En bit utanför Skinnskatteberg sträcker ett torn sig mot himlen, högt över skogen runtomkring. Under tornet dyker ett hål 400 meter ned i marken. Här byggdes i början av 1960-talet en gruvanläggning för järnmalmsbrytning. Redan år 1979 lades dock Bäckegruvan ned.
– Alla gick bara hem och allting stod kvar. När jag kom hit var det som att gruvarbetarna hade kunnat börja dagen efter, säger Jonny Östmark.
Han står i vad som var gruvans anrikningsverk, iklädd en gul reflexjacka med texten ”Östmark” insydd på ryggen.
Här har han arbetat som bilskrotare sedan våren 1984, men redan som liten bekantade Jonny sig med platsen. De första skolåren gick han i skolan bara några hundra meter från gruvan. Skolan lades ned 1963, året efter att gruvdriften kommit igång.
I ungdomsåren väcktes Jonny Östmarks intresse för rally. Det intresset var orsaken till att han kom tillbaka till Bäckegruvan. Jonny arbetade som skogsmaskinförare och körde rally på fritiden.
– Av en tillfällighet kom jag hit för att köpa grejer till rallybilen. En man hade nyligen startat bilskrot här. Han frågade om jag ville ta över och en månad senare hade det blivit så, säger han.
I början arbetade han med skrotbilarna på kvällarna, då han redan suttit i skogsmaskin hela dagen. Efter ett år började han arbeta heltid med bilskroten.
Mer än 25 år senare har det hänt mycket i bilskrotningsbranschen.
– Det går nästan inte att jämföra mitten av 80-talet med nutiden. Då skruvade nio av tio med bilar, nu är det betydligt färre.
På samma sätt var det under 1960- och 70-talen. Svenskarna var inte lika köpkraftiga som i dag och det mekades mer med bilarna. Följden var en gyllene tidsålder för bilskrotarna, med deras billiga reservdelar.
– Bilarna var i princip lika och folk höll på med att bygga om dem. En gammal Volvo 140 kunde byggas om till en nyare 140. Med nyare bilar går det inte att göra något själv, en glödlampa tar en halv dag att byta känns det som, säger han något uppgivet.
– Det var intressantare förr, utan tvekan. Folk var betydligt mer intresserade av grejerna vi sålde. Nu går det visserligen till återvinning och det är ju bra. Men det är inte samma sak, förr hade vi mycket mer personlig kontakt med mycket mer folk.
På anrikningsverkets cementvägg står ordet ”ingång” sprejat i neongult. En pil visar vägen över ett ställningsbygge, fem meter ovanför marken, och till dörren som leder in till Jonny Östmarks kontor. Här inne har mycket byggts om under åren. Kontorsrummet, taket till verkstaden, toaletten och fikarummet, allt det har kommit till under hans ledning. Fikarummet har fönster som åt två håll vetter ut mot bilskroten och dess omgivning.
– Det finns lite arsenik i marken, efter gruvdriften, och det är ju inte bra i några större mängder. Nu är det i alla fall på gång med en markundersökning, säger Jonny Östmark.
Skrotbilarna ligger tätt samlade, kanske är det två hundra uttjänta bilkroppar som väntar på sitt öde. Att bilskrotningspremien togs bort år 2007 har påverkat Östmarks bildemontering mycket.
– Vi skrotar runt 100 bilar per år, tidigare var det runt 600–700 per år.
De vanligaste kunderna numera är olika småverkstäder i Fagersta och Skinnskatteberg. Endast någon enstaka privatperson finns kvar som stamkund.
– Det blir tunnare och tunnare, säger Jonny Östmark.
De få delar bilskroten säljer är vanligen bromsdelar, värmepaket, kylare, däck eller kofångare. För att överleva har han börjat arbeta med ett silverskimrande material vid sidan om sysslorna med bilskroten. Från Skulltuna folie köper han stålrör med restfolie av aluminium. I anrikningsverket rensas sedan aluminiummaterialet bort och säljs sedan vidare.
Jonny Östmark har hittat också andra sätt att försörja sig på.
– Vi har två lastbilar som kör skrot åt grannföretaget. Den senaste tiden har vi kört en del skrot åt dem till hamnen i Gävle. På vägen tillbaka hämtar vi skrot i Uppsala, som vi kör tillbaka hit. Och på vintern blir det en del snöröjning.
Bilskrotarna har sedan 1960-talet tappat många hobbymekaniker som kunder. Vad som tidigare kunde lösas med tid, några enkla verktyg och visst mekarkunskap, har i dag blivit betydligt krångligare. Bilarna låter sig inte repareras lika lätt.
Kontrasterna blir stora även när miljötänkandet jämförs med nutiden. Under den första halvan av 1960-talet började bilvrak i naturen bli ett samhällsproblem och en statlig utredning skulle avgöra vad som borde göras med skrotbilarna. Problemet ansågs dock inte ha att göra med miljön – i utredningen diskuterades möjligheten att dumpa bilvrak i havet, för att bli av med dem, men det förslaget ratades till slut.
Inte heller på den tiden fick skrotbilarna släppa ut olja, men däremot bland annat glykol och spädd batterisyra. När bilarna rensats från kylare, batterier, däck, samt eventuellt säljbara delar, brändes de. Skalet som blev kvar såldes till järnbruken.
Några större ändringar av reglerna för miljö- och återvinningsområdet på bilskrotarna gjordes inte förrän under 1990-talet. Regelverket utvidgades sedan kraftigt i början av 2000-talet, då nya EU-direktiv började gälla.
Listan över de nya kraven på bilskrotarna kan göras lång. Tät ytbeläggning på delar av skroten, anordningar för att samla upp spill, lämpliga behållare för att lagra demonterade delar, upprättande av tankar, där vätskor kan lagras åtskilda, samt uppsättning av stängsel som avgränsar skrotgården – det är en del av allt som tillkommit.
Bland det bilarna ska tömmas på märks alla vätskor, kondensatorer som innehåller PCB eller PCT, komponenter som innehåller kvicksilver, glasrutor, metallkomponenter som innehåller koppar, aluminium eller magnesium, och som inte kan separeras i fragmenteringsprocessen. Listan kan göras ännu längre.
Några av de nya kraven har irriterat Jonny Östmark. Med lugn röst och utan åthävor börjar han förklara varför. Bakom orden märks ett missnöje med hur bilskrotare behandlats.
– Vissa saker är bra, andra saker är, vad ska man säga, mer ett spel för galleriet.
Kravet på att ta reda på glasrutorna, det är en av sakerna som gör honom upprörd.
– Vi ska ta reda på större procent av bilens vikt och glas är ju rätt tungt, det gör mycket på vikten. Vi tar bort glaset, men det blir ingen återvinning ändå, det var bara för att få procenten bättre.
Det finns också fler regler som han tycker är fel.
– För varje däck som kommer in måste vi betala en miljöavgift. När det här bestämdes betalades inte en avgift när däcken såldes. Nu beläggs nästan alla nya däck med en avgift, ändå måste vi också betala.
Någon gång per år kommer miljöinspektörer från Skinnskattebergs kommun till Östmarks bildemontering. Då brukar Jonny Östmark försöka påtala bristerna han ser i de regler som finns.
– Men det går inte hem, det är inte intressant att föra vidare av någon anledning. Det kommer nya bestämmelser hela tiden, sedan vad det kostar oss att göra det, sådant är ointressant. Det ska bara göras.
Jonny Östmark visar vägen upp till anrikningsverkets tak. Plåttrappsteg fulla med duvskit leder upp, upp, upp och slutligen ut till en förträfflig utsikt över sänkan som den forna gruvanläggningen ligger i. Sedan några år tillbaka står en svart gammal folkvagn här på taket och tittar med sina strålkastare ned på skrotgården och skogen.
– En vinter lyfte vi upp den hit och satte julbelysning på den, sedan har den fått stå kvar, säger han.
Två folkvagnar finns också i bilskrotens logga: en fräsch och en sönderskuren. I garaget står en röd bil av samma modell som ska göras i ordning för klassiskt rally.
– För mig är det speciella med folkabilarna att jag åkte rally med en sådan på 70-talet.
Jonny Östmark äger också en buggy, byggd på ett folkvagnschassi. Bilintresset har hjälpt honom mycket i arbetet som bilskrotare.
– Att lära sig skrota bilar var inget större problem, eftersom jag var intresserad av att skruva.
Ända sedan mitten av 1980-talet har han jobbat sex dagar i veckan och omkring tolv timmar om dagen. I dag mekar Jonny Östmark inte själv med bilarna, han anser att han har gjort det nog mycket redan.
– Jag skruvade både dagar och nätter, det blev rally och folkrace på kvällarna.
– Nu gör jag vad som helst bara jag slipper, jag har tappat intresset totalt. Jag byter inte ens olja på min egen bil. Det blev för mycket eftersom jag skruvade jämt förut.
Ett liv med bilar har ändå inte fått Jonny att ångra sin livsbana.
– Nej, Det här blir mer än ett arbete. Det är ett fritidsintresse också. Jag kommer hit vid sex på morgonen och går härifrån tidigast sex på kvällen.
– Fast det har gått åt någon fru… min nuvarande är min tredje. Det har inte bara med bilskroten att göra, men det är bidragande, att det gått åt så mycket tid till den.
Om några år kanske Jonny Östmark inte lägger någon tid alls på bilskroten. Auktorisationen förnyades förra året och den gäller i ytterligare fyra år, sedan kan det hända att den inte förnyas igen.
– Vi får se hur många nya krav som tillkommit när det är dags. Det börjar bli för avancerat nu, för oss som bara har äldre bilar är det svårt att få det gå ihop.
Utanför fönstret ligger skrotbilarna som övergivna och förmedlar tyst en historia om några av den senaste tidens förvandlingar. Vi lever i ett samhälle där återvinning har blivit Big Business. Där bilarnas teknik blivit allt svårare att begripa för den oinitierade samtidigt som glesbygdsområden, där många mindre bilskrotar ligger, avfolkats. Där mindre bilskrotningsföretag, som Jonny Östmarks, har fått allt svårare att överleva.
