Den 14 maj har 80 år förflutit sedan militären öppnade eld i Lunde i Ådalen och dödade fyra obeväpnade arbetare som demonstrerade mot strejkbryteri. På årsdagen anordnar den socialdemokratiska arbetarrörelsen en minneshögtid i Lunde. Bland de som ska tala vid det monument som rests över offren finns Stefan Löfven, ordförande för IF Metall.
– Jag kommer högtidlighålla minnet av de fem som dog där, obeväpnade arbetare som stod upp för sin värdighet.
Stefan Löfven, själv uppvuxen i Ådalen, säger att samhället i dag i grunden är annorlunda. Men om man inte håller ihop kommer ”någon annan” att försämra de villkor man vunnit.
– Jag vet att det pågick en intern kamp om kommunistiskt och socialdemokratiskt inflytande över fackföreningsrörelsen, men i den stunden stod man eniga upp mot huvudmotståndaren – arbetsgivaren, säger han.
Skotten i Ådalen 1931 har fått stor historisk betydelse och anses ha lett till det socialdemokratiska maktövertagandet ett år efter händelsen. Ingbritt Vallin var tre år när hennes far, Viktor Eriksson, sköts ihjäl under demonstrationen.
Det var i maj 1931 och de fyra sammanhängande vitmålade trähusen, resta för att husera arbetare vid pappersmassefabriken i Väja-Dynäs, där Viktor Eriksson arbetade, lyste i vårsolen. I en av husens sex lägenheter hade Esther Eriksson precis avslutat arbetet i hemmet och klätt sig och de fyra barnen, däribland Ingbritt, i väntan på att maken skulle komma hem. Gemensamt skulle de bege sig till Folkets Hus för att delta i ett fackligt möte om sympatiåtgärder för de strejkande i Marmaverken utanför Söderhamn.
Sedan sommaren året innan hade direktör Versteegh vid Marmaverken velat sänka lönerna. Arbetarna gick ut i strejk och sympatistrejker följde vid flera av koncernens fabriker. Direktören svarade med att kalla in strejkbrytare, till största delen värvade från den paramilitära Nationella Skyddskåren. Tilltaget upprörde och vid ett stormigt möte i Frånö Folkets hus beslutades om omedelbar arbetsnedläggelse i sympati. På mötet var samtliga involverade fackföreningar representerade och bland medlemmarna återfanns både socialdemokrater och kommunister. Man beslutade också att gemensamt tåga till strejkbrytarnas förläggning i Lunde.
När motorljud hördes utanför huset gick Esther till dörren, men det var inte Viktor som klev ur bilen utan en läkare och en polis. Viktor Eriksson hade blivit skjuten till döds.
– De ville att hon skulle följa med och se om det var han, för de hade lagt de skjutna i en utrymd fabriksbyggnad. Han skulle egentligen inte farit på demonstrationen eftersom han skulle på fackföreningsmöte, berättar dottern Ingbritt Vallin.
När demonstrationståget anlänt till Lunde hade militären väntat med hästar och en monterad kulspruta. Efter att arbetarna inte stannat trots uppmaningar öppnade militären eld. Tio människor träffades och fem av dessa dog, varav en var Viktor Eriksson, Ingbritt Vallins pappa.
Efter faderns död blev hustru och barn vräkta från bostaden, eftersom den tillhörde bolaget. De fick flytta hem till morfar och Esther fick ta ett jobb på en brädgård.
– Nu när jag är vuxen förstår jag hur kämpigt hon hade det, ensam och med fyra barn. Men de som kände henne har sagt att hon var väldigt stark och klarade av det. Jag måste säga att jag inte haft sämre än de andra för hon gjorde vad hon kunde för oss, säger Ingbritt Vallin.
I dag är skotten i Ådalen en viktig milstolpe i den socialdemokratiska historieskrivningen. Men partiets och LO-ledningens inställning till händelserna har inte alltid varit lika tydlig. Kjell Östberg är professor i historia vid Södertörns högskola och uppvuxen i Kramfors, Ådalen.
– Ledande socialdemokrater var vid tiden väldigt splittrade. De tog avstånd från morden, men det fanns en tendens att betrakta kommunisterna som delansvariga genom deras oansvariga demonstrerande. Allt det är borta i dag, säger han.
Enligt Kjell Östberg var det först vid Olof Palmes tal under 50-årsjubiléet som Socialdemokraterna intog en positiv hållning till arbetarnas initiativ. Men även om Ådalskommunisterna de facto var de som anordnat demonstrationståget, var detta något som Socialdemokraterna länge ville tona ned. Vid 75-årsjubiléet nekades Vänsterpartiet delta, men i år talar partiledaren Lars Ohly vid monumentet. Trots denna ”glidning” mot en hjälteförklaring av arbetarna har, enligt Kjell Östberg, Socialdemokraterna samtidigt fattat politiska beslut som går i motsatt riktning.
I maj 2006 avskaffade den socialdemokratiska regeringen de så kallade Ådalslagarna, som ditintills förbjudit att militären sätts in mot civila. Nu ansågs det nödvändigt i kampen mot terrorismen, men Kjell Östberg tror att det finns en överhängande risk att kamp för ökade sociala rättigheter stämplas som terrorism.
– Det finns i dag stora möjligheter att tolka demonstrationer som terrorism. Då var det borgarnas huvudargument för insatsen i Ådalen att det hela var styrt från Moskva. I dag skulle man säga att det var terroristhandlingar. I en tillspetsad social situation kan det här bli verklighet igen.
Nu är Ingbritt Vallin 82 år och bor, efter en tid i Stockholm, återigen i bygden, i Kramfors. Eftersom hon var så liten när hennes far dödades har hon bara ett starkt minne av honom.
– Det enda minne jag har är, att när han kom hem och åt frukost, lade han sig alltid på kökssoffan efteråt. Då brukade jag hoppa på hans mage, berättar hon.
I hela sitt vuxna liv har Ingbritt Vallin arbetat som butiksbiträde på Domus. Hon delar sina föräldrars grundidéer och röstar därefter – på Socialdemokraterna, även om hon i dag kan tycka att många politiker verkar ”lite vilsna”. Den 14 maj kommer hon trots att benen inte är lika stadiga som förr att delta vid minnesstunden.
– Jag tar min rullator och går dit. Det var en varm dag då och jag tror det kommer bli en varm dag i år. Jag kommer att tänka på pappa förstås, men främst på min mamma där hon stod med fyra barn och fick reda på den hemska nyheten.
