Luften fylls av lukten av förbränd bensin ljudet av motorer som varvar upp. Sex bilar, sex sammanbitna förare på startplattan, en av dem är Anneli Tietjens från MK Speed. Grön signal och folkracepublikens jubel dränks av motorernas vrål när hon lämnar motståndet bakom sig. Hon är rankad som favorit i damklassen och ser man henne köra förstår man varför.
– Allt stämde och jag fick en klockren start. När man känner att man inte har någonting utom banan i blickfånget, får i tvåan och känner draget då känns det bra, säger hon leende när hon rullar av banan som segrare. Det är hennes första heat under det två dagar långa folkracet på Högstabanan i Haninge utanför Stockholm.
Banan ligger i en naturlig sänka och omges av klip- por där en engagerad publik i alla åldrar tagit plats med fika. När tävlingen avslutas på söndagen kommer hon att ha vunnit damklassen. Men nu är det spänning, nerver och framförallt väldigt roligt.
– Jag hoppas ju på final, men allt kan hända. Man kanske inte kommer riktigt i väg, någon vänder runt en och så är man sist. Det är det som är folkrace, säger hon och skrattar.
Med inspiration från Finland kördes det första folkracet i Västerås 1981 och sporten blev genast en succé. Innan året var slut hade 62 tävlingar körts och efter bara ett halvår hade nära 4 000 personer beviljats förarlicens. Bilarna är av äldre modell. På banan stångas Volvo 240, Saab 9000 och en och annan folkvagn.
Tanken bakom sporten är att den ska vara tillgänglig alla. Därför måste alla deltagande bilar vara till salu efter tävlingen med ett
fixerat pris på 6 500 kronor. På så sätt hålls priset nere, men de låga priserna har också direkt positiva konsekvenser för själva racet. Det gör folkrace till den actionfyllda sport det är och inte en 25-öresversion av rallycross.
– Det är ju närkamper som sporten bygger på. En anledning är ju att bilarna inte är allt för dyra. I rallycross, som är den sport som står närmast, har man ju inte de här fajterna eftersom man är rädd om bilen. Här händer det hela tiden något och det kan ju bli värsta smällen.
Smäller gör det. Fem bilar kommer i klunga över första krönet i ett moln av damm, närkampen är hård. En svart Volvo med målade eldsflammor rammas i sidan och landar efter en kortare luftfärd i en sandbank. De närmaste av de många ideella funktionärer som står utposterade längs banan skyndar fram för att med gemensam kraft försöka skjuta loss bilen, men det är lönlöst. Föraren får evakuera fordonet och skyndar oskadd, men besviken, av banan.
Innan dagens race är slut kommer flera avkörningar, motorhaverier och till och med voltningar ha skett. En ambulans står alltid redo vid sidan av banan, men enligt Anneli Tietjens är det ovanligt att olyckorna leder till skador. Bilarna är förstärkta och föraren sitter omgiven av störtbågar.
– Mörbultad har man varit några gånger, men det ska mycket till för att det ska hända något allvarligt. Man sitter ju med flamsäker overall, hjälm, krage och bälte.
När bilarna rullar av banan efter ännu ett heat hörs en röst över högtalarsystemet. Rösten efterlyser en kylare till en Saab 900.
– Jag tror inte att jag vet någon annan sport där man hjälper konkurrenterna lika mycket som man gör i folkrace. Är det någon som bombar bilen till pulver och ska ut ganska snart så är det garanterat fyra stycken som kommer springande och ska hjälpa till.
My Adolfsson har följt med familjen på folkrace sedan hon föddes. Nu kör hon sin femte tävling i juniorklassen.
Det finns en stark sammanhållning mellan förarna. Varje år anordnas runt 450 tävlingar i Sverige och de är nästan lika mycket familjenöje som tävlan. I dag tar såväl Annelie Tietjens far som man och svärfar plats på startplattan och barnen tittar på. På väg mot sin depå går hon mellan husvagnar, bussar och partytältsdepåer. Längs vägen görs finjusteringar och panikreparationer på tillknycklade bilar. Överallt hälsas det vänligt.
– Hela den sociala biten är också det som är grejen med hela. Många som har kört och sedan
slutat köra av någon anledning kommer tillbaka för att prata lite skit och träffa folk.
I år firar folkrace 30 år i Sverige och entusiasmen tycks bara öka, inte minst bland unga kvinnor. När Anneli Tietjens debuterade för tio år sedan snittade deltagandet på 5–6 kvinnor per tävling. I dagens tävling är det 27 som deltar.
– Det har absolut blivit ett uppsving. Kanske har det blivit så att några har vågat och så har fler hakat på. Sedan tror jag att det är många fäder som kört och så har döttrarna blivit så stora att de kan köra själva.
En av dem är My Adolfsson, 15 år, som i dag kör sin femte tävling i juniorklassen. Hon är nöjd med resultaten hittills, men dagens tävling har inte gått så bra som hon önskat.
– I första heatet kom jag inte ens av startplattan för att gasvajern gick av. I andra så lossnade drivaxeln och gjorde ett stort hål i växellådan och då var det ju kört. Jag blev jättebesviken och gick upp till pappa och fick det till att det var hans fel, säger hon och skrattar.
My Adolfsson ger dock inte upp, hon har följt med familjen på folkrace sedan hon föddes och sedan hon debuterade är hon folkracebiten. Nu ska hon och pappa bygga en ny bil, sedan är det bara att ge sig ut igen.
– Jag har tidigare inte fått vara ute i garaget för min bror. Han har varit svartsjuk på mig och velat ha pappa för sig själv därute. Men nu måste jag ju mecka på min egen bil. Jag är ute i garaget varenda dag och så tävlar jag nästan varenda helg. Jag tror att jag kommer fortsätta hela livet.
Trots det ökade intresset bland unga kvinnor är folkrace fortfarande, som motorsporten i allmänhet, mansdominerad. Anneli Tietjens är noga med att påpeka att en stor majoritet av männen accepterar kvinnorna i sporten, men att en del fördomar och motstånd finns kvar.
– Vissa har skitsvårt att ta det. Jag vet inte om det är en gammal negativ attityd att tjejer inte ska köra. Det finns ju det här uttrycket att köra som en kärring. Kanske känner sig en del nedvärderade om de blir spöade av en kärring. Men de flesta tycker att det är skitkul.
Även om Anneli Tietjens i dag kör i damklassen brukar hon ställa upp bland männen. Den negativa attityden hos fåtalet är inget som skrämmer.
– Nej, snarare tvärtom. Man blir ju bara mer taggad och bara därför vill man ju köra om. Alltid retar det någon.
