Början av 1990-talet brukar anges som startpunkt för de omfattande privatiseringarna av välfärden. Den borgerliga regeringen sjösatte under sin mandatperiod Lagen om offentlig upphandling och gjorde därmed konkurrensutsättning och privatisering av kommunal verksamhet möjlig. Under det socialdemokratiska styret mellan 1994 till 2006 saktade utvecklingen in något, men man försökte heller inte vrida tillbaka utvecklingen. Efter de borgerligas valseger 2006 tog privatiseringarna åter fart med stimulansbidrag, Lagen om valfrihetssystem och slopandet av stopplagen som hindrade vinstuttag inom den offentligt finansierade sjukvården. År 2010 uppgick andelen anställda i privat regi inom välfärdstjänstesektorn totalt var 17,2 procent.
Kritiker av privatiseringar har under lång tid pekat ut ett antal områden som man menar är problematiska och innebär försämringar av vården. En oligopolartad marknad dominerad av riskkapitalister, lagar som prioriterar ekonomiska hänsyn över kvalitet och en i det närmaste total brist på insyn.
Riskkapitalister ser gamla välfärdsstaternas omsorgsmarknader som säkra investeringar som garanterar god avkastning. Det menade Laura Hartman när hon för första gången, efter att ha slu- tat på den näringslivsanknutna tankesmedjan SNS, fritt föreläste om resultaten i sin rapport Kon- kurrensens konsekvenser. Området är förhållandevis oreglerat och skattefinansieringen erbjuder ett säkrat kundunderlag. Sedan 2005 har riskkapitalbolag tagit allt större plats på vård- och omsorgsmarknaden och situationen har börjat likna en oligopolsituation. Till exempel drivs ungefär hälften av all äldreomsorg i Sverige i dag av de privata bolagen Carema och Attendo Care.
En annan faktor som gör Sveriges vård- och omsorgsmarknad attraktiv är de kryphål i skattelagstiftningen som det har uppdagats att Carema använder sig av. Genom att ta stora internlån med höga räntor, får bolaget göra stora ränteavdrag på skatten. De stora vinsterna kan på så vis slussas ut via riskkapitalbolaget till skatteparadis. Av alla politiska partier är det bara Vänsterpartiet som tydligt uttalat att de vill att riskkapitalister förbjuds i vården.
– Sverige är ju unikt vad gäller att släppa in riskkapitalbolag i skattefinansierad verksamhet. Många andra länder har klausuler som förbjuder vinstdrivande företag i offentligt finansierad verksamhet. Sedan finns ju privat finansierade privata vårdgivare, med det är en annan sak. Internationellt är det kontroversiellt att släppa in riskkapitalister i den skattefinansierade vården, men här är det vi som vill förbjuda det som ses som kontroversiella, säger vänsterpartisten Torun Boucher, som sitter i äldrenämnden i Stockholms stad, till Arbetaren.
Privatiseringarna styrs av Lagen om offentlig upphandling, LOU och Lagen om valfrihetssystem, LOV. Lagen om offentlig upphandling reglerar hur det ska gå till när offentliga verksamheter läggs ut på entreprenad. Vem som helst får lägga ett anbud, men denne måste visa att den uppfyller kraven kommunen ställer. Det anbud som är det ekonomiskt bäst lönsamma, den utförare som kan utföra tjänsterna till lägst kostnad, är det som vinner anbudsförfarandet. Kommunen får inte ta hänsyn till tidigare erfarenheter av bolagen goda som dåliga, endast ekonomiska hänsyn, om kraven i övrigt är uppfyllda. Orimligt låga anbud får förkastas, men kommunen måste inte förkasta dessa anbud.
Lagen om valfrihetssystem, är i dagsläget obligatorisk för landsting men valfri för kommunerna, och berör konkurrensutsättning av den egna verksamheten. Enligt LOV ska kommunen annonsera öppet efter anbudsgivare, godkänna och skriva kontrakt med alla som lever upp till de ställda kraven och ersätta dem på likvärdigt sätt utefter hur många brukare som väljer respektive utförare. Lagen infördes 2008 tillsammans med ett stimulanspaket på 280 miljoner att tilldela kommuner som införde valfrihetssystem inom äldre- och handikappomsorg.
Regeringen vill att alla kommuner frivilligt ska ha infört valfrihetssystemet och konkurrensutsatt sina verksamheter 2014. Äldreminister Maria Larsson (KD) skrev i en debattartikel på Newsmill att en tvingande lagstiftning annars måste övervägas. Hon menade att det inte handlar om en tvångsprivatisering utan om konkurrens på lika villkor och hänvisade till valfrihetens positiva inverkan på kvaliteten i och med rätten att älja bort en utförare man inte är nöjd med.
Något sådant samband finns dock inte belagt. Det visar den omdiskutera SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser. 2008, fyra år efter kundvalsystemet inom hemtjänsten införts i Stockholm, visste hälften av brukarna inte ens om att de hade rätt att välja utförare. 2009 slog Stockholm Stads äldreombudsman larm om att äldre som påtalar brister hänvisas till att byta utförare i stället för att bristerna åtgärdas. Många kommuner för ingen statistik över orsaker till byten och går då miste om att upptäcka brister hos utförare och förbättra kvaliteten.
– Det finns en väldig tilltro från regeringens sida att kundval och
konkurrens ska leda till ökad kvalitet. Man förlitar sig på att de gamla ska rösta med fötterna. Är de inte nöjda med vad de får, så ska de byta till något annat. Men det där vet vi ju är ett problem. För väldigt många äldre är det ett väldigt stort steg att göra ett byte, säger Marta Szebehely, en av rapportförfattarna, till Dagens Arena.
Redan 2008 fick regeringen kritik av Riksrevisionen för att den skapat förutsättningar för insyn i privat driven äldreomsorg, vilket gör att missförhållanden riskerar att fortgå oupptäckta. Riksrevisionen påtalade problemen med att anställda i privatdriven verksamhet inte omfattas av meddelarskydd mot repressalier man pratar med media om missförhållanden. Inom offentliga verksamheter har personalen grundlagsskyddad rätt att påtala missförhållanden och arbetsköparen är förbjuden att ta reda på vem som slagit larm.
Såväl privatanställda som offentligt anställda har skyldighet att slå larm enligt Lex Sarah om missförhållanden förekommer. Lex Sarah kom till efter just en vårdskandal, när undersköterskan Sarah Wägnert slog larm om vanvård på det privata vårdboende där hon arbetade. Dock menar bland andra Riksrevisionen att den inte fungerar fullt ut. Anmälningarna får inte ske anonymt och ska lämnas direkt till den som leder verksamheten, som anmälaren står i beroendeställning till. Chefen utreda om det rör sig om allvarliga missförhållanden och sedan rapportera vidare till socialstyrelsen. Under 2010 kom endast tio anmälningar in till Socialstyrelsen.
– Det som är svårigheten är ju att man har ett system där verksamheten i slutändan ska anmäla sig själv, säger Kommunals ordförande Annelie Nordström och berättar om att många medlemmar vittnar om att deras anmälningar försvinner. De rapporterar in brister och sen vet de inte vart det tar vägen. Rädslan för repressalier är stor vilket gör att många drar sig för att prata. Annelie Nordström menar att repressalier kan se ut på olika sätt. Det kan handla om att den som larmat om brister får ett omöjligt schema, aldrig får gå upp i tid och timanställda som inte blir uppringda igen.
– Det finns många sätt att hålla folk på mattan i dag.
