Byggnaden, som övergavs för åtta år sedan och ockuperades i mitten av oktober, huserar nu mer än 30 personer – de flesta vräkta – och är en central del i en ockupationsstrategi i ett land där mer än tre miljoner hus står tomma och där vräkningar till följd av tvångsinlösningar har tredubblats sedan krisens början.

– Det här är ett sätt att ta tillbaka det bankerna snodde av oss, säger Esperanza, 75, som levt här sedan hon förlorade sitt hem då hon inte kunde betala sitt banklån.

– Det här är Madrids ”Hotell California”, säger Omar, medan han förstrött betraktas det parti schack som två av hans vänner spelar i det rymliga gemensamma vardagsrummet.

Alla tre kom som hit som asylsökande från Nordafrika för ett år sedan, men fortfarande har de varken hittat jobb eller permanent boende.

– Det finns inga jobb här för någon, säger Kamal medan han planerar sitt nästa drag under hotellets gyllene takkronor, omgiven av boende som slumrar i dess soffor.

– Han är hotellets bästa schackspelare, säger Omar och ler.

Esperanza är en av hotellets mer utåtriktade ”gäster”.

– Javisst kan jag visa dig mitt rum, säger hon och seglar, iklädd högklackade skor, upp för trapporna mot tredje våningen.

– Jag ska bara hitta nyckeln.

Hon plockar fram en sax från sin handväska och öppnar dörren med en snabb handledsrörelse.

– På grund av den indignerade rörelsen så behöver jag inte bo på gatan, säger Esperanza när hon kliver in i sitt perfekt städade rum.

Hennes ägodelar förvaras i fem eller sex väskor fulla av böcker, filmer och personliga tillhörigheter. På skrivbordet i rummet står frukt och vitlök ”som är bra för min lunginflammation”, en infektion som tar sig uttryck i frekventa ljudliga hostningar.

– Vi måste bygga ett nytt samhälle där människor kan leva, säger hon med eftertryck.

När Esperanza går ned igen tränger en aptitretande doft genom luften. Klockan är tre på eftermiddagen och det är dags för lunch. En latinamerikansk man med robust kroppsbyggnad rör i en stor stekpanna.

– Det här är den bästa paella du någonsin kommer att äta, ropar han glatt medan gästerna radar upp sig vid bardisken där cocktails en gång i tiden serverats och börjar fördela det gula riset på vita tallrikar.

Bredvid står en skål sallad och ytterligare en skål fylld med bröd.

– All mat kommer från donationer, säger någon i förbifarten.

Paco är 47 år och vägrar liksom alla de andra boende att berätta sitt efternamn, är en rutinerad ockupant. Han har deltagit i sex ockupationer och sitter nu som ledamot i ”bostadskontoret”, som är den instans dit den som vill bo på hotellet måste vända sig. En instans som har händerna fulla.

– I går hanterade en kollega förfrågningar från över 40 familjer, berättar han.

Trycket är så stort att bostadskontoret bara kan ta emot de mest ömmande fallen.

– Särskilt försöker vi ta emot de som har barn.

Hotell Madrid tillhör fastighetsmäklaren Monteverde. Trots att mäklaren har försatt sig i konkurs har den valt att stämma ockupanterna. Men fram till dess att en domstol utfärdar ett avhysningsbeslut, vilket normalt tar mellan sex månader och ett år, kommer gästerna att kunna bo kvar på hotellet.

– De första 72 timmarna efter att man har ockuperat ett hus kan man bli vräkt utan att det finns något domstolsbeslut, men efter det så är det obligatoriskt, förklarar Paco.

Ockupanterna känner lagen väl och lägger upp sina strategier utefter den. Lagen tar stor hänsyn till huruvida ockupanterna gjort sig skyldiga till skadegörelse – om inte så är ockupation bara ett bötesbrott – och Paco förklarar att de tog sig utan att bruka våld eller skada egendom.

– På varje ställe vi har ockuperat har dörren varit öppen, vi har inte brutit upp någon.

Men Paco förklarar också att hotellet också bara är en del i en mer långtgående strategi. Syftet är att få fler att ockupera tomma lägenheter eller byggnader, enligt honom en nödvändighet i ett land där en egen bostad för de flesta unga bara är en avlägsen dröm.

– Vi ber människor att komma hit för att inspireras till att ockupera andra byggnader.

Det han syftar på är de samlingar som regelbundet arrangeras i hotellet, möten där hemlösa, ockupanter och aktivister kan diskutera problem och utveckla strategier.

– Vi ockuperar för att folket har ett behov av bostäder, säger en man på ett av dessa möten.

Därmed sätter han fingret på vad som blivit ett av Spaniens mest akuta problem under den pågående krisen. Spekulation hade under flera år drivit upp bostadspriserna och byggande kraftigt, och när bubblan sprack 2008 gick tiotusentals arbetstillfällen förlorade. Nu har Spanien en officiell arbetslöshet på över 22 procent, den högsta i EU.

– Kolla, jag är med på bild! utropar en ung, blond punkare och pekar på en tidningsartikel som rapporterar om en ockupation nyligen.

Han har blivit fotograferad när han hänger en banderoll från byggnadens balkong.

Förutom hotellet har ockupanterna tagit två andra större byggnader. Båda är centralt belägna flerfamiljshus i stadens centrala delar. Bara timmar efter att ockupantionen offentliggjorts var samtliga lägenheter i husen fyllda av vräkta individer och familjer.

Inom den indignerade rörelsen i Madrid råder det viss oenighet om huruvida det är taktiskt korrekt att ockupera privata fastigheter eller inte, ett läger är för och ett emot. Vad alla däremot är överens om är att boende är en rättighet och att vräkningar ska bekämpas. Och aktiviteten är frenetisk.

– Nästan varje dag hjälper vi till med att stoppa vräkningar, säger Paco.

Rörelsens taktik är att ordna fredliga blockader framför de hus där vräkningshotade familjer bor. Med sina egna kroppar barrikaderar de vägen så att de domstolsanställda som ska delge vräkningen – vilket krävs för att den ska vinna laga kraft – helt enkelt inte kommer fram till huset i fråga.

Ibland lyckas de skjuta upp vräkningen några månader, ibland blir de bryskt undanskuffade av polisen.

Åhörare har samlats i hotellets stora salong för att lyssna på en advokat som specialiserat sig på att försvara ockupanter. Frågorna är många.

– Kan vi hamna i fängelse?

– Hur höga böter kan vi få?

– Under den tid jag jobbat med det här har ingen blivit dömd till fängelse för att ha ockuperat, förklarar advokaten medan lekande barn till åhörarna ränner runt hans ben.

Enrique, 36, är ordningsvakt till yrket. Han brukade arbeta i ett köpcentrum blott 100 meter bort från hotellet tills han blev uppsagd på grund av krisen.

– Förut hyrde jag ett rum, men efter att jag fick gå hade jag inte råd längre och kom hit, säger han.

Nu ansvarar han i stället för hotellets reception och besvarar, med ett leende, alla frågor som förbipasserande eller vräkta kan tänkas ha. Men ibland blir hans ansiktsuttryck plötsligt allvarligt.

– Vilken framtid har jag? Ska jag arbeta hela livet bara för att, om jag har tur, kunna köpa ett hus när jag är 67?

För tillfället får framtiden vänta. Enriques nu kretsar kring receptionen i det hotell som ger både tak över huvudet och den värdighet som krisen berövar de den drabbar.

FAKTA: De indignerade
• Den indignerade rörelsen föddes ur massdemonstrationerna den 15 maj, då miljontals spanjorer gick ut på gatorna i protest mot krispolitik, marknadens diktatur och politisk korruption.

• Efter demonstrationerna ockuperades, efter inspiration från den arabiska våren, torg över hela Spanien.

• När ockupanterna slutligen vräktes hade rörelsens aktivism redan börjat spilla över från torgen och fått en lokal förankring i de kvarter där deltagarna bodde.

• Den decentraliserade rörelsen började kalla sig ”de indignerade” och fortsatte att verka lokalt. Motstånd mot vräkningar blev en central del av dess politik.

Kort efter denna artikel författats vräktes hotellet och dess gäster av polis. En snabbt sammankallad stöddemonstration samlade 2 000 personer under parollen ”En vräkning – En ockupation”, och kort efter demonstrationen intogs ett nytt hus som de indignerade vid denna tidnings pressläggning fortfarande höll.