En färsk undersökning från SOM-institutet visar att stödet för det svenska EU-medlemskapet ligger på rekordhöga 53 procent. Detta samtidigt som EU håller på att skaffa sig instrument som ger ännu mer makt över frågor där beslutsrätten tidigare har legat hos de nationella parlamenten. För att kunna stävja de stora ekonomiska problemen inom valutaunionen har euroländerna kommit överens om mer överstatlig kontroll över medlemsländernas statsbudget och lönebildning.
Den så kallade europakten är en överenskommelse som länder utanför eurosamarbetet kan välja att frivilligt ansluta sig till. Den borgerliga regeringen har inte majoritet i riksdagen för detta, men samtidigt behandlar EU sex nya rättsakter som ska styra den ekonomiska politiken i medlemsländerna. Där är principerna de samma som i europakten – budgetdisciplin och låga löner.
Det stora EU-maskineriet rör sig sakta men säkert. Plötsliga och omskakande händelser skyndar på processen. Finanskrisen har blivit en möjlighet för Europas höger att ge sig på de sociala grundvalarna i medlemsstater som har underskott i statsfinanserna. Men även utan den sortens dramatik kommer de principer som dominerar EU:s fördrag att sakta nöta ner det svenska systemet. Med över 15 års medlemskap i unionen kan vi i dag ha en klar bild över vilken riktning frågor om arbetsrätt och fackliga rättigheter har tagit. I den bilden är det en arbetsmarknadskonflikt som är helt central: Vaxholm.
Hösten 2004. Det lettiska byggföretaget Laval, som fått i uppdrag att bygga om en gammal militärbyggnad i Vaxholm till en skola, vägrar att teckna kollektivavtal med Byggnads. Företaget har redan ett avtal med det lettiska facket och hävdar att det inte finns någon anledning att teckna ett avtal om högre löner i Sverige. Byggnads menar att det i så fall är fråga om lönedumpning och försätter arbetsplatsen i blockad. Det blir startskottet för en lång juridisk process och ett dundrande opinionskrig mot fackföreningsrörelsen.
När Arbetsdomstolen ska behandla ärendet är den osäker på vad europeisk rätt egentligen har att säga om Byggnads tillvägagångssätt, så frågan går vidare till EG-domstolen. När den instansen till slut har sagt sitt verkar det som om ingenting är sig likt. Sveriges fackföreningar har ingen rätt ta till stridsåtgärder mot företag som betalar sina arbetare långt under avtalsnivån här. Domstolen dömer Byggnads och Elektrikerförbundet, som satte in sympatiåtgärder mot Laval, att betala skadestånd.
Eva-Britt Svensson (V) är ledamot i Europaparlamentet. Hon tycker att Lavaldomen är den tydligaste effekten av Sveriges medlemskap i EU.
– Men det enda den gör är att bekräfta vad som står i EU:s fördrag. Domen slår ju bara fast att den fria marknaden är överordnad allting annat, vilket är den ordning som EU bygger på i dag.
Eva-Britt Svensson menar att det inte går att genom EU-parlamentet driva igenom till exempel regler som ger utvidgad rätt till stridsåtgärder, i praktiken skulle fördragen ändå vara överordnade. Och när man ska tolka fördragen hamnar man i det prejudicerande Vaxholmsfallet.
– Hur man än gör hamnar man ändå i Lavaldomen. På det sättet ser jag ingen ljusning kring de här frågorna, säger Eva-Britt Svensson.
Tongångarna kring Vaxholmskonflikten var hårda. Borgerliga opinionsbildare målade bilden av en fackföreningsrörelse som mest av allt var rädd att förlora sin egen provinsiella ställning, ett utdaterat organ som oroade sig för att de svenska medlemmarna skulle utsättas för konkurrens från utlandet. Till och med Moderaterna, som vid den här tiden försökte tvätta av sig sin gamla antifackliga profil och hade börjat krama kollektivavtal, tyckte att Byggnads ”skämde ut sig”.
Den lettiska regeringen ställde sig bakom företagets krav och uttryckte en besvikelse över att det svenska samhället hade antagit en så protektionistisk inställning till det nya EU-landet. Svenskt Näringsliv bidrog med pengar till Lavals juridiska process. Vilket inte var okontroversiellt i de egna leden, om utländska företag skulle kunna komma in på den svenska marknaden med prisdumpning som strategi skulle det i slutändan drabba Svenskt Näringslivs egna medlemsföretag.
Alla förstod att Lavaldomen skulle få konsekvenser, att det var ett avgörande ögonblick för förhållandena på arbetsmarknaden.
Eva-Britt Svensson tror att arbetsköparnas intresseorganisation på sikt ser möjligheten till lagstadgade minimilöner växa fram ur Vaxholmsfallet. Balansen mellan kapital och arbetare kan ruckas på ännu mer när Sverige integreras i ett juridiskt system som i längden inte går att kombinera med den ordning som gäller på svensk arbetsmarknad.
– Enligt de fördrag som gäller nu blir arbetsrätten sämre. Balansen mellan arbetsmarknadens parter står inte i samklang med EU-rätten, säger Eva-Britt Svensson.
Ingvar Persson är ledarskribent på Aftonbladet och har skrivit en bok om Vaxholmskonflikten. Han menar att detta var en ideologiskt viktig strid för högern i Sverige. När Svenskt Näringsliv gav sig in i striden kalkylerade organisationen med det pris som de små- och medelstora företagen skulle få betala, det var helt enkelt värt det för att kunna försvaga fackföreningsrörelsen.
– Svenskt Näringsliv är en väldigt aktivistisk organisation på den europeiska scenen, man är duktiga på att hävda den fria marknadens principer. Jag tror att arbetsgivarsidan ser hela EU-projektet som en långsiktig möjlighet att förändra styrkeförhållandena på arbetsmarknaden, säger Ingvar Persson.
När Arbetsdomstolen lämnade över frågan till EU-domstolen sattes den viktiga principiella frågan i händerna på en juridisk byråkrati som inte helt hade landat i sin syn på hur arbete skulle behandlas av EU. Som en vara bland andra, eller som en social fråga som kräver sina egna regler och förordningar?
Under 1990-talet arbetade EU fram en ny lagstiftning för gästande europeiska arbetare. EU-kommissionen motiverade den nya lagen utifrån behovet av skydd för arbetstagarna. Tack vare utstationeringsdirektivet – som det kom att kallas – skulle företag förhindras att pressa löner nedåt och på det viset konkurrera ut företag som hade tecknat kollektivavtal. De arbets- och anställningsvillkor som gällde i värdlandet skulle också gälla för den som tillfälligt arbetade där.
Men det ursprungliga förslaget förändrades under lagstiftningsrundan, då bland annat målet om en ”konkurrenskraftig inre marknad” skrevs in. Lagstiftarna var inte överens om det var marknadens eller arbetarnas rättigheter som kom i första rummet, så lagtexten blev otydlig och det blev upp till juristerna att tolka lagen i konkreta fall. Vaxholmskonflikten blev ett sådant fall när Arbetsdomstolen konstaterade att man inte med säkerhet kunde säga om Byggnads agerande – och reglerna på svensk arbetsmarknad – stred mot EG-rätten.
Konsekvenserna av detta var monumentala. Själva de frågeställningar som Arbetsdomstolen skickade till EG-domstolen var av en ödesartad natur. Är det ett brott mot marknadens frihet att en facklig organisation använder stridsåtgärder? Kan Sverige ha kvar den lagstiftning som förhindrar social dumpning med hjälp av utländska kollektivavtal?
För det svenska LO-kollektivet präglades situationen av chock och förvirring. De delar av fackföreningsrörelsen som sade ja till EU hade gjort det under villkoret att de här grundbultarna i den svenska arbetsmarknadsmodellen aldrig skulle kunna hotas. Runt om i landet hade de vanliga medlemmarna fått garantier från sina ledare – att en juridisk institution på europeisk nivå skulle få makten att dra ett streck över den sociala trygghetens principer var något som inte skulle kunna inträffa.
I och med Lavaldomen vet vi vad utstationeringsdirektivet egentligen innebär. Det sätter både ett golv och ett tak för arbetsvillkor inom EU. Numera förbjuds medlemsstaterna att hålla sig med förmånligare villkor för gästarbetare än det minimiskydd som anges i utstationeringsdirektivet. Minimiskyddet handlar om sådana saker som längsta arbetstid, lägsta lön och säkerhet på arbetsplatsen. I övrigt ska de villkor som gäller i hemlandet också tillämpas vid gästarbete i ett annat EU-land. I ett slag skaffade sig EU:s institutioner mycket starkt inflytande över arbetsmarknaden i Sverige och andra medlemsländer.
Det svenska facket har tolkat de skrivningar i direktivet som handlar om minimikraven i värdlandet på ett annat sätt än EG-domstolen. Man har menat att det innebär att direktivet sätter ett lägsta golv, men att medlemsstaterna sedan kan kräva bättre villkor. Men domstolen skriver att det bara innebär att företag kan välja att frivilligt teckna förmånligare avtal med sina anställda. Frågan är vilka företag som frivilligt betalar högre lön än de måste göra.
Ingvar Persson tycker att den tydligaste effekten av Lavaldomen är hur fackföreningsrörelsen har blivit ännu ängsligare än den var redan innan. Den massiva opinionsattacken från högern tog ut sin rätt, att Byggnads och Elektrikerförbundet till slut också dömdes att betala skadestånd gör det inte heller lättare för dem att veta vilka rättigheter de har i konflikter med oseriösa arbetsköpare.
– Nu är facken mer osäkra på vad de får och inte får göra. Därför kan jag tänka mig att de inte tar strid i situationer där de skulle ha gjort det förr, säger Ingvar Persson.
Han ser det inte som självklart att domen i sig är en tydlig vattendelare mellan förr och nu, snarare att den är en del av en större förändring på arbetsmarknaden.
Eva-Britt Svensson tycker att det är en fråga om makt.
– Kapitalet har fått ökad makt på arbetarnas bekostnad. Och effekterna av Lavaldomen kommer att bli större och större ju fler arbetsgivare som inser vad man kan göra, säger Eva-Britt Svensson.
Hon ser fler arbetsrättsliga orosmoln på horisonten. Just nu behandlar EU-systemet den så kallade ”single permit”-lagstiftningen. En enhetlig lagtext ska ge arbetare från länder utanför EU samma rättigheter i alla medlemsstater.
– Det handlar om att man ser ett stort behov av okvalificerad arbetskraft inom unionen. Därför ska människor från andra delar av världen ha sämre villkor än EU-medborgare.
Parlamentet har avvisat kommissionens senaste lagförslag, men man ska återkomma med en reviderad version. Eva-Britt Svensson tror att konsekvenserna av Sveriges EU-medlemskap framför allt kommer att märkas på längre sikt,
– Allt viktigt i EU bygger på den inre marknadens konkurrenskraft. Ju längre vi är medlemmar desto mer integrerade blir vi i det systemet, så länge EU:s fördrag ser ut som de gör går det inte att undvika.
Ingvar Persson pekar på den föreslagna europakten som ett mycket starkt hot mot arbetsrätten i Sverige. Europakten gör till exempel ingrepp i den nationella lönebildningen. Bland de dominerande högerkrafterna i Europa anses det nödvändigt att inkomstklyftorna ska vara så stora som möjligt och framför allt att lägstalönerna ska pressas tillbaka till en låg nivå.
– Tar man de här sakerna på allvar skulle det behövas helt andra instrument än vi har i Sverige för att styra den ekonomiska politiken. Europakten är inte förenlig med de grundidéer som arbetsmarknaden fungerar efter, säger Ingvar Persson.
Ingvar Persson menar att det håller på att ske ett stort skifte på det här området. Lavaldom eller inte, sedan tidigare finns områden på arbetsmarknaden som LO-förbunden inte tar strid om. För den traditionella ordningen med kollektivavtal fungerar helt enkelt inte när det gäller säsongsarbetare på lantbruk i Skåne eller bärplockare i Norrland. I slutändan blir lösningen större statlig inblandning.
– Det är naturligtvis en oerhört dramatisk utveckling. I något skede blir ju ofullständigheten så stor att man av rena anständighetsskäl måste ha en myndighet som kan vara lönepolis. Eftersom vi har områden där grundförutsättningarna för kollektivavtal inte finns hotas hela modellen, säger Ingvar Persson.
