tror att en attitydförändring måste till.
– Den allmänna inställningen kan inte tjänstemännen ändra på. Folk som kommit hit har tyckt att det här var ju ”lattjo”. Men det är ett jobb och de kan inte bara vara här när det passar dem.
Liknande tankar har Marita Olars på Stiftelsen hantverk och utbildning.
– Jobba med händerna är nästan fult. Att få upp hantverkets status vore inte dumt, så att inte bara akademiska poäng ska krävas för att få mer i plånboken.
I dag arbetar Sven Erik Andersson inte längre så mycket med händerna. Benen är slitna och har svårt att bära honom. Han sitter mest bakom sitt skrivbord och sköter repslageriet därifrån.
Trägolvet under hans stol har nötts sönder, snickare ska komma och lägga nytt.
– Där under finns bara sprängsten och råttlik, det är jag inte intresserad av.
I tre år till planerar han att sitta här, fram till dess att han fyller 80.
– Sedan blir det ett nytt hyreskontrakt. De kommer att höja hyran. Och då är jag väl också så pass gammal att det kanske inte går längre.
