Mjukare polistaktik gav hårdare tag

Den nya polistaktik som utvecklades efter EU-toppmötet i Göteborg är mer inriktad på dialog, värnar demokratiska rättigheter och minskar konfrontationerna mellan aktivister och polis. I teorin.
I verkligheten har ökat operativt oberoende lett till fler konflikter, motsättningar inom polisen och större möjligheter till godtyckliga gripanden.

”Polisen är inte överraskad, men gläds nu åt att alla kan skilja en demonstrant från en ligist.” Västra Götalands länspolismästare Ann-Charlotte Norrås, ytterst ansvarig för Göteborgskommenderingen, förklarade i sitt tackbrev till alla poliser som tjänstgjort varför hon var nöjd med insatsen. Tiden efter EU-toppmötet fanns det inte utrymme för många nyanser. Det fanns demonstranter och det fanns ”demonstranter”. Eller rättare sagt, goda demonstranter och kriminella bråkmakare. En bild det rådde stort samförstånd kring efter Göteborgshändelserna, i både press, politiska partier och inom polismyndigheten. Frågan var bara, hur skiljde man dem åt? Tillhörde verkligen alla de 1000 personer som greps och omhändertogs under toppmötesdagarna kategorin bråkmakare?

Om det yttersta ansvaret för händelseutvecklingen i Göteborg officiellt lades på ”ligisterna och bråkmakarna”, de organisationer på vänsterkanten man betraktade som kriminella provokatörer, kom en helt annan bild fram i de interna utvärderingarna. Hur skulle man förklara att så många dragits med i konfrontationerna? Varför hade polisstrategin att bekämpa konfrontationer fått motsatt effekt?

Varje försök att isolera potentiella kollektiv av bråkmakare slutade bara med att fler deltog i kravallerna.
Polisfacket riktade kritik mot insatsledningen för att polismännen saknat kompetens att hantera en så massiv folklig protest och krävde en omfattande vidareutbildning. Polisledningen hade stora problem att hantera en så stor kommendering och koordineringen mellan de olika polismyndigheterna hade vid flera tillfällen brutit samman. De inkallade poliserna från hela Sverige var tränade, utrustade och ledda på skilda vis. När sedan dessa styrkor fördes samman uppstod kaos.

Rikspolisstyrelsen inledde en utredning om behovet av att utarbeta en enhetlig polistaktik och en enhetlig utbildning. Den gamla polistaktiken för att ingripa mot folkmassor etablerades inför fotbolls-EM 1992 och hade inte omarbetats sedan dess. Om den gamla modellen byggde på hur man skulle hantera fotbollshuliganer, skulle den nya taktiken snarare anpassas till hur exempelvis en Reclaim the city-gatufest eller politisk massprotest såg ut.

Parallellt tillsattes politiskt en utredning, Göteborgskommittén, ledd av förre statsministern Ingvar Carlsson. Kommitténs uppgift var att undersöka vilka politiska och lagstiftningsmässiga förändringar som behövde genomföras för att undvika en situation liknande den under toppmötet. Kommitténs förde i sitt slutbetänkande fram förslag på maskeringsförbud och att polisen skulle beväpnas med pepparsprej. Men Göteborgskommittén tog sig också tid att möta representanter från de folkrörelser som deltog i protesterna under EU-toppmötet för att bilda sig sin egen uppfattning. De intervjuade de som drabbades av polisrepressionen på Hvitfeldtska och Schillerska gymnasierna.

I betänkandet slog kommittén fast att sociala protester och demonstrationer inte bara skulle ses som ett polisärt problem, utan var en politisk fråga. De betonade vikten av att garantera mötes- och demonstrationsfriheten, nödvändigheten av att bygga upp nya kanaler till sociala rörelser. Göteborgskommittén riktade särskilt hård kritik mot polisens massgripanden. Kommittén menade att insäckningar enbart får användas under en väldigt kort tidsperiod, för att stävja en upptrissad situation och ge polisen möjlighet att besluta om vilka som ska avlägsnas och vilka som ska omhändertas.

De utdragna insäckningarna under Göteborgstoppmötet innebar däremot ett oacceptabelt frihetsberövande. Även Justitiekanslern kritiserade polisens massinsäckningar på Järntorget, att polisen kvarhållit människor kollektivt istället för att göra ingripanden mot enskilda personer enligt polislagens paragraf 13. Polisen hade inte rätt att använda paragraf 13 för kollektivt frihetsberövande, och Justitiekanslern gav därför alla som varit insäckade på Järntorget rätt att söka skadestånd.

Göteborgskommittén gav folkrörelserna rätt, och menade att polisinsatsen genom att riktas mot alla demonstranter skapade den ”tryckkokare” som exploderade i Göteborgskravallerna.

Från den akademiska världen fick den forskning som bedrevs på Institutionen för beteendevetenskap vid Linköpings universitet ett stort inflytande på den nya polistaktiken. På institutionen fanns forskargruppen Forum för organisations- och gruppforskning, FOG, som tidigare arbetat för Styrelsen för psykologiskt försvar. FOG följde polisen på deras större kommenderingar och skrev utvärderande rapporter om de masspsykologiska effekterna av polisingripandena mot folkmassor och manifestationer.

Problemet med polisinsatserna, menade FOG, var att polisen inte tog hänsyn till hur deras egna insatser interagerade med demonstranterna. Polisen var tvungen att överväga vilka reaktioner massgripanden, insäckningar och batongchocker gav upphov till. Ett grundläggande fel i polisinsatserna var deras oförmåga att skilja på olika sorters demonstranter. Detta gjorde att den stora massan av unga demonstranter, som istället för stela traditionella folkrörelsemarscher hellre anslöt sig till lösare och spontanare aktioner, som gatufester, riskerade att radikaliseras och stärka samhörigheten med autonoma ”provokatörer”. När polisen urskillningslöst attackerade alla gav det upphov till att fler rycktes med i konfrontationerna mot polisen.

Det var precis detta fel polisen gjorde i Göteborg, menade FOG. Polisen måste se hur deras ingripanden påverkar händelseförloppet. Istället för massingripanden skulle de ingripa mot enskilda ”bråkmakare” och försöka isolera ”provokatörerna” från vanliga demonstrerande ungdomar.

De olika utredningarna resulterade i att Rikspolisstyrelsen i mars 2004 beslöt att upprätta en ny nationell Särskild polistaktik, SPT. Särskild polistaktik bestod av tre delar: ett mobilt insatskoncept, civila gripanden och dialogpoliser. Taktikens grund var att stimulera processer av ickekonfrontation och deeskalering i samband med demonstrationer.

Den nya polistaktiken innebar den största satsningen någonsin på fortbildning inom polisen över hela landet. den hämtade mycket inspiration från danska polisens metoder för att hantera stora folkmassor.

Taktiken baseras på ett mobilt insatskoncept: nya fordon och ny utrustning ska göra poliserna flexiblare och rörligare. Istället för defensiva fasta kedjor av sköldutrustad polis och kravallstaket används de nya fordonen för att spärra av, och polisen kan röra sig runt med händerna fria. För att friare kunna ingripa mot de nätverksbaserade rörelser vars struktur formar den utomparlamentariska vänsterns demonstrationer måste polisen själva kunna fungera som ett nätverk.

Kommenderingarna i SPT ger därför en större autonomi åt olika polisiära grupper att själva bestämma hur de ska agera på plats, en ”uppdragstaktik”. Istället för detaljerade kommenderingsorders från ledningen sätts allmänna rammål som ska uppnås.

En annan målsättning var att öka andelen som fälls för brott under demonstrationer. För att kunna genomföra detta utan massgripanden inriktas SPT i högre grad på civila polisinsatser mot enskilda demonstranter. Insäckningar ska, med SPT:s terminologi, ersättas av ”kvalitetsingripanden” – ”kirurgiska snitt” där enskilda provokatörer plockas ut. Därför har de civila polisenheterna, så kallade Romeoenheter, börjat användas i allt högre grad. Civilpoliserna sätts in att punktmarkera brottsmisstänkta, för att sedan gripa dem flera kvarter därifrån efter att folkmassan upplösts.

Med de nya polisfordonen upprättas antingen ”slussar”, där alla demonstranter visiteras på väg in till manifestationen, eller ”kilar”, trånga passager skapade av fordonen, där polisen lätt kan gå in i en demonstration utan att hela demonstrationståget kan reagera och försvara sig. På så sätt försöker de minimera möjligheten att situationen eskalerar, genom att se till att få demonstranter dras med eller märker vad som sker.

Försöket med dialogpoliser ansågs framgångsrikt efter toppmötet i Göteborg och blev ett viktigt inslag i den nya taktiken. Dialogpoliser skall på ett tidigt stadium kontakta demonstrationsarrangörer och bedriva förhandlingar med dem. Målet är att försöka få arrangörerna att se manifestationen som en gemensam angelägenhet som ska hanteras i samråd med polisen, och på så sätt involvera arrangörerna i ordningsupprätthållandet. Förutom denna uppgift har dialogpolisen fått som roll att koordinera civila insatser runt demonstrationerna. De har ofta lett en hel stab av frivilligorganisationer som Farsor och morsor på stan och polisstudenter iklädda gula västar. Dessa ska fungera som en öppen och civil buffert som kan mingla i demonstrationen, skapa kontaktytor och användas lugnande innan situationen eskalerat till den grad att uniformerad polis behöver sättas in. Om situationen bedöms hotfull av dialogpolisen tas frivilligorganisationerna ut ur demonstrationen och polisadepterna tar av sig sina gula västar. Då används de istället till att bedriva spaning och följa efter brottsmisstänkta, för att både hålla polisledningen informerad om händelseutvecklingen och senare kunna agera vittnen mot enskilda demonstranter för att öka antalet lagförda brott. Vid större kommenderingar, som den nazistiska marschen och motdemonstrationen i Stockholmsförorten Salem samt Reclaim the city-fester, har det rört sig om hundratalet civila polisstudenter och frivilliga, vilka rört sig kring aktionerna och följt efter misstänkta aktivistgrupper.

Så ser den nya taktiken ut i teorin. Men mellan teori och praktiskt genomförande finns alltid ett glapp. Ett av de stora problemen med taktiken är att den i praktiken inte fungerat deeskalerande, utan snarare varit konfliktupptrappande. De civila ingripandena har oftast lett till en eskalerande situation där aktivister försvarat sina kamrater och det i slutändan gjorts åtskilligt fler gripanden än vad som beräknats behövas.

Romeoenheternas ingripanden har inte kunnat vara diskreta, utan har varit lättidentifierade och överraskningsmomentet har därigenom försvunnit. Romeoenheten har arbetat enligt samma manér som supporterpoliser bemöter så kallade huliganfirmor, genom att försöka skaffa sig personkännedom och alltid direkt markera för kända aktivister att man vet vilka de är. Men det är oförenligt att både arbeta utifrån igenkänning och samtidigt försöka smälta in och verka osynligt. Romeopoliserna har istället blivit välkända och de mest avskydda från aktivisternas sida. Vid större manifestationer, som till exempel vid manifestationen under European Social Forum i Malmö 2008, har därför ett återkommande krav från arrangörerna varit att polisen ska hålla Romeoenheterna på avstånd för att inte provocera demonstranterna.

De kvalitativa ingripandena har istället allt mer kommit att användas som preventiva omhändertaganden. Genom ett ”offensivt användande” av polislagens paragraf 13 ska enskilda kända ”problemmakare” omhändertas långt innan manifestationer och sedan hållas frihetsberövade över dagen, utan brottsmisstanke. Metoden började användas vid Salemkommenderingen 2004, vid visiteringarna av besökare på den radikala kulturföreningen Kafe 44 på morgonen innan manifestationen, och har sedan dess blivit standard.

Uppdragstaktiken har dessutom vid flera tillfällen inneburit problem, eftersom de olika självständiga enheterna valt att lösa sitt uppdrag på olika sätt och det uppstått motsättningar mellan dialogpolis, kravallpolis och civilpolis. När varje enhet själv kunnat bestämma hur de ska hantera situationen har de motverkat varandra och tagit initiativ som eskalerat situationen.

I januari 2006 hölls en antifascistisk demonstration som skulle utgå från Hötorget i Stockholm. Demonstranterna hann dock inte samlas innan polisen utan förvarning säckade in en stor del av de anlända aktivisterna och började slå dem med sina batonger. De insäckade aktivisterna trycktes ihop och bussades efter ett tag iväg från platsen.
Efterspelet visade på en intern konflikt i poliskommenderingen, där insatschefen för piketpolisen kört över dialogpolisen. Dialogpolisen hindrades från att söka kontakt med demonstrationsarrangörerna innan manifestationen för att antifascisterna inte skulle förvarnas om piketpolisens planerade preventiva ingripande. Poliskommenderingen anmäldes till Justitiekanslern av polisstudenter som skolats i den nya SPT-andan och ingick i den civila kommenderingen.
Under rättegången mot antifascisterna användes dialogpolisens frånvaro som motivering till varför Hötorgshändelserna inte kunde rubriceras som våldsamt upplopp, i och med polisen aldrig sökte kontakt eller dialog innan den angrep.

Uppdragstaktiken har också satt käppar i hjulet för ordergivningen när taktiken har använts på nationell nivå. Under European Social Forum i Malmö uppstod gång på gång konflikter mellan ledningen bestående av Göteborgspoliser – som försökte hålla i en deeskalerande SPT-kommendering med tät dialog med demonstrationsarrangörerna – och Stockholmspiketen, som preventivt ville personmarkera de välkända ”bråkmakarna” oavsett eskalerande konsekvenser. Till slut fick dialogpolisen ge upp och förklara att den inte kunde rå på Stockholmspikternas ordervägran i den övergripande kommenderingen.

Vid flera tillfällen har poliskommenderingarna återgått till den gamla taktiken med massomhändertaganden, trots det var just detta som kritiserades efter Göteborgsinsatsen. Vid till exempel Salemmanifestationen 2008 valde polisledningen att kollektivt frihetsberöva 500 personer på väg till manifestationen innan någon tillställning ens startat. Av dessa 500 omhändertagna lagfördes bara 15 personer för brott.

De positiva landvinningar som fördes in i Särskild polistaktik genom Göteborgskommittén och FOG:s betänkanden har därigenom successivt försvunnit ut ur polistaktiken, medan det som blivit kvar är de repressiva åtgärderna med ökade möjligheter till godtyckliga frihetsberövanden.