Med Kirchner, Che och Moder jord

Konservativa medier beskriver organisationen Tupac Amaru som en privatarmé styrd av en excentrisk despot. Men när Arbetaren besöker Jujuy, en av Argentinas allra fattigaste provinser, framträder i stället bilden av en rörelse som tagit ansvar för de områden regeringen glömt. Och av en ledare som inte är mer despotisk än att hon varje år ställer sin plats till förfogande, även om hon tycks vara en smula besatt av simbassänger.

2009 kom larmrapporter från Jujuy, en av Argentinas fattigaste provinser på gränsen till Bolivia. Det rörde sig om organisationen Movimiento Barrial Tupac Amaru och dess ledare Milagro Sala.

”Milagro Salas privata armé”, skrev konservativa dagstidningen La Nación, som visste att berätta att rörelsen förfogade över 500 skjutvapen och tidigare poliser och militärer som medlemmar, och höll oppositionspolitiker och andra motståndare i skräck.

En annan artikel berättade om ”den osannolika parallella stat som Milagro Sala kommenderar över. I den fattiga förstaden Alto Comedero markerar en skylt med den ironiska texten ’El cantry de los villeros’ – ’ghettoiternas country club’ – gränsen till hennes rike”.

Arbetaren följer i La Nacion-reporterns fotspår och det är i varje fall inga svårigheter att avgöra när man kommit fram till ”den parallella staten”. Barrio Tupac Amaru avtecknar sig på kullarna i Alto Comedero, med Andernas skogtäckta yttersta utlöpare i bakgrunden, som den ena snörräta raden efter den andra av identiska pastellfärgade envåningshus. Varje hus har en svart vattentank på taket och varje vattentank pryds av ett av tre stiliserade ansikten: Tupac Amaru, inkarebellen från 1700-talet, porträtterad med hög hatt och djupa skuggor i ansiktet, Che Guevara, från den klassiska bilden med blicken intensiv och samtidigt förlorad i horisonten, och den moderligt leende Evita Peron.

Det är en scen som kunde målats av Andy Warhol, skriver journalisten Sandra Russo, författare till en bok om rörelsen. Men samtidigt en scen som avvisar den moderna individualiteten. Barrio Tupac Amarus arkitektur är ett uttryck för människan som kollektiv varelse, skriver hon.

Näst efter de revolutionära ikonerna på taken, är områdets främsta kännetecken simbassängen. En jättelik bassäng, 120 meter lång, utlagd i en elegant kurva och med rutschbanor och artificiella bäckar. Strax bredvid ligger ett brett grönområde och lekplats med dinosaurier och peques – argentinska smurfar – utspridda. Och där bakom reser sig några massiva trappor, en replika i sten och betong av inkatemplet i Tihuanako, krönt med en solport och statyer av Tupac Amarus bolivianska upprorskollegor Tupac Katari och Bartolina Sisa. Det råder inte mycket tvivel. Det här är inte ett centrum man hittar i något annat socialt bostadsprojekt i Argentina, eller någon annanstans över huvud taget för den delen.

2 700 familjer, över 10 000 människor, bor i området. Här finns en textilfabrik med 150 arbetare, två metallverkstäder, tillverkning av betongblock, vårdcentral, rehabiliteringscenter för rörelsehindrade, daghem och skola – allt skött av Tupac Amaru eller av arbetskooperativ inom rörelsen. Runt om i provinsen Jujuy finns många mindre, liknande områden, alla uppbyggda efter samma modell – ansiktena, simbassängen (något av en besatthet för Milagro Sala, sägs det), serviceinrättningarna, kooperativen. Allt som allt har rörelsen runt 70000 medlemmar – häpnadsväckande 10 procent av provinsens befolkning. Den omsätter mer än en halv miljard svenska kronor om året.

– Allt här har vi byggt själva. Bassängen var svårast, men den läcker bara en liten aning. Vi tillverkar själva cementblocken och fönster och dörrar till husen. I byggkooperativen jobbar drygt 1000 personer. Vi har fått kämpa för det förstås. Vi har ockuperat mark, demonstrerat, ockuperat stadshuset, tills vi har fått igenom våra projekt. Men vi är fredliga, säger Victor Lamas, en veteran som varit med sedan rörelsens grundande och i dag är ansvarig för administrationen av alla byggen i området.

Men när Arbetaren frågar hur det är att leva i Barrio Tupac Amaru verkar han inte riktigt förstå frågan. Han talar hellre om armeringsjärn och cement.

– Jag är nöjd eftersom jag är ägare till mitt eget hus nu. Problem, det skulle vara att det ligger lite avlägset då. Vi skulle behöva en bankomat.

Movimiento Barrial Tupac Amaru började under den djupa krisen under 1990-talets sista år med att, för hopskrapade pengar, servera enkla mellanmål för barnen i Jujuys fattigaste slumområden. Syftet var dubbelt: att ge barnen mat, men också att ge en sysselsättning och en identitet åt de ofta vinddrivna ungdomar från bara aningen mindre fattiga förhållanden som Milagro Sala rekryterade för verksamheten.

På det sättet spreds organisationen från kvarter till kvarter och växte i inflytande. Det stora språnget kom när Nestor Kirchner blev president 2003 och drog igång ett klassiskt keynesianskt stimulansprogram med offentligt bostadsbyggande som ett av huvudnumren.

Enligt Sandra Russos bok gick det till så här: ministern för ekonomisk planering, Julio de Vido – en mäktig man och en som är känd för att ta lätt på formella beslutsvägar – kom till Jujuy och åt middag med de viktigaste byggherrarna i staden för att fördela kontrakten. Milagro trängde sig in på mötet och sade till ministern:

– Vi kan göra det till lägre kostnad. Er president har sagt i ett tal att han vill samarbeta med sociala organisationer, visa att ni menar allvar med det.

– Okej, ni får 200 hus, men om de inte är klara inom ett halvår, glöm att ni någonsin får chansen igen, ska ministern ha svarat.

Tupacs arbetarkooperativ klarade det på fyra månader, mellanskillnaden gick till andra projekt. Med detta som modell har rörelsen allt eftersom utvidgat sig och erövrat nya områden, anhängare och bidrag.

Nere i Jujuys centrum möts besökare av en ovanlig syn för Argentina: arbetslag av Tupac-aktivister, de flesta klädda i kampanjtröjor, som med vatten och skrapor plockar ned sina egna valaffischer till stöd för Cristina Fernández de Kirchner – hon vann verkligen i Jujuy, med som i de flesta av Argentinas fattiga norra provinser överväldigande

– Vi fattade beslutet att om vi skräpat ned, ska vi städa upp efter oss, förklarar Maria ”Pantera” Estela, som leder en av grupperna.

Hon visar sig vara lite mer vältalig än Victor Lamas kring livet inom Tupac Amaru.

– Att bo i vårt område är helt annorlunda än att bo var som helst. Jag kan gå ut sent utan att vara orolig. Det är inga gäng som slåss eller knarkare som hänger i hörnen, för om det händer något kommer folk dit och säger till. Vi tar hand om varandra, dina problem är inte bara dina längre. Dina grannar är inte bara dina grannar, vi är kamrater. Det är som att vara en i en större familj förutom ens egen familj.

Hon har jobbat elva år i olika kooperativ, i dag med skötsel och underhåll av den jättelika simbassängen, och vill aldrig göra något annat.

– Jag slutade skolan tidigt, men inom kooperativen har jag kunnat lära mig nya saker hela tiden, att mura och dra elledningar, rörmokeri, och också pappersarbete, säger hon.

Det är policy att fylla alla kooperativ med så nära 50/50 av män och kvinnor som det går – även kvinnor ska ut på byggena, och även män ska in i textilfabriken, exempelvis.

– Många män är inte så glada över det. De tjuvhåller gärna på sina kunskaper. Men bit för bit lär man sig ändå, berättar Maria Estela.

En bit därifrån, i organisationens gymnasieskola German Abdala, är åtgärden mindre populär. Även de flesta lärarna har nämligen skickats ut att skrapa affischer. De förväntas även på helgerna åka ut i slumområden och servera mellanmål – kanhända inspirerat av Che Guevaras idé om att kombinera manuellt och mentalt arbete. Men den argentinska lagstiftningen tillåter inte att eleverna släpps ut under skoltid, så de hänger i korridorerna i stället.

– Avslöja för folket att Tupac håller oss här som slavar, säger Andreas, som går första året i avdelningen, den största, för vuxna och ungdomar som hamnat utanför det ordinarie skolsystemet.

– Jag går här för jag tänker läsa vidare till advokat, så att jag kan plocka ut alla mina kusiner från kåken, förklarar han.

Efter en stund blir svaren något seriösare.

– Det som är bra med dem är att de ger en många chanser, de slänger inte ut en direkt även om man klantar till det någon gång, säger han.

German Abdala, med 2000 elever, är den största institutionen inom organisationens vitt förgrenade utbildningsstruktur, som inkluderar grundskolor i de egna bostadsområdena och fyra högskolelinjer. Den lär ut tre ämnen som inte återfinns i de vanliga läroplanerna, som Juyuys folkkultur, arbetarrörelsens historia och självförtroende. Men det är inte den viktigaste skillnaden, enligt rektorn Juan Manuel Esquivel:

– Om en elev saknas i den vanliga skolan skriver de bara upp ”ogiltig frånvaro”. Vi kommer hem till honom och frågar vad problemet är. Sedan ser vi tillsammans med hela resten av organisationen efter vad vi kan göra åt det. Eleverna som går här tror inte att det finns något hopp för dem om att komma ur fattigdomen. Det viktigaste vi försöker lära dem, förutom matematik, data och engelska är att tro att de kan få en annan framtid och att vara stolta över sitt ursprung. Vårt ursprung är starkt, vi firar festen för Pachamama (Moder Jord) och det andinska nyåret. Vi reser ut i byar där de gamla traditionerna är som mest levande för att lära av dem.

Till slut har det så blivit tid för ett möte med Milagro Salas. Milagros personliga historia är en myt i sig. När hon som fjortonåring insåg att hon var adopterad rymde hon hemifrån och levde i tio år mer eller mindre som hemlös, innan hon hittade en ny ”familj” som aktivist inom fackföreningen ATE, som Tupac Amaru organisatoriskt är knuten till. Hennes erfarenheter från gatan kom väl till pass när hon började bygga upp sitt nätverk i Jujuys slumområden. Senare i livet adopterade hon själv ett dussintal barn från trasiga hem till sin egen familj.

Nu tar hon emot i ett kontor inrett med målningar med inkatema och åtföljd av ett halvdussin personer med oklar funktion. Hon talar mycket snabbt, som om det hon vill få fram inte riktigt ryms i meningarna.

– Om vi är beväpnade? Det här är våra enda vapen! Hon skyndar iväg och slänger en uppsättning bestick på bordet.

– För att ge mat åt de fattiga!

Inte bara negativt inställda journalister, utan även hennes egna kamrater gör inte alltid en helt klar skillnad mellan ”Milagro” och organisationen. Men hon avfärdar kritiken om Tupac Amaru som hennes personliga välde.

– Jag ställer min plats till förfogande varje år, men medlemmarna har alltid bett mig stanna kvar. Vi fattar beslut i stormöten varje vecka.

Användandet av Tupac Amaru, Che Guevara och Evita Peron är för att de är gestalter som sammanfattar organisationens filosofi, förklarar hon.

– Tupac är vårt arv från ursprungsbefolkningen, Che står för upproret, och Evita för social rättvisa. Men vi låter oss inte styras för mycket av ideologier, det var nog ett fel som gjordes på 1970-talet. Vi ser till vad människor konkret behöver.

Den kultur organisationen vill odla bland sina medlemmar förklarar hon kan sammanfattas i slagordet ”de diskriminerade ska inte diskriminera mellan sig”.

– Vi respekterar allas sexualitet, exempelvis. Om vi har en medlem som vill kalla sig Mariana, fast det står Mario på id-kortet, då säger vi Mariana. Vi har enat kollas (inkaättlingar), guaranies, mapuches och andra indiangrupper, som inte alltid hade så lätt att tala med varandra tidigare. De rika ser ändå ned på oss allihop, och på de fattiga med ljus hy också, säger hon.

I ursprungsbefolkningens traditioner hittar hon också element till rörelsens filosofi.

– Vi är inte emot moderniteten, jag använder mobiltelefon, internet. Men moderniteten har inte alla svar. Från våra traditioner hämtar vi gemenskapen, mellan människor, och också med naturen, att naturen inte är något skilt från oss själva. Moder Jord ger tecken, naturkatastroferna under de senaste åren är tecken på att vi måste ändra vår väg. Vi går mot en ny era, Pachacutik, som profetiorna säger.

Vad är då nyckeln till Tupac Amarus spektakulära framgångar?

– Att vi inte bara protesterar, utan vi gör. Vi börjar själva lösa människors problem, sedan säger vi till politikerna att vi har tagit hand om det som borde varit ert ansvar, nu får ni ge oss resurserna vi behöver. Ibland är de tacksamma, för de klarar inte att tillfredsställa människornas behov ens om de vill. Ibland är de motvilliga, då får vi sätta lite kraft bakom orden. Vi är inte marionetter åt någon regering. Vi stödjer den här regeringen, eftersom den har gett folkrörelserna möjligheter som de inte haft tidigare, men vi är fria att kritisera den när vi vill, till exempel för destruktiva gruvprojekt som de stödjer här. Vår valkampanj var den starkaste i provinsen. Det är inte vi som behöver dem, det är de som behöver oss numera. Det är vi som sätter villkoren i Jujuy idag.